Konversation i ett sovrum, klockan 21.38, som Olivia Obliteration numera vägrar lämna för sitt eget rum. Alla försökt till deportering resulterar i gråt och utropet ”stora sängen!”.
Jag: Du vet att pappa älskar dig va?
Olivia: Mmmmm, jaaa… Kepsen!
(sträcker ut handen i mörkret och rör min hatt från Razors Edge)
Jag: Ja, pappas keps.
Femton minuter går.
Jag: Du klarar dig ju själv här. Kan pappa gå nu?
Olivia: Neeeej… Pappa keps!
(sträcker ut handen igen och tar i hatten, sedan kör hon raskt in sin tumme i min högra näsborre)
Jag: Pappas näsa.
Olivia: Mmmmm… Jaaaaa.
Ytterligare femton minuter går.
Jag: Kan jag gå nu? Du klarar ju det här själv.
Olivia: Nehej.
Jag: Nähä.
Och så vidare. Ingjuta självförtroende – svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
mannen. Fem-minutersmetoden.
Men jag misslyckades också med det. Det var dock inte mitt fel. Det var väsbyhems. Det är dock en annan historia.
8)
Fem minuters metoden, är du galen? How about ingjuta trygghet? Stanna kvar i sängen :)
jag kör metoden "uthärda och upprepa det är en fas, det är en fas". Fem-minutersmetoden skulle jag aldrig palla med, eller kanske om jag skulle få ett till barn som inte heller somnar utan att ligga tätt intill en vuxen. Jag hoppas dock på att ett evt till barn är av sorten "slocknar så snart man lägger ner det i sin egen säng".
Snegurotjka: Olivia ÄR det barnet som slocknar diiirekt i egen säng Det här är bara någon fas hon precis inlett, hon har fram till nu vägrat sova i vår säng.
Så jag avvaktar med alla olika metoder, än så länge är det okej. Men visst, vi vill väl inte att det ska hålla på hur länge som helst.
Jag skrev det här mest för att jag tyckte det var ett oerhört fint ögonblick mellan mig och min dotter. Det var ingen klagan. Vi låg och myste och konverserade i mörkret, men varje gång jag försökte gå så skrek hon.
Sedan bad hon om ”lälle” – välling. Då sa jag att jag skulle gå och fixa det, och då var hon helt lugn när jag gick. Jag hade ju lovat att komma tillbaka, så då var det coolt att vara själv. Så fort jag stack in huvudet innanför dörren igen sa hon ”lälle?”.
Shit, hon är inte ens två bast.
Lälle! Gulligt.
Skicka en kommentar