Bartender, Ika.
Efter trettiofyra år av mitt liv har jag äntligen lyckats bli stammis på ett ställe. Min och Ikas dyrkan av drinkarna på Indigo har resulterat i en familjär stämning med bartendern. Det känns som att vinna på lotto.
En dag bara händer det.
Vi morsar och snackar skit, och igår bjöd han på sponken, samtidigt som han råsågade vår fäbless för Fireball. Gott så.
Jag har för mig att det finns ett ”Rocky”-strip om baksidorna med att vara stammis, men än så länge är det som att solen ler mot mig.
Idag betalar vi bot genom att lägga på extra vikter på gymmet, samtidigt som vi lyssnar på Disfear, Projext X, No For An Answer och Limp Wrist. Och kanske den här låten:
Däremot lyssnar vi inte så mycket på Sick Of It Alls nya album ”Nonstop” där de spelat in gamla klassiker på nytt. Varför? Så onödigt.
Inlägg
.jpg)
