Lee Dorrian med herrbekant.
I fyra festivaldagar pratar jag om hur mycket respekt jag har för Lee Dorrian. Hans integritet, banden han varit med i, skivorna han släppt. Hans karriär, helt enkelt. Jag skräder inte orden utan bugar som en fjortis: Jag tycker Lee Dorrian är en ascool man med svinbra smak.
Sista natten, efter sista bandet, stöter vi på varandra på en pissoar. Han beklagar att vi inte hunnit prata så mycket under festivalen. Sedan frågar han om jag inte är med i mitt förra band längre. ”Nej”, säger jag, ”det är jag icke”. Då ber han om ursäkt för att han inte hunnit höra av sig och säga att han gillar skivorna, att det är bra och ”originellt”.
Jag och Death Row-Henrik springer ut i den regntunga natten, rusiga och lyckliga likt bolsjevikmatroser på pansarkryssaren Potemkin 1905.
Segern… är vår.
Lee Dorrian med häxbekant.
Just ja, den 42-årige sångaren hinner även peta in ett horn i sidan på alla band som förlitar sig på ”grisblod, smink och mängder av kandelabrar”, ty de förtvinar alla i närvaron av Autopsy och deras gatubrutalitet. Trve that.
Inlägg
