Jaha, vad fan ska jag göra nu då?

Så är det över: filmfestivalens katalog, som jag chefat över, är äntligen klar. 344 sidor i ett laminatomslag (obs, ej laminerat omslag, det är skillnad) är oåterkalleligt skickade på tryck. Har vi fuckat upp något går det inte att ändra på, då är det kört. Men det har vi ju, så klart, inte gjort. Vi är ju proffs.
Jag och bildredaktör Emilia avslutade vårt jobb i onsdags morse, och tog första tunnelbanan hem från Slussen kl 05.11 efter en arbetsdag på 19h. Trion på The Apartment, #1 designbyråmotherfuckers, slavade på tills 10.30 innan allt gick iväg till tryckeriet. En vecka kvar för att knyta ihop lösa trådar, sedan bär det av till arbetslösheten igen. Vad ska jag göra nu? Orkar inte riktigt tänka på det utan slappar i soffan i sällskap med DSB, D.I. och Paintbox. Det ordnar sig.
Igår kväll släppte festivalen programmet, och jag spelade skivor på den Vice-fixade releasefesten (se nedan för bilder). Jag krämade in så många hits jag kunde på en timme, innan tidningen Kingsize tog över festen och avbröt ”Chapel of ghouls” genom att smidigt mixa in några hiphop-beats. Underligast under mitt intensiva dj-pass var killen som gick igång som fan på Electric Wizard och ville snacka SunnO))), samt de två fulla studenterna med ”Star Wars”-tatueringar som ville att jag skulle spela deras demo ”Runka med vita handskar”. Motivering var att de hade en låt om William Shatner. Eh, va?
Vice visade även filmen ”Heavy metal in Baghdad”. Helt ok, men jag fattar ju hur skadad jag är när jag sitter och tänker att det inte är så coolt med Dimmu Borgir-longsleeves. Killarna spelar metal i Irak och jag stör mig på deras klädstil, glasögon och frisyrer. I-landsproblem ur skivsamlarperspektiv deluxe.