Flygplatsbarer är de mest ensliga platserna i hela universum.
Det finns ingen som drar ett lika tjockt, svart streck över gamla oförrätter som liemannen. Jag må ha förbannat och hatat. Svurit. Skurit av kontakten oräkneliga gånger. Stuckit in de grövsta verbala knivar som finns. Vridit om. Önskat livet ur. Men när jag nu ser henne drogat tyna bort, askblek som om hon redan satt i båten på väg över Styx, är den enda jag hatar mig själv. Jag hatar och förbannar mig själv för att jag inte var den större, mer förlåtande människan av oss två. Att jag inte lyssnade mer. Frågade mer. Brydde mig mer. Såg mellan fingrarna mer. När det enda som återstår av ett helt liv är ett tunt, välstruket nattlinne hängandes på en ranglig galge i hallgarderoben i dödens förmak, är det redan åt helvete för sent. För allt.
Alla är så jävla ensamma.
Inlägg
8 kommentarer:
Det som har gjorts, och det som har sagts, går inte att ändra på, och nu spelar det ingen roll. Det är oviktigt, borta som fjolårets höstlöv, och det onda det kan ha gjort har gått samma väg. Det du gör nu, det du säger nu, är verkligt. Droger eller inte droger, hjärtat hör och lyssnar, förlåter och förstår. Jag är gammal nog att ha sett det, gång efter gång, det är så, jag lovar. De ord du ångrar är förlåtna och glömda.
Det här är bara till dig, publicera det inte om du inte känner att du absolut vill.
Jag gillar inte dig, men jag ogillar cancer mer. Var stark i en stund av svaghet.
M
Tack. Till er båda.
Fan, det är inte morsan du pratar om va?
Nej. Mormor.
Träffs vi i Norge, vilket jag hoppas vi gör, ska jag berätta något för dig. Påminn mig om det.
Det gör vi.
Enkelt, fånigt och kanske helt meningslöst. Men jag vill bara visa mitt deltagande. Be strong. Krama familjen.
Skicka en kommentar