Fuck art. Let's slam.

Min vän Daniel driver bloggen Den magiska samlingen. Jag har bidragit med en kollektion – du hittar den här. Eftersom Daniel har strikta regler för formatet, brer jag på lite extra med motiveringar här i mitt eget rike.

Side US thrash
1. Slayer: Evil has no boundaries (1983)
För att det fanns en tid innan Slayer blev synonymt med boaormar, Jägermesiter, KFK och kristna, stelopererade frontmän. För att ”Reign in blood” är sönderspelad. För det oavsiktliga strängljudet i början.

2. Sacred Reich: Death squad (1987)
För dubbelkaggarna i introt. För Phils Rinds nuna samt hans liv som haschtomte. För den gången jag skrev en gymnasieuppsats om Nicaragua baserad på ”Surf Nicaragua”.

3. Megadeth: Good mourning/Black friday (1986)
För att Dave Mustaine dragit i sig mer knark, ställt till mer djävulskap och sagt mer olämpligt korkade saker än någon annan. För att när han väser nasalt ”paint the devil on the walls” kan hela black metal-eliten kyssa hans kristna pundarröv.

4. Overkill: Wrecking crew (1987)
För Boby Blitz och hans sexpack. För den gången jag spelade ”Taking over” i uppehållsrummet på högstadiet och syokonsulenten sa ”vad är det här, någon sorts hårdrock”.

5. Anthrax: I am the law (1987)
För att indianer trumfar det mesta, för världens näst bästa moshriff och för att ”drokk” är hårdare än ”fuck”.

6. Exodus: A lesson in violence (1985/1997)
För att jag kan räkna på mina tio fingrar de band som får mig att vilja slå ut tänderna på vilken slumpmässigt vald individ som helst.

7. Testament: Curse of the legions of death (1987)
För att indianer fortfarande trumfar det mesta. För att Eric Peterson en gång slet tag rockslagen och skrek texten till ”City baby attacked by rats” rakt i nyllet på mig.

Side Euro thrash
1. Destruction: Curse the gods (1986)
För att sällan har så få alkoholiserade haschtomtar burit så många patronbälten.

2. Holy Moses: Current of death (1987)
För att Sabina motherfucking Classen är ”finished with ze dogz”.

3. Kreator: Flag of hate (1986)
För veganismen, antifascismen och ett allmänt coolt politiskt förhållningssätt i en uppsjö av slan.

4. Tankard: Chemical invasion (1987)
För att alla gillar starköl och kemilektioner.

5. Venom: Heaven’s on fire (1982)
För att det här riffet skulle, om det spelades genom gigantiska högtalare riktade mot öst och väst, kullkasta kärnvapenbalansen mellan USSR och USA, om kalla kriget fortfarande existerade. För att kalla kriget och USSR borde återuppstå för musikens skull. För att jag hatar Kiss.

6. Celtic Frost: Into the crypts of Rays (1984)
För att Tom G. Warrior växte upp med en sinnessjuk mor som hade över nittio katter hemma, vilket gjorde att han alltid luktade kattkiss och blev mobbad, vilket ledde till att han utvecklades till det störda och missförstådda geni till emofreak han är än idag.

7. Sodom: Blasphemer (1984)
För att skaldandet ”I am a bloody Antichrist/Only believe in bad/Spit at the church/Evil I get” samt ”My life begins at midnight twelve/ Masturbate to kill myself” inte överträffats av en endaste poet eller författare sedan dess.

8. Bathory: The return of darkness and evil (1984)
För att Quorthon gillade GBH. För att jag bytte till mig den gula geten mot sexuella gentjänster som aldrig infriades. För att den här versionen är ett sådant skamlöst Metallica-plagiat att jag rodnar av avundsjuka.

Fotnot: 1987 var ett bra år. Skandalöst att Metallica inte finns på Spotify. När jag väl hoppar framför tåget sker det till ”Kill ’em all”.

Fuck art. Let’s slam
Genre: Åttiotalistisk thrash metal från USA och Västeuropa
Skapad av Christoffer Röstlund Jonsson, a.k.a. 138, juli 2010.
Han gillar: Elitism och autencitet inom musik och mode.
Han ogillar: Att spela i rockband.
Hobby: Ironi och barn.
Jobbar: Allt om Stockholm/Aftonbladet.


Väl mött. Thrash or be thrashed.