Länge har jag trott att jag är den ende man i Sverige som inte våndas över min manlighet. Tidningar och internet fylls oupphörligen med snubbar som har sådan otrolig ångest över hur de ska fungera i vår moderna samtid. What to dooo?!
Jag har 99 problem men kombinationen maskulinitet och vänskap och föräldraliv och hushållssysslor, är inte ett av dem. Istället har jag haft funderingar kring om det är något fel på mig eller om det är resten av nationens män som är komplett nerkissade och galna.
Min vana trogen har jag lutat åt det senare.
Sedan läser jag ovanstående i DN och blir glad. Jag är inte ensam!
Efter det bläddrar jag till Insidan i dagens DN och ser nedanstående, och inser att även om jag inte är mol allena, så utgör jag ändå en minoritet: de rimligas minoritet.
Som alltid förutsätts det att män uteslutande kan ha andra män som vänner. Inte kvinnor. Aldrig kvinnor. Helt ogörligt.
Att se till individen istället för kuken/fittan är lika omöjligt som det är för SJ att få tågen att avgå i rätt tid.
2011 och vi sitter fortfarande här med ”När Harry mötte Sally” hoprullad som en tidning och uppkörd i Andres Lokkos röv.
Jag: Tycker du att jag kan det?
Cornelia: Haha är det en kuggfråga? Du är nära.
Jag: Vad faller det på?
Cornelia: Ibland drar du dåliga skämt.
Jag: Det har ju inte med min manlighet att göra. Det beror ju på att du inte har någon humor.
Cornelia: Hörrö grabben, jag bara utgick från det som stod i texten.
Jag: Du din…
Inlägg
.jpg)
31 kommentarer:
Jag har aldrig förstått vad manlighet är. Alltså egentligen. Och då har jag läst allt från freudianska manshyllningar till rabiat ultrakonstruktivism under mina studier. Aldrig någonstons har begreppet manlighet kännts.. ja vad ska man säga... applicerbart eller för mig förståeligt.
Ibland undrar jag om folk inte bara kan sluta pilla på sina könsdelar och bara vara sig själv istället. Men men...
Mansbegreppet är mig främmande i alla fall. Jag har nog aldrig varit särdeles manlig. Vad det nu är.
En till! We are Legion!
Kan inte annat än att instämma.
Tyvärr kommer denna "indentitetskris", och den meningslösa diskussionen om den samma, leva kvar så länge det finns neandertalare som inte kan sluta fråga Herr Penis om råd så fort de känner sig osäkra.
Jag trodde aldrig jag skulle nämna De Lyckliga Kompisarna i positiva ordalag, men när deras Dit Kuken Pekar är en mer träffande analys av det moderna genussamhället än hela DN/SvD-debatten kan jag inte låta bli.
Anledningen till att jag har fler manliga än kvinnliga vänner beror delvis på att det ofta blir en mer komplett och på många sätt bekväm relation tillsammans med andra män/pojkar. Man kan prata om allt mellan himmel och jord - visa sina svaga sidor (med vissa i alla fall), men också de barnsliga, de intellektuella, och inte minst de sexfixerade/sexistiska. Du kan inte tala om senaste lägringen med din tjejkompis Anna. Eller jo, vid några tillfällen har det faktiskt gjorts, men det hör till undantagen.
I övrigt har jag aldrig haft det minsta problem med manlighet heller. Herregud vi bor i Sverige och det allra minsta problemet är manlighet. "Mannens kris" är ett skämt, bortsett från att personer med ofördelaktigt yttre drabbas i ett alltmer utseendefixerat samhälle.
har aldrig förstått problemet heller faktiskt.
känns som många män måste dela in världen i svart eller vitt och utgå från att de är bäst. bygger till syvende og sidst bara på dåligt självförtroende.
(vilket jag också har, men inte på den fronten)
Henry Fiat: Klart alla har dåligt självförtroende. Så även jag. Men inte över att jag är en man mitt i livet som både kan diskutera blöjbyte och bombningen av Dresden 1945.
Steve: Ja, mannens kris är onekligen ett luftslott. När ”Ställd, sveket mot mannen” av Susan Faludi släpptes tyckte jag att den var aaasbraaa. Det gör jag nog fortfarande, mest för att Faludi är/var en makalös journalist/akademiker.
Men det är elva år sedan. Och fortfarande får halvfigurer som Erik Helmerson vika ut sig över uppslagen och prata om hur svåååårt det är att vara en välbetald kärnfamiljsman strax över 40.
Fuck jävla off, liksom. Tänk på Afrika.
Steve, igen: Jag är tvärtom. Jag har jättelätt att bonda med kvinnor, extremt svårt med män.
Det kanske beror på att jag inte haft en ny lägring att prata om på 10 år… Jorå, så att.
pratar man om nya "lägringar" med andra män?
skulle nån av mina killkompisar börja prata om vilka "brudar" han knullat sen jag pratade med honom sist så skulle jag nog avböja att prata med honom.
men, det är skönt att veta att det är sånt "riktiga killar" pratar om...
Per definition ser jag inget fel i att prata om sitt sexliv med sina kompisar och vänner. Oavsett om du är man eller kvinna.
Jag tror du hängde upp dig på Steves ordval här.
Ligger inte hela "problematiken" i att män förväntas ta ett lika stort ansvar hemma som sin partner? Om jag tittar tillbaka bara 2 generationer var det självklart att min farmor inte skulle jobba utan stanna hemma och ta hand och hem och barn. VIlket gjorde att farfar kunde komma hem, leka lite eller sätta sig med sin kvällstidning, vilket han nu föredrog just den dagen.
Men nu räcker det plötsligt inte att komma hem från jobbet och göra det roliga delarna av barnuppfostran. Plötsligt ska jag som man vara hemma från jobbet i flera månader och ta ett ansvar för de barn jag själv har varit med och satt till världen. Och hur ska jag kunna vara trygg i min manlighet om jag utför såna tjej-sysslor?
För att undvika förvirring, jag har inget som helst problem med det här. Varken med roll som man eller med att ta hand om min son.
”Ligger inte hela "problematiken" i att män förväntas ta ett lika stort ansvar hemma som sin partner?”
Ja, det verkar ju tydligen vara så. Jag har dock aldrig sett några som helst orsaker till att man inte ska hjälpas åt med hemmet och barnuppfostran. Jag känner mig dock oerhört trygg i min manlighet trots att jag inte riktigt fattar vad det är (se Johans kommentar överst här).
Jag har inte heller sett några orsaker till att man inte ska hjälpas åt med hemmet och barnuppfostran. Lika fullt är det så att många av våra vänner har blivit oerhört förvånade när det fått höra att jag ska vara pappaledig i 8 månader, dvs nästan lika länge som min sambo. Att jag skulle vilja det anses som uteslutet, givetvis är det hon som är en karriarist och inte vill vara ledig längre. Och då skulle jag ändå säga att mina vänner har normala värderingar och är hyffsat hemma i 2000-talet när det gäller andra frågor.
När jag berättat att det är jag som velat vara hemma länge har jag bland annat fått kommentaren "Men du ska veta att det inte är kul hela tiden att vara hemma med barn".
Som om alternativet, att sitta på ett kontor, är så jävla roligt jämt? Eller menar dom att jag ska försöka lämpa över det tråkiga på min flickvän?
Jag ångrar redan att jag inte tog mer föräldraledighet pga den orimliga arbetsmarknaden där jag rullar. Min ledighet var ju i själva verket ”paus” mellan två kontrakt. Hej hej journalister!
Att vara hemma med barn är inte alltid lätt. Det är dock betydligt mer avslappnat och roligare än vartenda jobb jag någonsin haft.
138: Exakt. Och beträffande Afrika så har de afrikanska männen det ofta mycket bättre än de afrikanska kvinnorna, så att då vara svensk man och gnälla är sällsynt patetiskt. Därmed inte sagt att man inte ska kunna visa sig svag när det är befogat, västerländsk man som kvinna.
I övrigt handlade det mest om en generalisering - det är givetvis viktigt att se personen, oavsett kön, klassbakgrund m.m. - men för mig har det i alla fall funkat så på generell vänskapsnivå. Samtidigt är ju min mamma och min syster de som kanske står mig allra närmast men det är ju inte vänner i allmän mening.
Henry fiat: Det varierar från person till person och variation i sig brukar ju förnöja. Efter att jag och mina akademikerpolare - som utgör en ganska stor del av min närmaste umgängeskrets - pratat om världspolitik i en timme så kan det kännas lite så där skönt opretentiöst att bryta av genom att redogöra för det senaste nypet (på t.ex. Golden hits). Vad du och dina kamrater talar eller inte talar om är upp till dig.
Och så betalar de dig för att skriva om hårdrock...
Vad borde de betala mig för?
Steve: "lägring" "det senaste nypet"
Du kanske ska jobba på din kvinnosyn i stället för att snacka världspolitik. Det är det så många som gör redan.
Emelie: Snälla söta rara lilla stumpan - hur är det fatt? Du tycks behöva dig ett rejält skott i råttan, antingen det eller så surfar du för tillfället på en crimson wave, ty du tycks vara mer än lovligt stingslig.
Mvh,
Mats Drougge i världspolitikkvasiintellektuell
tappning
Ridå.
Fredrik briljerar med ett inlägg som inte bara är rättstavat utan även begripligt. Kul.
Fredrik: Jag gillar dina knivskarpa analyser av det relativa barnfattigdomsbegreppet - den sansade tonen, det sakliga språkbruket, de talande bilderna på biafrabarn (en bild säger mer än tusen ord).
"Per definition ser jag inget fel i att prata om sitt sexliv med sina kompisar och vänner."
Nu kanske CRJ blev en Topolinoburen kompis fattigare.
Jag fattar inte.
138: Freddes blogg. Han fullkomligt dryper ju av hat mot alliansen (och rasister), ja så till den milda grad att det produceras ett och annat barnförbjudet ord när han hamrar på tangenterna.
Men vad är en topolino?
<< Att skriva om sånt här!
Steve: Jag tackar för tipset. Tyckte det var lite väl mycket musik på Freddes vänster/högerextrema blogg ett tag, han bör hålla sig till det han kan bäst: Politik.
Limma: Onekligen. Läst det här?
"De 'rasar' över att bli kallade rasister. Ja, men rasa då, rasa ända ner i betonggolvet. Jag hoppas ni bryter nacken då ni landar, och att en invandrare blir eran (sic) skötare för resten av era vidriga liv."
Och det här - som ger uttrycket snillen spekulerar en helt ny dimension.
"Åkesson är fan värre än Hitler! Adolf hade inget facit, det har Åkesson!
Fredrik sa...
Tänkvärt. Jag antar dock att Hitler visste var han ville.
men du har en jävla jätte poäng (sic). Den ska jag ta till mig. 8) tackar!"
Hörni, nu sätter jag p för den här Fredrik-bashingen. Tarvligt.
Vi säger så. Nu ska jag pussa min invandrade käresta godnatt. Hon tar hand om mig på ett alldeles föredömligt sätt.
138: Det var Fredrik som började! Det var precis som i högstadiet - någon sa något dumt om mina läsglasögon varpå jag sa något elakare tillbaka, varpå jag fick ha ett "allvarligt samtal" med min mentor. Det handlar om självrespekt - jiddrante, snubbe.
Limma: Ah, jag vet. De rasfrämlingar som jag varit tillsammans med har alltid vårdat mig mycket väl. Habibi.
Skicka en kommentar