”May I ass you some questions?”:The story of Major Röv

Verkligheten-dikten: 1, 0.

”You made my drive shaft crank/You made my pistons bulge/You made my ball bearings melt from the heat/Oh yeah yeah”

Megadeth. De går på scenen till Jello Biafra/Ice-T-samarbetet ”Shut up, be happy”. De avrundar med ”The mechanix”. Från ”the thinking man’s thrash metal band” till Spinal Taps ”Big bottom”. Gilla.

Öppningen med ”Wake up dead” och ”In my darkest hour” är olidligt stark tobak. Avslutningen med ”Symphony of destruction”, ”Peace sells… but who’s buying?” och ”The mechanix” likaså.

Däremellan inser jag att det inte finns något band jag gillar så mycket som brassar på med en sådan orimlig mängd gitarrsolon. Eller som Cornelia sa: ”’Hangar 18’? Den har man ju kört på ’Guitar hero’. Fucking aced it dude.”

Dave Mustaine presenterar en helvetiskt bra ”Holy wars… the punishment due” med orden ”en liten låt jag skrev för 20 år sedan”.

Jag: 20 år?! Helvete! Det känns som igår jag låg hemma sjuk och mamma kom hem med Metal Hammer och ”Rust in peace”. På cd, givetvis. Vinyl var jävligt ute då. Dave Mustaine gick ut och sa att alla som är emot cd bara är det för att de inte är tillräckligt bra musiker.

Cornelia: Sjuk? Pfff… Du låg ju hemma och tokrunkade.

Jag: Jag var 12 år gammal. Jag var inte bekant med livsstilen ”runka”.

Cornelia: Pfff igen. Säkert.

Society Fashionista System Decontrol 138:Getaway Rock.

Kille som gillar Slash extremt mycket, Karl, Cornelia, Jens.

Kalle vill att ”kändisbloggen” ska notera att han var den enda på hela festivalen som bar en genuin Motörhead-tröja från 1983. Det är noterat och gillat.


Bakhuvud på kändsibloggerska, Grand Magus, Krillebus.

Själv omfamnade jag sommarens mest genomgående modetema: Se ut som slapp skit. All bets are off. Barre och shorts, FTW!

I bakgrunden ser Grand Magus oförskämt coola ut i solens napalmförintande strålar. Även om jag inte är helt med på den inriktning som gruppen börjat dra åt på senare tid, kan jag alltid lita på att trion vet hur metal- och modelandet ligger. De undviker till och med #1 fälla för folk med obscent tajta jeans: Saker i framfickorna.

Kudos Grand Magus.

Extremt avtändande att se ett par läckra spiror i slickad, nattsvart denimförpackning och tvingas fråga ”är det där en Iphone i fickan eller är du bara glad att se mig?”

”Well let me tell you something – this is exactly how Nazi Germany started.”

Bra, billiga, vettiga vandrarhem i Sthlm. Några tips? Vi får långväga gäster och är genuint intresserade av information.


Tankekedja. Jag sjöng i ett band som hette The Black Issue. Oklart hur vi tänkte angående namnet då vi alla var extremt vita. Jag var det närmaste vi kom ett blattealibi – Bad Brains this ain’t. Vi gjorde ett gig och hade en låt som hette ”Midnight raid at the midnight doughnut shop”. En hel USA-turné lurade jag ett helt annat band att Dunkin’ Donuts mukar är vegan. Det var på den tiden folk brydde sig om veganism och litade på alla som hette något med ”Vegan” i namnet. Exempel: ”Vegan Mike sa att Dunkin’ Donuts är okej”. Någon som kallas Vegan Mike är seriös. Ergo, tillförlitlig information. Cornelia gillar också munkar vid midnatt. Munkar är aldrig någonsin vegan.
Slut på tankekedja.

Metalmediaelit FTW!

De inte alls särskilt dolda händer som styr metal i gammelmediernas värld. Heavy omertà of death. Dold bakom Daniel Falk: Cornelia, som inte styr något alls i gammelmedia.

Getaway rock: Den lokaljournalistiska vinkeln

Sammanslutning på en ljugarbänk. Kända från bloggosfären, Vice-omhuldade black metal- och konstprojekt samt Melodifestivalen.

"Calvera Conspiracy från Brasilien är självklart influerade av anfäderna Sepultura – Trash-legenderna som satt etnisk metal med utveklad polyrytmik på kartan och Brasilen som land på alla metalälskares läppar för sisådär 20 år sedan. Men här är det rakare och yngre, nya tider. Atmosfären i musiken byggs runt onda riff och pipande gitarrer som körs genom mer än tre pedaler. Det är en kakafonisk upplevelse med smaskiga detaljer och noga beräknade låtar."

Ursäkta - etnisk metal? De två övriga felen bryr jag mig inte om att peka ut. De är tämligen uppenbara. GD FTW! Men det är respektingivande att samma tidning på annan plats smyger in en rad om att "Lemmy drar en lina speed". Det ser du inte varje dag i svensk dagspress. Antihaschtomtebrigaden bleknar. Rasa, någon?


Bloggosfärdominans 1: Pete Doherty vs. Kenneth.


Bloggosfärdominans 2: Pete Doherty vs. Marika.

Mer om fantastiska Getaway Rock vartåt det lider.

”I’m out to destroy you and I will cut you down”

Getaway Rock is go. Jag inbillar mig att jag hellre dör än missar Motörhead, Megadeth, Overkill, Mayhem, Cannibal Corpse, Grand Magus, Wolf, Exodus, Switch Opens, AC4 och Triptykon. Det stämmer naturligtvis inte. Det finns bara en enda person jag hellre dör än missar på den här festivalen.

Dave Mustaine, fuck me and marry me young, ditt kristna pundarsvin.

För er som gillar politik lika mycket som jag och Dave gör – klicka er vidare hit. Krille går på F12 och petar hål på det vackra folkets senaste trend. Politiskt medvetande, schmolitiskt muschbetande.

Frågor på det omslaget föreställande två kvinnor som säger sig vilja vara ett DIY-alternativ till mainstreamartister?

Kuksugarlook, Bingo Rimér-photoshoppat, halvnaket. Sjukt icke-mainstream. Ser ju vem som helst. DIY or die. Pattar über alles.

Baby disco is fuck

Göran uppmärksammar min intervju med Folkpartiets Madeleine Sjöstedt. Hon avslutar Morrissey-citatet ”hang the dj because the music that they constantly play it says…” med den felaktiga texten ”all disco dance must end in broken bones”.

Göran: Drar hon av en gammal Gehennah-referens?

Jag: I wish. Det är Whale. Schyffert FTW!

Göran: Den hon menar ja. Du vet väl att Schyffert fick ”betala” Gehennah för att ha ”snott” textraden. En back öl, en flaska whiskey.

Jag: Osannolikt, orimligt! Vad har du för källa på det här?!

Göran: Mig själv i Robban Fjällsbys lägenhet tillsammans med ett 20-tal glada hårdrockare runt sent nittiotal. Whale spelade den kvällen på Jäger i Karlstad och tog sig en extra tur för att be om ursäkt.

War Painted City Indian

Jag har skrivit lite text i Stockholm Citys bilaga om Sonisphere.
De lyder som följer:



Album ett, spår ett. Riffet från helvetet inleder. Just innan allt exploderar, och ”Evil has no boundaries” blommar ut i förruttnelse, kommer gitarrist nummer två åt strängarna för tidigt. En mikrosekunds oavsiktligt oljud som Slayer medvetet eller av slarv sparat till eftervärlden. Så låter ungdomlig autencitet, modern av all rock’n’roll. Jag får gåshud vid varje lyssning.

Punkig äkthet äger fortfarande min värld. Det leder till relationsproblem mellan mig och Slayer – ett band som består av lika mycket teatrala poser som musikalisk avgrundseld. När jag den 7 augusti står och ser Tom Araya skrika ”Abolish the rules made of stone”, vet jag att de budordskrossande texterna framförs av en from, Gudsfruktande familjefar. 27 år efter att Slayer debuterade i ett regn av blodbestänkta inverterade kors borde det egentligen vara fullt rimligt att frontmannen betraktar sitt levebröd som vilket kneg som helst. Araya stämplar in, hyllar Satan, stämplar ut, rullar med sin homeboy Jesus. Upplägget får mig att gnissla tänder varje gång. Konst ska vara på riktigt, genomsyra varje del av utövarens kropp och liv.

Samtidigt sker ännu en krock när det äkta blir för äkta. Det gäller att hålla det diaboliska på en fantasybaserad ”Sagan om ringen”-nivå.

När gitarristen Kerry King syntes någonstans i karriärens mitt iklädd en renodlad vit makt-tröja, blev det ramaskri. Avbön kräves och levererades av en man som i publikens ögon vigt sitt liv åt att prisa mörker, pina och död. Riktigt så konkreta elakheter vill vi inte ha i vår metal. Ondskan måste ha gränser även här.
Christoffer Röstlund Jonsson



Värdighet. Inte ett givet inslag i Anthrax anno 2010. Av de fyra thrash metal-giganter som härskade i skiftet mellan 80- och 90-tal är New York-grabbarna de som farit mest illa. Säg vad du vill om Metallica, Slayer och Megadeth – och tro mig, det gör jag om ni bara ger mig chansen – men där finns än idag ett visst mått av coolhet att svalka sinnena med. En röd tråd av kredibilitet, om du så vill. Inte hos Anthrax. Gång på gång har gruppen förlorat fotfästet. Andra halvan av 90-talet var illavarslande, hela 00-talet snudd på parodiskt.

För en person som växte upp skrikandes ”among the living, follow me or die” är hela situationen direkt tragisk. Det kvittar hur makalöst moshtastiskt riffregnet i ”I am the law” är, eller att hela ”Persistence of time” drar på hårt i ansiktet än idag. Ring doktor Kevorkian. Här är en grupp som behöver somna in med en gnutta värdighet i behåll.

Tidens tand och den falnande populariteten har tuggat och gnagt så skoningslöst brutalt, att det enda som återstår är ett ändlöst skägg och ett lika ändlöst tjat om hur djävulskt tufft det är med heavy fucking metal. Ivrigheten gör att ordens betydelse bara ekar än tommare. Snubbe, seriöst: Om du måste gå ut med det så extremt hårt är det något som saknar täckning. Matchande pentagramtröjor? Snälla.

De senaste tio åren har Anthrax släppt ett (1) nytt studioalbum. Resten av decenniet har fyllts med återanvändning. Liveskivor, livedvd:er, samlingar, en återförening av den klassiska sättningen och ett förbannat medlemsstrulande rent allmänt. Kommer Dan Spitz, den kristne urmakaren, till Sonisphere? Jag vet inte. Men jag hoppas. Då har jag i åtminstone en superdeffad överkropp i klass med en topptrimmad D’Angelo att vila ögonen på, och kan försöka ignorera Scott Ians ständigt uppfällda djävulshorn.

Anthrax gick från pubertala och charmiga NWOBHM-stölder, till storhetstidens skojfriska slyngelfasoner. Farsartat? Stundom. Superb thrash metal? Alltid. De bar bermudashorts, high-tops och fjäderskrud. Rappade om pruttar, inspirerades av Stephen King, pundade serietidningar och fick headbangers världen över att skrika ”drokk it”. De renommésnyltade på New York hardcore och korsade gränser, på gott och ont, när de införlivade covers på Discharge vid sidan av Public Enemy och Kiss.

Idag framstår de attitydmässigt mest som ett Manowar utan läderchaps, ältandes hårdrockens lov. Och med relativt färska liveversioner av Refuseds ”New noise” tillgängliga på Youtube, står det klart att Anthrax eklekticism numera enbart är av ondo. Hmm… Vilket ord letar jag efter nu igen? Just ja. Ovärdigt.

Vid mikrofonen är det en ständig rotationen i klass med ”Lost”-manuset. På ön, av ön, på, av, sångare i Anthrax, inte sångare i Anthrax. För lite mer än ett år sedan hette frontmannen Dan ”Vem i helvete är det?” Nelson. För ett år sedan var det John Bush som gällde, igen. I maj ersattes han, igen, av återvändande och legendariske indianen Joey Belladonna, som alltså kommer till Stockholm.

Satsa bara inte pengar på det.
Christoffer Röstlund Jonsson



Och på tal om Stockholm – vilken satans vacker stad det är!

”The light from the fireball of a single megaton thermonuclear device is 30 times brighter than the midday sun”

Mental status nära nollpunkten. Bemästrar bara ytlighet.


Sommarbil för haschtomtar. Rå.


Sommarbebis.


Sommardrink – Fanta och rosé.


Sommarmat.

”I got 99 problems but controlling the world through secret orders and conspiracies ain’t one”

”Jay-Z är en sådan uppenbar Illuminatidocka att jag inte är förvånad över att han blir prisad här på DN.”

Då vet vi vad Jiggas Z står för – ZOG.

Less than hardcore

Tankekedja. Jag tänker på Glenn Danzig. Då tänker jag på ”Thirteen”, som han skrev till Johnny Cash 1994. Det leder till ”Life fades away”, som han skrev till Roy Orbison 1987. Den är med i filmen ”Less than zero”, där även Glenn solodebuterade under det felstavade namnet Glen Danzig and the Power and Fury Orchestra.

Jag inser att jag läste boken ”Less than zero” när jag var 13 år gammal och har ägt soundracket i 15 år – men jag har inte sett filmen. Jag ser den och noterar att hipster/media/fashionista-Stockholm 2010 ser ut som Los Angeles 1987. Förutom att ingen här röker dödsknark lika häftigt som Robert Downey, Jr. är modebilden på stritan snarlik. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Slut på tankekedja.

Det vackra folkets Stockholm 2010: Mer kokain, mindre Rick Rubin. Bret Easton Ellis Los Angeles 1987: Mer hardcore, mindre Twitter.


Hardcore #1: Uppenbart.


Hardcore #2: Lurande.


Hardcore #3: Obskyrt.

Bonus: ”Johnny Cash sings and promotes satanist Glenn Danzig.”
Modersajten där artikeln ligger är bortom rimligt/orimligt. Här får sig all djävulsmusik en rejäl känga. Väl rutet.

Small man, big head

”Mmmm… pattar.”

”Deth red sabaoth”, Danzigs nionde studioalbum, dyker upp i min postbox. Efter en streamad genomlyssning avfärdade jag skivan som ”fullständigt värdelös”. Nu byter jag spår och omvärderar, knäpper upp och slappnar av, flyter med i gubbsnusket. Det här är bra skit. Och kreativ stavning uppskattas alltid här på I Just Can’t Hate Enough.

Ingen klassiker. Inget ens i närheten den legendariska 1988-1994-eran. Inget som skapar djuriska könslustar på Telefonplan. Dock, som sagt, bra skit från en tidlös rockartist med ett tidlöst omotiverat stort ego.

Men Tommy Victor måste bort. Hur trevlig han än är.

Fotnot: Kan alla vi rock and/or roll-journalister enas om att sluta använda Glenn Danzigs antika smeknamn? Ni vet, det där aliaset då vi på ett skönt spexigt sätt tar ordet ”evil” och sätter ihop det med förnamnet på en jättekänd och jättedöd rocksångare.

2010 är det läge att pensionera svenneuttrycket.

”We want to learn how to defend ourselves against pointed sticks, do we? ”

En stilla reflektion i ICBM-hettan och allt är förgängligt-knegandet. Ensam förvirrad man, endast beväpnad med en påk, tar gisslan på en bank. En påk. 10 000 Rambo-poliser stormar med skarpladdade maskingevär och chockgranater, och övermannar rånaren från 1400-talet. Påken visar sig vara en vässad stav. En vässad stav.

En stor dag för polisiära insatser.