Mitt enda livsmål är att överleva Bert Karlsson så att jag kan dansa på hans grav och slita ut minst fyra par myggjagare. Minst!

En helt vanlig dag på en tidningsredaktion. Plötsligt dyker Bert Karlsson upp. Han morsar på lite folk, hänger, dricker kaffe, snicksnackar, är social. En svag doft av svavel följer honom i spåren. Iskalla vindar av brunt sveper genom kontorslandskapet.

Jag tittar på Bert Karlsson. Hans aura äter mina sinnen. Hans blick förtär min själ. Jag börjat huttra.

Jag stirrar ner i avgrunden. Avgrunden stirrar tillbaka.

Min mentala status slirar. Den slirar rakt åt helvete.

Jag finner att jag plötsligt blivit mer rasmedveten. Och borde vi inte prata mer om hur vi ska begränsa invandringen? Om vi slänger ut alla som inte är vita, försvinner inte all brottslighet då? Jo, det låter rimligt. Så gör vi. Bort med packet, Bert. Ta zigenarna först så att du får ha ditt Sommarland ifred, gubevars!

Jag reser mig och börjar gå mot kafeterian, glad i hågen över min insikt angående Svea Rikes framtid. Jag känner ett oförklarligt och övermäktigt sug efter en äkta, pursvensk negerboll. Det ska minsann smaka, jojomensan! Ingen politiskt korrekt chokladboll här inte! Nej nej, en neger-fucking-boll ska det vara. Inget pjosk, Bert.

Väl ute ur rummet släpper Bert Karlssons jedigrepp om hjärnan och jag återfår mina sinnens fulla bruk. Det vill säga, att jag önskar att en rimlighetens självmordsbombare ska rusa in på redaktionen och ge Bert Karlsson en redig björnkram rakt in i den eldiga evigheten. Eller i alla fall ge honom Aids. I huvudet. Så att han dör. Mycket, mycket snart.

För att citera min gode vän Jonas angående Bert Karlsson: ”Han skulle kunna iscensätta napalmregn över en hel flyktingkonvoj utan att svenska folket skulle tappa respekten för honom.”

Någon borde iscensätta ett napalmregn över det svenska folket.