Länge har jag trott att jag är den ende man i Sverige som inte våndas över min manlighet. Tidningar och internet fylls oupphörligen med snubbar som har sådan otrolig ångest över hur de ska fungera i vår moderna samtid. What to dooo?!
Jag har 99 problem men kombinationen maskulinitet och vänskap och föräldraliv och hushållssysslor, är inte ett av dem. Istället har jag haft funderingar kring om det är något fel på mig eller om det är resten av nationens män som är komplett nerkissade och galna.
Min vana trogen har jag lutat åt det senare.
Sedan läser jag ovanstående i DN och blir glad. Jag är inte ensam!
Efter det bläddrar jag till Insidan i dagens DN och ser nedanstående, och inser att även om jag inte är mol allena, så utgör jag ändå en minoritet: de rimligas minoritet.
Som alltid förutsätts det att män uteslutande kan ha andra män som vänner. Inte kvinnor. Aldrig kvinnor. Helt ogörligt.
Att se till individen istället för kuken/fittan är lika omöjligt som det är för SJ att få tågen att avgå i rätt tid.
2011 och vi sitter fortfarande här med ”När Harry mötte Sally” hoprullad som en tidning och uppkörd i Andres Lokkos röv.
Jag: Tycker du att jag kan det?
Cornelia: Haha är det en kuggfråga? Du är nära.
Jag: Vad faller det på?
Cornelia: Ibland drar du dåliga skämt.
Jag: Det har ju inte med min manlighet att göra. Det beror ju på att du inte har någon humor.
Cornelia: Hörrö grabben, jag bara utgick från det som stod i texten.
Jag: Du din…
Inlägg
.jpg)
