Krillebus, Keith Richards och Hitler

Sjukt intern mailkonversation mellan två kulturella kontor/ikoner, ca. 10.36.

Jonas: En tävling för dig! Henke och Linnet kvalar ju nästan in, men du ser ju ut att vara 55 bast om man får tro det (jävligt snygga) livefotot på dig från Tuck. Du ser ut som en korsning av Lemmy och Cash!
Jag: Lemmy å Cash – vilken jävla blandning. Ha ha ha, det e ju sviiiinbra omdöme. Jag postar ansökan till Disney direkt, ljuger om åldern. Säger att jag e 15.
Jonas: Ja, det var en komplimang utan sidospår. Enda lilla, lilla minuset är att det måste kännas lite stressande att se ut som gammal missbrukare när man bara är 30+ och väntar sitt första barn.
Jag: Jag kan inte relatera till ett ord du skriver. Finns det ngt negativt med att se ut som Keith Richards modell 2009?
Jonas: Alltså, det negativa skulle vara att man ser ut att ha typ sju veckor kvar att leva. Inte optimalt när man ska bli farsa om drygt arton veckor.
Jag: Men tänk vad glada alla ska bli när jag bara fortsätter leva! "Jaha, där är Krille igen, fortfarande inte död. Vilket mirakel!" Alla utom XXXX (lågt stående biologisk konstruktion) samt XXXX (countryidiot) då, men det blir liksom ett fuck you rakt in i deras små förkrympta gubburinrör av stål. Hmmm… undrar om detta är en bloggkonversation?
Jonas: Alla = Cornelia, Goth-Henke och Disrespekt-Jonas (om man ska tro forumsfolket). Ja, sämre bloggmaterial finns ju i bloggosfären.
Jag: Ja, 3 pers är ju fler än som ville att Hitler skulle överleva i april 1945. Inte fy skam.

Notera: Titeln på detta inlägg är titeln på min barnbok som jag håller på att författa. Släpps mars 2010 på Vertigo.