”Diskussionen om dagishämtningar är ett bra exempel. Ju tidigare hämtning, desto lyckligare barn och desto fler föräldrapoäng. Lägg till hetsen där vinnaren i föräldra-SM är den som förser barnen med flest kvällsaktiviteter, snöigast skidsemester, högst kanelhaltiga hembakta bullar och mysigast fredagsmys.”
Erik Helmerson skriver träffande om något som jag knappt börjat uppleva, men som jag gissar lurar sjufalt värre kring hörnet.
När jag glider in på förskolan 17.30 och Olivia Obliteration är ett av två barn kvar, då är det svårt att inte känna sig som världens sämsta förälder. Ingen står och pekar finger men den mentala bördan, den sociala skammen, är tung.
Den bara finns där. Och jag förstår inte var den kommer ifrån. En annan sak jag inte förstår är hur i helvete alla andra kan hämta så tidigt? Vad gör folk? Är det ingen som har ett vanligt kneg med helt vanliga arbetstider längre? Jävla entreprenörer.
Vänner med äldre barn berättar om påtvingade sociala samkväm där mammor förklarar att högklackstrippande treåringar börjat med fridans, och pappor spontant utbrister ”nej Robert, dockvagnen är en tjejgrej, låt bli!”.
Jag kan knappt bärga mig tills jag får uppleva allt det härliga som Erik Helmerson beskriver.
Och på tal om flipperföräldrar, här är Flipper:
Och på tal om treåringar i högklackat och fridans för barn och att bibehålla en positiv syn på livet, här är Crowbar:
Inlägg
.jpg)
