Anti-rojalistisk Sluss City Decontrol vol. 2

NIMBY-kavalkaden fortsätter. Folk må anse att jag kämpar mot väderkvarnar. Det finns fog för den åsikten. Men här i Stockholm slåss kultureliten för att bevara utsikten över – en reklamskylt. Rimligt.

Vol. 1.

Konversation på en Stockholmsredaktion ca. 09.15

”Got extra nitar?”

Ang. kollega som fastnat i askregn utomlands:

Jag: Hon klarar sig väl, hon är rik.

Lovisa: Rik?! Du har så konstig uppfattning om vem som är rik.

Lisa: Ja, typ alla som äter ute ofta tycker du är rika.

Jag: Jo, min rikedomströskel är kanske väl låg.

Lovisa: Bara för att du bränner alla pengar på bärs… Och nitar.

Who Killed Marilyn? ikväll? Jo, jag tackar.

Svenskhets: Free speech for the dumb

Samhällsironi: Att människor som vill avskaffa demokratin använder demokratins rättigheter för att berika sig själva och propagera mot demokratin. Klart Nationaldemokraterna ska ha sig en slant!

Livskvalité: Att hinna lyssna igenom hela ”Hear nothing see nothing say nothing” på väg till jobbet. Och solen skiner.

Anti-rojalistisk Sluss City Decontrol

Nina Hemmingsson förgyller kultursidorna och gör mig glad. Än gladare blir jag av kommentaren som genast går loss om ”hatkampanj mot kungahuset”. Nej, bäste nätmobbande rättshaverist med thinnertrasan stadigt uppkörd i baktutan. Det finns ingen hatkampanj mot kungahuset. Sverige anno 2010 är ett rojalistiskt science fiction-framfall av sådana proportioner att de splatterstinna förvandlingarna i ”The Thing” framstår som rimliga.

Jag önskar det fanns en hatkampanj. Om det gjorde det skulle jag stå längst fram. Jag skulle investera i en sådan där löjligt stor skumgummihand som de har på wrestlingmatcher. På den skulle det stå ”Utförsäkra de lata svinnen på slottet”. Jag skulle vifta irriterat och indignerat och brutalt med min jättehand samtidigt som jag skrålade ”hata mer, känga ner, en kungafamilj, ja, jag vill”.

Men det kommer aldrig att hända.

Var är Ken Ring när man behöver honom?

Men. Nina Hemmingsson. Kudos. Hon är makalös. Jag förlåter till och med att hon ställde upp för de där megalomaniska, revolutionsromantiska rättshaveristerna som kämpade för Aspuddsbadet. Med det i färskt minne tacklar vi nästa NIMBY-luftslott:
Slussen.

Betongborgen håller på att vittra sönder. Gå åt helvete. Harmageddon. Stalingrad up in this motherfucker – och det relativt snart. Men nej. Slussen, denna vackert gröna sommaräng på Södermalm, ska bevaras för att Petter, numera skibum i Sälen, twittrar om det. Har något alltid funnits ska det alltid få fortsätta att finnas, oavsett hur orimligt det är. Ungefär som rennäringen i norra Sverige. ”Urminnes hävd”, bitch. Rimligt.

Jonas skriver mycket insiktsfullt om det här och här:

”Det känns som den nya almstriden, menade tidningen Stockholm City i måndags och listade en lång rad namnkunniga kulturtyper som protesterar mot de nya Slussenplanerna. Det känns som en adekvat jämförelse med tanke på att det heroiska och framgångsrika medborgarförsvaret av tretton träd i Kungsträdgården 1971 fortfarande framstår som den stockholmska folkrevoltens Normandie mot sadistiska byråkraters nyttodiktatur.”

Denna förbannade almstrid, som liknelse och inspiration förpestar den fortfarande vår City Decontrol-vardag. Napalm öfver alm.

Soundtrack: Horisont ”Två sidor av samma horisont” på svart vinyl.

"Apocalyptic clash/Cities fall in ruin/Why must we die?/Obliteration of mankind”

Bodde jag i Göteborg skulle livet vara trist och fyllt av aska. Men jag skulle besöka den här konserten. Då skulle livet bli mindre sorgesamt.

Info.

Soundtrack: Astra ”The weirding” på klar vinyl.

Roadburn 2010: En sista stänkare, a.k.a.I Just Can’t Hate Enough passerar 500 000 besök

Gammelmedia: Marx, Malcolm, metal. Som sig bör.

Soundtrack: ”Malfeitor”, ”Wolves curse” samt ”Total funeral” från nya Watain. De nya låtarna på Grande Roses hemsida.

”Ah, jag ska alltid minnas den sista dagen i mänsklighetens historia då flygning var tillåtet. Skål!”

”This is very premium patriarchy to fuck off”

”Up yours, gubbjävel!”

En kort feminist-pausfågel innan jag hittar något att rasa mot.

Notera användandet av ordet ”lider”

Ur västerländsk DN-synvinkel är definitionen på nöd alltid relativ.

”I Honkong lider hotell och restauranger brist på franska ostar, belgisk choklad och holländska snittblommor till följd av flygkaoset.”

Stackars jävlar. Går det att skänka via Radiohjälpen?

Soundtrack: Final Conflict ”Ashes to ashes”.

Roadburn 2010: En odyssé i suddiga livebilder, att krypa till korset och nu får det vara nog

Eftersom min dag för dag-rapportering kom av sig på grund av askregnets demoraliserande effekt, kommer här korta recensioner på alla band jag såg på Roadburn. I bokstavsordning. Första delen kan ni skåda här. Men först en aptitretare:


Mmmm… Vad lockande det är att äta kött!


Astra och ett jättehuvud. Årets överraskning. Jag äger skivan, helt okej, värt att kika på. Men helvete. Helvete. Vilket driv och ös – trots progrockrunkandet. Fem låtar på sextio minuter, de två första är en kvart långa styck. Dubbelhalsad gitarr, dubbel uppsättning Moogsyntar, dubbel uppsättning progressiva kromosomer. Jag älskar skiten. Min chef Lovisa avlider av eksem.


Death Row. Pre-Pentagram och alla de låtar som världens doomfanatiker känner till som just Pentagrams signaturmelodier. ”Relentless” och ”Death row” är strålande. "All your sins” och ”The ghoul” likaså. Publikfriaren ”Sign of the wolf” saknas sorgligt nog.

Klassisk doomrock utan krångel och med en basist som ser ut som den ultimata, livsfarliga hårdingen. Charles Bronson möter Javier Bardem möter Conan Barbaren. Jag får en helt ny respekt för basister som spelar med fingrarna.


”Look… into the eyes of maaadness!”
”No dice.”


Jex Thoth. Gruppen som jag inte skulle se då jag avfärdat deras album som ett luftslott. Jag kryper till det upp-och-nervända korset och erkänner att jag haft galet fel. Från första låten ”When the raven calls” är jag fast och ett inbitet fan. Irriterat viftar jag bort hippievibbarna samt indiekredden och dyrkar.

Tänd ett ljus och låt det brinna.
Jex Thoth är dyngkåt och hur ohelig som helst.


Högklackat och levande ljust: ett måste för den rätta ockulta stämningen.


The Lamp of Thoth. Death Row-Henrik-favoriter. De snabba riffen låter alla som Bad News ”Warriors of Genghis Khan”. Det gillar jag. De långsamma riffen är lite för stereotypt svängiga, ungefär som Saint Vitus fast utan punken. Det ogillar jag.

Mellansnack: ”Does anyone like to walk in the forest? This is about satanic shenanigans in the forest”. Sedan kör de en låt vars första textrad lyder ”I was walking through the forest just the other day”. Då är det dags att blada.


Moss. Death Row-Henrik hävdar att det är monstruös volym, den högsta på hela festivalen. Jag håller inte med och jag sitter ändå på en högtalare och får hela ljudspjutet rakt upp i röven. Men jo, nog jävlar vräker de på med sin anti-svängiga massaker med förstärkarna på tretton. Trettio minuter och tre låtar är alldeles tillräckligt för att Krillebus ska vara nöjd. Det är trots allt relativt innehållslös musik

Cornelia efter att ha sett klippet: ”Jag gillar verkligen inte doom. Det där skulle jag kunna spela, det är bara att slå ut på gitarren”. Det sa de om ”Mona Lisa” också – det är bara att rita en brud.


Nachtmystium. Snygg backdrop. Men jag minns helt plötsligt varför jag bara såg en halv låt på Hole in the Sky 2008.

Och här är lite skvaller, saxat från mig själv: Tecken på självironi (avståndstagande?) är att Nachtmystium sålde t-shirts med texten ”white powder, not white power”. Skvallercentral: Den töntige gitarristen i Devil’s Blood hoppade in och spelade i Nachtmystium. Den ordinarie gitarristen fick kicken förra veckan för att han spöat på sin flickvän. Om han sitter inne för det eller ej är oklart.


Pagan Altar. Death Row-Henrik har lääänge tjatat om Pagan Altar. Jag har fulladdat och lyssnat med ett halv öra. Nu inser jag storheten. Klassisk heavy metal en millimeter på rätt sida om Spinal Tap. Att sångaren ser ut som en fet Rod Stewart – inklusive rätt frisyr, uppknäppt skjorta och strandraggarsmycken – gör faktiskt livet lite bättre. Årets andra överraskning.


Sarke. Fantastisk röst, helt okej riffande. Men Nocturno Culto har inte stått på scen så ofta i sitt liv. Det märks. Efter två låtar är det snarke deluxe.


Thorr’s Hammer. Bisarrt hög volym. Det blir upploppsstämning när de flyttar starttiden och hela mitt sällskap missar allt utom sista kvarten. Jag nöjer mig alldeles utmärkt med sista kvarten. Mäktigt ur ett rent sonisk perspektiv men mest enahanda och nyanslöst.

”Fan, Stephen O’Malley ser ganska cool ut ändå”, säger jag, sekunden innan Stephen O’Malley släpper gitarren och ställer sig och headbangar samtidigt som han gör djävulstecknet. Ridå.

Han ser för övrigt ut som en perfekt ihopmorfning av Daniel Ekeroth och Pest-Krille. Stilig karl! Precis utanför bilden, till vänster på scenen: En mindre stilig karl med straight edge-tatuering.


Triptykon. Celtic Frost-låtarna gör mig oförklarligt lyckligt. Jag har inga rimliga skäl. Jag var inte ens särskilt peppad de två gånger jag såg Celtic Frost. ”Babylon fell” som andra låt är ett genidrag. ”Procreation of the wicked” – none more heavy. Och vad finns det att säga om ”Circle of the tyrants” som inte redan sagts? Inget, säger jag!

Entusiasmen smittar av sig på Triptykons eget material. Jag ångrar liiite mina hårda ord i Close-Up gällande debutalbumet. Sedan hör jag Tom Warriors tonårstruliga helgon.net-texter och luftslottet imploderar. Mannen har trovärdighetsproblem. Inte minst för att han köper sina mössor på samma ställe som min mormor.


Nocturno Culto sjunger ”Dethroned emperor”. Det är en bra bit på väg mot magiskt. Vilken röst. Tom är avis. Det gör han rätt i att vara.


Witchcraft. Blixtinkallad häxkonst för att ersätta de band som försvunnit i askregnet. Tre nuvarande medlemmar och en ex-trummis på plats gör ett band. Av förklarliga skäl inte den stabilaste Witchcraft-konserten. Men jag låter dem glida lite på den här på grund av omständigheterna. Kudos.

Ute ur bokstavsordningen, ute ur leken. För gott:
Comus. Jag gav det en chans. Nej. Nej. Nej. Folkmusik från hembygdsgården blir inte rå och ondskefull bara för att texterna avhandlar ruggiga ämnen. Brutalt snygg merch dock.

Så, nog om Roadburn. Inte en rad till om detta. Nu siktar vi på sommarens festivaler: Punk Illegal, Getaway Rock, Hole in the sky.

Jag avbryter allt bloggande om Roadburn och aska för att länka till en antik artikel

För de som inte läst detta är det fantastiskt roligt.

Kleerup som pappa, vilken jackpot!

”The penis is evil. The penis shoots seeds, and makes new life to poison the Earth with a plague of men.”

Do’s and Don’ts gällande långsamtresande i skuggan av ett askmoln

Do: Posera alltid med vinyl.


Do: Plundra frukostbuffén och stoppa i plastpåse som matsäck.


Don’t: Äta matsäcken.


Don’t: Packa ett ledset foster istället för en doomcroissant.


Don’t: Titta på ”Ilsa, she wolf of the SS” utan hörlurar på långfärdsbuss. Socialt oacceptabelt.


Do: Köpa bok om gamla Master’s Hammer på antikvariat i Düsseldorf.


Don’t: Försöka ta foto med kameran inställd på inspelning. En miljon klick på Youtube direkt.


Do: Posera med vinden i håret och Tyskland i ryggen.

Senare i veckan: Suddiga livebilder och recensioner från Roadburn.

En humanitär jävla skojresa

Modern family: Nya barnet, gamla barnet som hatar mammas nya kille, den äldre mamman som hittat en ny yngre kille, den nya yngre killen. De hade inte ens tur med vädret.

I Just Can’t Hate Enough: Making friends on the road.

Väskan är tung och moderns vrist vrickad. Vid ett tågbyte med en minuts marginal kämpar hon desperat med barn och bagage för att hinna till andra sidan plattformen. Jag springer ut från tåget och sliter tag i väskan. Alla ska med. Väl i rullning sker sporadisk konversation med hjälp av min bristfälliga skoltyska och deras icke-existerande engelska. Jag räcker ut tungan åt dottern. Hon skrattar och är så ohjälpligt söt med sin Bullet-lugg att hjärtat brister över saknaden till min egen dotter.

Inför nästa byte kommer hon bort till oss, rycker mig i ärmen, tittar upp och ler med sin gluggfyllda mun: ”können sie bitte hilfe meine mutter”? Jag börjar nästa gråta. Den tärda modern haltar fram i smärtfyllt snigeltempo. Jag kånkar väskor. Adalisa, som jag senare får veta att hon heter, skuttar runt omkring oss och fnittrar medan hon frågar ut sin mamma om oss. Upprepade gånger säger hon ”mutti, bist der mann eine junkie?”. Jag vet inte om ”junkie” betyder samma sak på tyska som engelska, men vad hon än frågar om är det socialt oacceptabelt. Halta morsan hyschar Adalisa och ser besvärad ut.

När jag hjälpt dem till sina platser och slängt upp väskan på bagagehyllan säger jag ”auf wiedersehen”. Mamman förklarar att jag inte kommer att fortsätta resa med dem. Adalisa blir jätteledsen.

Mitt geografiska och tidsmässiga avstånd till Olivia är oöverkomligt.

Roadburn–Sthlm: 30 timmarBloggat från buss

Det är ju så här vi borde ha rullat hem.

Tåg från Tilburg söndag 10.36. Oräkneliga tågbyten, varav ett på 1 minut. Träffar ensam mamma med barn som ber om hjälp. Jag hjälper. Jag äter mat från McDonald’s för första gången på 14 år. Känner mig smutsig men mätt. Det brinner på Hamburgs tågstation, vi kan inte hoppa av där. Tågplanering fucked. Lokalt pendeltåg från Hamburgs hamn till centrum. Buss till Puttgarden. Där färja till Rödby. Starköl. Två olika tåg till Köpenhamn. Tåg till Malmö. Buss till Dispeter. Sova. Taxi till Svävarterminalen. Buss till Jönköping, home of Jesus och Counterblast. Sedan mer buss bredvid en korpulent, illaluktande man som andas som en blåsbälg och har en mobilsignal som överskrider Socialstyrelsens regler för konserter. Jag hatar honom.

Naturkatastrofer – bringing people together.

Andra idiotresor i mitt liv:
Seattle-Minneapolis, ett svep i turnébil: 32 timmar.
San Francisco-Chicago, ett svep i turnébil: 36 timmar.

Mer om själva Roadburn senare.

Roadburn 2010:Ni vet väl varför Hitler var så dålig på golf?

Extreeeme. Goooore.

Sista natten med gänget. Stämning modell Hitlers sista dagar i bunkern. En del är tröstlöst uppgivna, en del är är euforiskt galna – alla är dyngraka. Alla vet att morgondagen för med sig domedagen. Som Tomas Fucking Bergstrand sa: ”Jag har blankpolerat min Luger".

Imorgon börjar den långa resan hem. En del åker gräddfil och sitter just nu, as we speak, på en bil hem. Vissa, som jag och Death Row-Henrik, har 36 timmar tåg och buss framför sig. Vissa har inte brytt sig alls, ryckt på axlarna och tagit dagen som den kommer. Inte ett jotta fixat. Que sera, sera.

Om jag var en roligare människa och bättre på datamaskiner skulle jag styra upp en Roadburn-remix på ”Der untergang”. Hitler lackar rejält på att han inte får rulla med ”de tunga gubbsen” – Steve Von Till, Wino och Scott Kelly. Jag lämnar det till er Lisbeth Salander-hackers.

Men, om vi ska vara lite allvarliga. Vi sitter på en festival och dricker starköl och har ångest över att vi lägger två papp på en hemresa och missar en dag på jobbet. Ingen av oss är skadad. Ingen av oss är sjuk. Ingen av oss är döende eller har en sjuk släkting vi måste hinna hem till för att fånga de sista andetagen på våra kinder. Ingen är höggravid.

Som Lars i Separation en gång sa i ett illa planerat mellansnack:

”Vi måste tänka på negrerna i Afrika. De har det inte så lätt. Oj… Nu kör vi en låt!”


Extreme. Pizza. Dude.

I övrigt 1: Jag är blåst. Jex Thoth – luftslottet som sprängdes. Skallknullande bra live. Inte ett sporerspår av hippie.

I övrigt 2: Tecken på självironi (avståndstagande?) är att Nachtmystium sålde t-shirts med texten ”white powder, not white power”. Skvallercentral: Den töntige gitarristen i Devil’s Blood hoppade in och spelade i Nachtmystium. Den ordinarie gitarristen fick kicken förra veckan för att han spöat på sin flickvän. Om han sitter inne för det eller ej är oklart.

Roadburn 2010: Vi behöver lift

Vulkan och aska, FTW! Allt flygande är nere. Jag och Death Row-Henrik åker tåg till Köpenhamn, framme söndag kl. 22. Sedan tåg till Malmö dagen efter kl. 07. Sedan är vi fast.

Någon skåning eller dansk som kanske ändå ska upp till Stockholm och röja och behöver två glada liftare?

Maila christofferjonSNABELFUCKINGAgmail.com.

Alla tips och all hjälp mottages tacksamt. Körkort finnes.

Men vi är glada ändå.


Death Row-Henrik är glad för att han köper en av världens bästa lp:s.
Grutle är glad för att han är från Norge.*


* Grutle ingår inte i ressällskapet.