söndag 22 mars 2009

Sisters of Mercy i Stockholm: en odyssé i bilder, rök och stornästa porrknuttar


”Where is vocalist?”


”There is vocalist. Or, maybe?”


Krillebus, Goth-Henrik, Linnéa. Celeber kvällstidningsrecensentbonus: Expressen bakom, Aftonbladet till höger.

Jag tycker att det var bra. Till och med svinbra, magiskt av och till. Tillsammans med Metallicas söndagskonsert i Globen och AC/DC är det här det bästa jag sett hittills i år. Men det är nog bara jag och Anna som är av den åsikten. Den svenska recensenteliten i mitt sällskap – Linnéa, Martin, Marcus, Fredrik – lär toksåga. Goth-Henrik placerar sig någonstans mellan hyllning och bajs.
Sisters of Mercy
: antingen hatar eller älskar du skiten.
Och visst, Andrew kan inte sjunga längre. Han mumlar sig igenom hela konserten och det är stört omöjligt att höra en enda textrad. Den ofrivillige gothikonen påminner mer om en skröplig och nitlös Rob Halford-klon, än den ohelige Lou Reed-bastard baserad på kemikalier och knivskarpa käklinjer han en gång var. Röken är till hans fördel: om jag inte ser honom, så är han per definition coolare i mitt huvud än vad han är i verkligheten. Och alla låtar kortas ned och förlorad därmed den långa Steinmanpampigheten.
Men ändå. Men fucking ändå.
”Alice” är fantastisk med sin distade och helt syntetiska brutalbas. I ”Dominon/Mother Russia” börjar jag nästan gråta. Samma sak under ”First and last and always”, ”Lucretia” (annorlunda men ändå cool version) och ”This corrosion”. Och ”Vision thing” – helvete, ”Vision thing” alltså. Ett stenkorkat, repetitivt och infantilt riff med drogreferens staplad på drogreferens staplad på drogreferens. Den ger mig en känsla av att det enda rätta, nej, det ultimata levnadsödet, är att köra en muskelbil idiotfort samtidigt som jag drar amfetamin från instrumentbrädan och pumpar varmt bly in i stornästa porrknuttars lismande leenden. Vad mer kan du begära av en låt eller en konsert?
Intet säger jag, intet.


Och så lite mer rök på det.

Basen! Hatten! Solglasögonen! Svettdropparna!



Nej, så här bra lät det alltså inte. Och det såg inte så här bra ut heller. Fast svartrockens Axl Rose utan pengar men med lika mycket galenskap är ändå exakt just det.

Kändisspottingbonus: Meshuggah, Deathstars, Merciless.

UPPDATERING: Min känsla för att tolka ansiktsuttryck/kroppsspråk måste revideras. Tydligen sågar ingen i mitt sällskap konserten. Jag beklagar denna desinformation.

4 kommentarer:

Daniel Josefsson sa...

Vad menar du med detta "stornästa porrknuttars lismande leenden"? Jag hajar inte, det känns väldigt internt..?

Anonym sa...

Marcus Grahn sågar konserten i Aftonbladet.

@crj138 sa...

Jag är kass på internet och hittar inte MG:s recension. Vart?

Anal Elf Kid sa...

Om Andrew hade med sig samma jävla hårdrocksgitarrister som förra gången det gav sig (ett par år sen?) så är ni alla dumma i huvudet och borde utvisas till en kolgruva. Jag har aldrig varit med om en sån slakt av kulturarv som när Andrew lät killarna sola sönder låt efter låt på ungefär samma manér som en gitarrkille som brukar envisas med att ha långärmat men ändå uppkavlade ärmar gör ;(