I brist på hopp om livet tipsar jag om hardcore och slår fast att Sex Dwarf är ett orimligt bra bandnamn

Namn/födelsedatum mailas innan till:

klubbkronstadt
SNABELFUCKINGA
gmail
com

Soundtrack: En split mellan Hesper Payne och Sabazius, samt "Paranoid"-pastischen "Hjälp", av och med Noise.

Detta liknar en mental status i permanent dvala

Direkt efter Getaway Rock hamnade jag på landet, i en liten röd stuga, bland mygg och sniglar och barn och slappa uppsyner och Camparijuice och utan stabil uppkoppling till Verkligheten.

Därefter debuterade jag som cykelhjälmsanvändare i syfte att föregå med gott exempel.

Allt ovanstående upplevde jag som orimligt overkligt och ovant. Därför började jag med Instagram för att överleva - där heter jag @crj138. Anslut.

Ytterligare överlevnadsstrategier inom den närmaste nedsläckta framtiden innebär att jag spelar skivor två gånger denna vecka.

Först nu på fredag med Ika på Brooklyn Bar, klockan 22 till 03. Sedan nu på lördag intar den märkligaste dj-sammanslutningen någonsin samma lilla bar, samma tid: jag, Fredrik Strage och Kristofer "Hipster" Andersson.

Det kommer att gå åt helvete. Vad ska vi spela? Vem kommer att överleva och vad kommer att vara kvar av oss?

För att lugna nerverna under min halvdana bloggsemester kan ni tänka på denna journalistiska bragd...

...som får mig att sukta efter detta:

Väl mött.

Soundtrack: Synth.

Getaway Rock 2012: The king of sweaters - can’t live without it

Mitt nya/enda livsmål: Den här stickade tröjan.



Bonusbild: Forever street metal bitches.

Getaway Rock 2012: Hard Core > Metal

Om ni nu glömt vad som gör hardcore till Hard Core Punk, och metal till något som i mångt och mycket kan vara sexistknugarnas paradis:

När Manowar under fredagen tar upp fans på scen, görs det i form av att en man ska få spela gitarr. Som inspiration tar de även upp ett kvinnligt fan. Om snubben spelar bra får han gitarren och han ”får knulla henne efteråt”. Blottande av bröst uppmuntras å det grövsta. De åskådare som buar stirras hätskt ned av resterande publik.

När Suicidal Tendencies under lördagen tar upp fans på scen, görs det i form av en moshpit. På scen. Inklusive circlepit. Respekt.


”ST! ST! ST! ST! ST! ST! ST!”

Getaway Rock 2012: ”Thank you, good night! Let’s get fucked up!”

Användandet av begreppet ”white trash” inom populärkultur har problematiserats de senaste åren. Förmodligen som sig bör. Men jag kommer inte på någon annan beteckning för att beskriva hur Weedeater går, står, ser ut och, framförallt, låter.

Det här är ljudet av white trash, skapat av ett band som enbart kan härstamma från den amerikanska råsöderns lägre samhällsklasser.

Bandet vräker fram ett sådant soniskt sludgesvineri att bredvid mig utbrister en förbluffad Klara ”vad är det här för något?!?”. Det är ljudet av den absolut smutsigaste söder du någonsin upplevt, så pulveriserande hårt att det suger luften ur dina lungor.

Njutbart? Nja. Men kudos till kompromisslösheten, era förbannade spritgrisar.

Getaway Rock 2012: Subkulturellt patronmode och hur du sätter sprätt på tiden utan backstagebar

”Går det att ha dubbla patronbälten?”, undrar Olivia. Helst, lyder mitt svar. Äkta tidig Destruction-stil.

Tredje upplagan av Getaway Rock är den enda festival jag besökt i hela mitt liv som inte har ett backstageområde. Okej, anarkisthaket 1 in 12 Club i Bradford, slagsmålsklubben Ungdomshuset i Köpenhamn och crustmeckat Köpi i Berlin saknar även de backstage.

I övrigt: alltid där.

Så icke på Getaway Rock 2012. Oklart varför, vad festivalen har att tjäna på att inte erbjuda ett allmänt barområde bakom kulisserna, där artister, bransch och press kan dricka, mingla, skvallra, slåss och nuppa.

Visst är det elitistiskt. Och för en vanlig betalande hårdrockare helt orimligt att relatera till. Men det gör det väldigt svårt att möta upp med, och spontant springa in i, alla vänner, bekanta och ärkefiender på plats. Deppigt och trist.

Så vad gör vi istället för att fördriva tiden mellan bra akter? Jo, vi:



Hänger i parker med bandare, bärs och grindkids från Falun. Smockan hänger i luften när Kristofer (till vänster) tror att Olivia (till höger) säger att ”första Sadus är sämst”. I själva verket säger hon att ”Spotify är sämst som inte har första Sadus”.

Pust. Krisen undviks.

Vad gör vi mer? Jo, vi:



Pogar till Skitslickers ”Warsystem” medan bekymrade barn tittar på i bakgrunden. Patrik, Black Uniforms-patch och näven i luften, fäller även det bevingade omdömet att ”fan, här kommer vi från soliga Falun och så kommer vi hit och allt är mulet och bögigt” på klockrent dalmål.

Och efter det? Jo, vi:



Gör det jag älskar mest av allt - åker bil runt runt, letar efter pizza och lyssnar på hardcorepunk. Det är det bästa.



Här avnjuter vi Inside Outs ”No spiritual surrender”, en otippad låt i Kristofers kassetthög där föga går under ettusenetthundratrettioåtta bpm.

I övrigt hamnar vi på Kungshallen i Gävle. Undvik. Ovärdig och torr pizza. Först Charlies i Umeå Hard Core och nu detta. Jag har otur med mitt sunksvullande.

Soundtrack: Nya black metal-bloggen Svarta Tankars första lista. Inte direkt min grej. Fuck art, let’s slam.

Getaway Rock 2012: Can you do the municipal mosh?

Jag, caught in a mosh, på Getaway Rock under Municipal Waste. Foto av Daniel Falk/Framed Noise. Kudos.

Mer om festivalen senare.


Idealet.

Getaway Rock 2012: Bland bakluckepartyn, panflöjter och instängda basbögar

Vägen från downtown Gävle ut till Getaway Rock är en enda lång raksträcka på tjugofem minuters promenadtid. Solen är skoningslös, skuggan noll. En urban cementdjungel i Gevaliatappning.



En man, en mack, ett obarmhärtigt sken och brutalt instagrammande från Ika. Taget sekunden efter att jag legat på knä ute i spenaten, letandes efter en borttappad patron till bältet. Förgäves.



Min rockjournalistiska hjärna är helt tömd på analytiska saker att skriva om Graveyard. Jag har ältat dem i åratal vid det här laget och inget nytt finns att tillägga. Jag älskar dem, du älskar dem, din farmor älskar dem. De är den svenska rockens nutida svar på socialdemokratin och folkhemmet - alla ska med. Och det är en oerhört stabil show. Som alltid. Är det tråkigt? Ja, kanske. Om du är ett högerspöke som tycker socialdemokrati är trist.



I väntan på Venom springer jag på en kompis från förr som lyckats: Tony Foresta, sångare i Municipal Waste. 2012 eller 2002 kvittar. Han ser exakt likadan ut. Vill gärna tänka att jag gör det med. Kanske lite större solglasögon numera.



Cronos, åh Cronos, din enögde djävul. Mannen har aldrig gått från sunk till hunk utan stabilt stannat kvar i sunket i tre decennier. Respekt. Dock oklart om konserten är den eufori jag upplevt när jag sett Venom tidigare. Nej, vänta, jag är helt säker. Ingen eufori, bara liknöjdhet.

Märkligt låtval – avslutar de verkligen med ”Don’t burn the witch”? Antiklimax. Och ingen ”Witching hour” eller ”In league with Satan” eller ”Live like an angel (Die like a devil)”? Blinkar jag precis då och missar?

Fränast 1: Trummor och bas, gitarren går i kras! Gitarren försvinner, trots en ziljard (förmodligen tomma) Marshallstackar, i hela ”Heaven’s on fire”. Det ger nya dimensioner, inte minst för att Cronos skriker ”light ’em up, wrow!” precis som på skivan innan solot. Trots att där inte finns någon gitarr att sola med. Så synd att Kiss sedermera förstörde titeln ”Heaven’s on fire” för evigt.

Fränast 2: Att trettiotvå år in i karriären skriva en låt som heter ”Punk’s not dead”. Jag kan inte låta bli att älska det.

Ofränast: Krigsropet ”get your tits ut for the lads!” i ”Teacher’s pet”. Jo, vi vet. den handlar om att ligga med lärarinnan. Du behöver inte bli övertydlig.

För övrigt: Helt övertygad om att Cronos är så djupt inne i garderoben att han gränsar till landet Narnia. Följ Gahl för att hitta ut, du sköne britt.



Ghost gör exakt samma show som de turnerade varenda festival med förra sommaren. Nu som sagt uppdaterad med nya Kent/KKK-vita särkar. Jag säger som för Graveyard: det är oerhört stabilt. Dock, till skillnad från Graveyad, blir det här syntetiskt och tråkigt då allt låter not för not perfekt, precis som i studion. Autenticitetbegreppet är något som många vill slänga på musikhistoriens sophög (hej hej HK!), men jag gillar det råa. Spelfel, äkthet, spontanitet och känslan av live.

Ghost har inte den. De har känslan av playback.

Replikanterna i ”Blade Runner” var också syntetiska och konstgjorda, men de var även skvatt jävla galna. Ghost är allt annat än skvatt jävla galna. Men visst, ge oss ett nytt album för det där skivkontraktet för sjuhundrafemtiotusen dollar, så ska jag lyssna och förmodligen dyrka precis som debuten.

Men inte på scen.



Ni undrar varför jag ser Nightwish? De avslutar kvällen och det går inte att dricka en öl utan att se och höra dem. Det här är den mest perverterade panflöjtsskit jag någonsin hört. Att folk verkligen älskar det här på riktigt, får mig att känna mig som en man, i en tvångströja, i en madrasserad cell, stirrandes på väggen, dreglandes grön galla.

Avgå, Finland.



Jag och Ika flyr till vårt eget ”Heavy metal parking lot”-party i skuffen på en bil, blastandes Pentagram och vårdandes en enda gemensam mellanöl. Mindre homofobi och mer hjärnceller på vår parkering, dock.

Soundtrack: Bara Ministry. Bara, bara Ministry. Snart baby Alien, snart.

Getaway Rock 2012: The hitlist

Mot Gävle! Som Max Rockatansky, inklusive hund, men med barnvagn och shortshorts istället för V8 och hagelbrakare. Vid horisonten: Thunderdome.

Imorgon beger jag mig för tredje året i rad till Getaway Rock i Gävle, kärlekens huvudfäste i Mellansverige. Det bör ni alla också göra.

Här är mina rekommendationer.

Sett förr, men dör hellre än att missa.
Venom: Kommer förmodligen att bli årets bästa sämsta konsert. För att ta avstamp i den sorgliga rockjournalistiska debatten kring Rihanna, som just nu sveper genom dåraktiga och mediokra skribenters sociala medier-tangentbord, så slår jag redan nu fast att Cronos är en enögd heroinist som inte kan spela, sjunga eller dansa. Det är därför jag älskar honom. Och för att han är man/get, givetvis.

Ministry: Setlistan ser inte lovande ut. Men minnet av framträdandet på Hultsfred 1996, en av de bästa konserter jag sett i hela mitt liv, dör långsamt. Bara extranumren ”N.W.O.” och ”Just one fix” är värda resan. Plus att Al Jourgensen är industrins orimligaste/rimligaste man/utomjording. Respekt.

Suicidal Tendencies: När jag senast såg Mike Muir stod det nittonhundranittionågot i kalendern och jag var ett märkligt sorts skinhead i bondagebyxor. Redan då var det han uppbackad av en grupp ynglingar unga nog att vara hans barn. Nåväl. Om bara bandanan är på plats och jag slipper höra ”Possessed to skate” med funkbasintro, är jag halvnöjd. Får jag höra ”I shot the devil” blir jag helnöjd, mycket tack vara Mike Muirs anti-Reagan-cool. Jag undviker i normala fall att använda det ordet, men det klär honom. Och ”anti-Reagan-swag” är så passé. Jag kommer att bli glad bara av att få vara i hans närhet.

För spektaklet.
Manowar: Gruppen som fick mig att våldtäktsduscha 1999. Kan bli en episk konsert om de faktiskt spelar låtar och inte bara bombastiska intron samt fimpar allt prat om vikingabrödraskap. Fuck you, viking.
Yngwie Malmsteen: Ni kan själva slänga in ert favoritcitat från Sveriges enda äkta oldschoolrockstjärna precis här.

Vänner och bekanta! Sett förr, alltid bra.
Municipal Waste: ”Kompis från förr…”
Graveyard: ”…kompis från förr…
Crucified Barbara: ”…några lyckas…”
Cult of Luna: ”…några dör.”

Om inget annat lockar och pockar.
Ghost: Första gången var det lysande. Andra gången helt okej. Tredje gången kikade jag på klockan. De nya KKK-kläderna kanske lyfter showen?
Obituary: Blääääurgh! Bläääääurgh! Wlääääurgh!
Satyricon: Stereotypt muskulös mansmetal med en armada av stuidomusiker? Kör i vind på det. Men Satyrs talang för riff, sång och vin kan icke förnekas. Icke!
Meshuggah: Ljudväggen jag alltid beundrat men sällan begripit.
Saxon: The OG denim and leather crew. Up yours, Turbonegro.
Behemoth: Nergal hånar de kristna! Åtalas för hädelse efter att ha rivit sönder en bibel på scen! Sitter med i ”The voice”-juryn i Polen! Får kicken från sagda jury efter att den romersk-katolska kyrkan pressat på tv-kanalen! Ja, jag behöver inte mer än så. Dessutom har de lustiga kostymer på sig. Om ett enda band personifierar anti-HK, nog är det Behemoth.
Dying Fetus: När jag såg dem live för tio år sedan presenterades en låt med att den handlar om hur det är att äta Cheetos, kolla på porr, runka, röka gräs, däcka, och sedan vakna upp dagen efter med en gul kuk. Jag undrar om de fortfarande kör den. Det var en hit.
Crashdiet: Ja, vad fan. Jag är inte den som är den. Snygga rockdudes!
Weedeater: Såg dem på Roadburn i år. Ett sjujävla ångvältande.

Sluta tjata! Jag ska ge dem en chans!
Kvelertak: All the rage live, tydligen, detta Carlings-band. Fan tro’t.

Ni får en chans till!
Killing Joke: Ska årets besvikelse upprepas en andra gång inom loppet av ett par månader? Ja, Fan tror nog faktiskt det. Deppigt.

Har jag glömt något?


”Who runs Getaway Rock?! Master Blaster runs Getaway Rock!”

Soundtrack: Feta vinyler och feta beats från High on Fire, Missbrukarna, Infernöh.

Livets våndor blir så mycket lättare att bära när du vet att en arg Glenn Danzig pratar som Musse Pigg

”My name is Mickey… and you’re with me now.”

På torsdag börjar Getaway Rock. Jag kommer att vara där och blogga sönder internet från festivalen, precis som jag gjort de två senaste åren. De arkeologiskt intresserade kan hoppa tillbaka till juli 2011 och juli 2010 för att se vad jag tyckte då. Många, många fina inlägg.

Som inledning tänkte jag återberätta en historia som knyter ihop 2011 års headliner med en av årets huvudakter:

Danzig respektive Ministry.

Den sjunde juni 2008 passerade Ministrys avskedsturné Oslo och klubben Rockefeller. Eftersom gruppen sedan dess hunnit med att släppa ytterligare ett studioalbum, samt just nu befinner sig ute på turné igen, så förstår ni att det här rör sig om en av rockhistoriens kortaste nedläggningar.

I alla fall.

Jag var på plats i Oslo för att för tredje gången i mitt liv se bandet jag dyrkat sedan jag köpte en ”Jesus built my Hotrod”-t-shirt på väg till min egen konfirmation. För att slippa betala inträde, snyltare som jag är, hade jag och min vän Patrik, rockjournalister som vi är, bokat in en intervju med gruppen.

Eftersom huvudmannen Al Jourgensen, den ende du egentligen bryr dig om, varit galnare än en skithusråtta de senaste tre decennierna, gav han inga som helst intervjuer.

Vi fick prata med gitarristen Tommy Victor.

Tommy Victor må ha varit modets briljant någon gång i Prongs historia. Som gitarrist i Ministry var han helt fel stilmässigt – både musikaliskt och estetiskt. Än mer i Danzig, där Victor hoppat in och ut ett par gånger.

Under vår intervju var han ute. Väldigt ute. Och när jag frågade berättade han rakt och ärligt hur han fått sparken av Glenn Danzig:

– Glenn Danzig har alltid champagne på sin rider trots att han inte dricker alkohol. Efter varje gig tar han sina pavor Dom Perignon, bär dem till bussen och lägger dem i en ledig bunke som han har speciellt för att lagra sprit i. Sprit han inte dricker. Så efter en turnéavslutning går jag in till honom i hans loge och säger ”fan Glenn, kan vi inte sprätta en flarra och fira att det var sista konserten?”. Glenn blir högröd i ansiktet och börjar skrika.

Här pratade Tommy Victor med en hög, gäll heliumröst när han imiterade den sataniske sångaren. Inte olik Musse Piggs.

– ”Don’t tell me what to do you motherfucker!” skrek Glenn. Han bara fortsatte skrika saker typ ”you fucking asshole motherfucker” och så vidare. Jag gick ut ur logen, sa inte ett ord. En roddare dök upp, gick in, kom ut och sa ”what the fuck did you say, you’re fired”.

Det här berättades för mig 2008. 2011 på Getaway Rock var Tommy Victor tillbaka på scen med Glenn Danzig, som slängde golvmonitorer och nitade scentekniker. Tiden läker alla sår.