Polokrage – check. Fingerpekande – check. Retrokorrekt Scorpions-mustasch – check. Allt filtrerat genom Iphones makalösa mörkerlins.
Kim Fransson har tuggats och spottats ut av Laila Bagges obevekligt äckliga talangmassakrerande ”Made in Sweden”-maskineri.
Och nej, jag pratar inte om Anti Cimex.
Han var även mitt rasande elddop in i kvällstidningsvärlden. Visar sig nu att han besitter en gedigen och klassisk rock’n’roll-röst. Och kan spela munspel. Fan tro’t.
För i helvete! Tillbaka till 1970-talets framtid: Sir Lord Baltimore, Deep Purple, Free, tidiga Whitesnake, Led Zeppelin och Black Sabbaths Dio-era. Influenser klipp och klistrade ur ett nummer av Classic Rock samt ett bokningskontrakt från Sweden Rock Festival.
Förutom de där två, tre låtarna som passerar gränsen in i ett sorgligt öde Cinderella-land. Men jag låter det passera. För den här gången.
Bästa låten: Han sjunger ”It’s a gaaas!” om och om igen. Riffet är hetsigt. Gitarr och bas jagar varandra över slagfältet. Blodtörstigt. Geuint. Äkta. Bra. Mattias Bärjed – fy satan vilken gitarrist! Jan Martens – fy satan vilken basist! Ludde Dahlberg – fy satan vilken trummis! Kudos till alla inblandade.
Iphones bilder blir inte bättre med blixt. Mitt upplysta entourage för kvällen. Det pratas mycket om Refused, Tommie Temple och Pain. Gamla Pain, alltså.