Motivationen att skriva Dan Seagrave/Dan Swanö-artikel är i princip nere på noll. Jag försöker sparka igång med två adrenalinstinna, genomamerikanska, genomkorkade uppfinningar. För satan, av Satan.
Det här inlägget är mest en ursäkt för att slippa jobba och att få slänga upp den här länken. Hur i helvete såg landets extremmusiker ut på nittiotalet?! Kudos, Swanö.