Roadburn 2010: Canceled bands

Shrinebuilder hänger ruskigt löst men är inte helt kört. Gates of Slumber, Jesu och Candlemass är helt av. Electric Wizard orkade inte komma hit som ersättare då de inte repat. Kanske Witchcraft och Sunn O))) hoppar in då alla medlemmar är här. Rafflande!

Roadburn 2010, dag 1:En odyssé i bilder och dooom

Glatt doomgäng på doomtåg. Askregn precis utanför bilden.


Gustaf Höök och General Doom dricker doomöl. Hööks Göteborgshumor precis utanför bilden.


Glad Krillebus precis innan jag upptäcker att min väst börjat brinna. Resultat: Ett stort doomhål.


En av festivalens arister inhandlar doomröka rakt över disk. White widow, tydligen. Otroligt märkligt. Du får inte röka tobak på krogen men gräs går utmärkt. Orimligt.


Troubled Horse. Fantastiskt bra. Enda minuset var de två balladerna som lät som Ultima Thule korsat med senare Millencolin. I övrigt var det toppklass.


Yob. Gustaf Höök drog cirka en miljard Göteborgskämt på temat jobbigt/jobba. Skäms, människa! Dock ingen skugga över bandet. Mäktigt, hårt, högt, bra.


Eyehategod. Jag saknar ord. Det grisigaste, hårdaste, ondaste, mest perfekta bandet jag sett i hela mitt liv. Black Sabbath och Black Flag i en ultimat hybrid.

Inte. Ett. Fel. Era. Jävla. Svin.

Jag grät under öppningsnumret ”Blank”. Mot slutet ville jag bara ta tag i någon och slå den på käften, vem som helst. I lyckoruset i natt författade jag ett gigantiskt, episkt blogginlägg i skallen om hur mainstreammedias (Vice, FTW!) koketterande med black metal ter sig än mer löjligt i skuggan av Eyehategods existens och svärta. Men sedan glömde jag bort det. Kärnan var i alla fall detta:

Eyehategod är äkta. Genuina. De hatar er. De vill döda er.
Jag älskar dem. Gift er med mig.

Såg även Magnus Pellanders soloshow. Den enda akustiska artist jag respekterar. Sveriges bästa röst. Längtar tills jag får höra skivan. Längtar!

Roadburn 2010: The patch school is in

Same procedure as last year: Generic doom metal patches – check.

Death Row-Henrik: ”Hmmm… vad ska man köpa i år då?”

Ja, vilken tycker ni att han ska köpa?

Roadburn vs. vulkan

Vulkan och aska, FTW! Shrinebuilder ställer in, Candlemass likaså. Vi vet inte om vi tar oss hem. Tips, någon? Hertz har inga hybilar lediga i hela Holland, FTW! Vi biter i kulan och doomar vidare än så länge och hoppas på det bästa.


Death Row-Henrik, Krillebus och Laura, whiskeyrunda #3 på Cul De Sac. Ett kärt återseende, både Laura och sponken.

Laura berättar att hon haft en surrealistisk dag. Först spelade de. Sedan var hon ”flower girl” när Mike Williams från Eyhategod vigde Ron Holzner från Trouble och hans flickvän. Efter det kom Tom Warrior fram och förklarade hur mycket han älskar Kylesa.

En fullt rimlig dag i Tilburg.


”Hellö, thiz iz Töm Ge Warrior. I don’t want you to pläy faster.”

Uppdatering:
Bara för att visa att vi verkligen hade kul under vår whiskeyrunda lägger jag upp en spexbild. Inga sura miner här inte. Inte här heller.

”Scooby Doo/Whoopie doo/Roadburn scenario's ready/Scores for the snores that smother dance floors/Now I go for mine/Shave the doom whore”

Roadburn is go. Sista inlägget innan planet går. En rimlig sannolikhet är att jag kommer att blogga även från festivalen. Det beror på hotellets tariff för wireless. Under min frånvaro kan ni fundera på det här:

Vem eller vad definierar samt sätter upp regler för skönhetsideal och pornografisk sexighet i de blindas värld?

”Lisa Murphy säger till Telegraph att hon började arbeta på tidningskonceptet efter insikten att ’de blinda helt utelämnats från en kultur som är genomsyrad av sexuella bilder’.”

Stackars jävlar.


”Me so horny.”
”Give it to me big boy.”

För övrigt: Snart en halv miljon besökare här på gemytliga, hemtrevliga I Just Can’t Hate Enough. Orimligt, i allra högsta grad.

Darkness descends: ”You started with nothing/But you ended up with less”

Ensam häst.

Kulturelit ner i rännstenenen, FTW!
Ragnar Persson – för oss med näsan djupt nere i underjorden mest känd för designer åt den här morbida duon– har släppt en bok.
I processen har han stulit titeln från en av historiens bästa skivor. Helt korrekt. Ingen skam, stäm om ni kan.

Kollegan Jenny Tunedal har skrivit om det här på kultursidorna i dagens Aftonbladet. Kudos. Jag publicerar med tillstånd från alla rimliga instanser. Varsågod.

Rosa drömmar och svart rock
Ragnar Persson tecknar hästar, flickor, fåglar, blommor i en bildvärld någonstans mellan Jockum Nordström och John Bauer. Det är ekvilibristisk flickrumsromantik med inslag av ond, bråd rock som Black Sabbath och Slayer.

”Feel the darkness” heter en bok med hans bilder som nu kommer ut på Dokument press och här finns det där särskilda mörkret i tonårsögons bottenlösa tjärnar – djupt känt, men också så snyggt att en hel modeindustri om och om igen slår mynt av det. i en av bokens inledande, korta texter skriver New York-skribenten med mera Amy Kellner att hon föreställer sig Perssons nordiska värld som ett sterilt ödeland fullt med otroligt coola, moderiktiga människor utan neuroser.

Jag kan förstå det, samtidigt som jag önskar mig en annan blick, som kunde ta sig under bildernas coola yta, se bortom vad som skulle kunna vara tryck på tygväskor från Cheap Monday. ”Känna mörkret”, helt enkelt. Jag har den inte riktigt i mig. Ändå njuter jag.
Jenny Tunedal


”Så vaddå/Ingen fattar/Jag visar fittan för ett sexpack folköl/Jag är rules plus ett mongo/Med en look som alla andra ratar/Snygg – en sann mästares drag/Söt – kanske sötast idag”

Subkulturell produktplacering lektion #138

Ett litet knäck om Record Store Day feat. Masshysteri och Watain.

För att lätta upp stämningen.

Tjena Moss: Roadburn redux

Inser att jag har en intervju med Moss här på bloggen. Läge att damma av den inför helgens vistelse på Roadburn-festivalen. Du läser den här.

”I am very premium pedophile priest to be with.”

Vi kör en vända till på detta välbekanta tema! Om katolska präster fick tummen upp till att mumsa murra, så skulle de genast överge begäret att tvinga småpojkar till att runka av dem i sakristian.

”Men samtidigt kan man inte lasta celibatet som sådant för det som hänt, eftersom det är ett brott mot celibatet. Det kan finnas de som kanske inte har förmågan att leva i celibat. Därför är det viktigt att man noga granskar alla kandidater så att de har möjlighet att leva i den här kallelsen.” Biskop Anders Arborelius serverar katolsk logik 101.

I Chile har de i alla fall vett att sikta in sig på de kristnas fiende #1:
De där jävla bögarna. Igen.

”Många psykologer och psykiatriker har visat att det inte finns någon länk mellan celibatet och pedofili medan åter många andra har visat, enligt vad jag har blivit underrättad, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofil. Det är sanningen. Där finns problemet.” Kardinal Tarcisio Bertone bevisar att han är helt slut som människa.

Mer i ämnet: Marcus Birro blottar sitt förtryckarorgan.

I övrigt: Läser jag en till musikrecension som använder formuleringar som ”förlösa”, ”känslostormar”, ”slutna ögon”, ”oförlösta känslostormar”, ”förlösande stormande känslostormar” etcetera så lovar jag – jag blir totalt vansinnig up in this motherfucker.

Jag vet att jag i mitt förflutna gjort mig skyldig till brottet att använda dessa meningslösa beskrivningar för att signalera att jag och musiken har ett makalöst djup i själen. För det ber jag om ursäkt. Aldrig mer.

Soundtrack: ”Nuke the cross” av Toxic Holocaust.

”I am very premium festival person to be with.”

”Gauges, revolvers techs and millimeters/You know how we hoo-ride when we collide.” Sköldpaddshandduk – check.

Roadburn, FTW!

För de som vill skåda mina och Death Row-Henriks äventyr förra året, på den tiden han var Goth-Henrik, går det bra att slösurfa hit och börja läsa vid den 22 april. För de som inte orkar med det förflutna rangordnar jag årets festival nedan.

För övrigt ska tydligen Jörgen Sandström spela gitarr med Candlemass istället för Hansomsitterpåkåken. Gamla nyheter?

Aldrig sett, måste se om så döden lurar kring hörnet:
Eyehategod
Shrinebuilder
Triptykon
Gates of Slumber
Death Row

Sett förr, ska se om ingen knäcker knäskålarna på mig:
Kylesa
Candlemass
Nachtmystium

Aldrig sett, ska se om inte döden bjuder i baren:
Yob
Goatsnake
Magnus Pelander
Troubled Horse
Sarke
Thorr’s Hammer
Pagan Altar
Witchfynde
John Garcia plays Kyuss
Astra
Moss
Horisont

Kan se eller missa, kvittar:
Church of Misery
Brant Bjork and the Bros

Undviker om inte döden knäcker knäskålarna på mig:
Jesu
Comus
Jex Thoth


”The stalker/The stalker/The stalker/The stalker/The stalker/The stalker/”The stalker/The stalker/The stalker” etcetera, etcetera.

Varning för ras

Ett litet knäck om rasbiologi för att lätta upp stämningen.

Och på tas om rasism, här har ni Bert Karlsson. Kommentarerna är otroligt roande/störande, beroende på vilket humör du är på.

”Lift up her robes/Snake covered thighs/Finger the darkness/The witch’s cry”

Så mycket namndroppande för skarpa falkögon.

Black Breath
Heavy breathing
Southern Lord (Sound Pollution)

Mycket talar emot Black Breath. Först har vi ”Heavy breathing”, en albumtitel som andas tungt (förlåt Göteborg) av såväl 80-talets sleaze som Pussycat Dolls. Inte okej.

Sedan har vi fotografiet där kvintetten försöker anamma en ockult aura via bockskalle, kalk och kandelaber. De siktar på Aleister Crowley men landar hos Village People:
1 x Municipal Waste-snubbe.
1 x Saint Vitus-snubbe.
1 x Unabombaren möter lastbilschaffis-snubbe.
2 x Mr. Spock-snubbar.
Och svärta kring ögonen? Nej. 2010 kan inte ens Tom Warrior hantera det på ett värdigt sätt. Då fungerar det inte på korthåriga Ink & Dagger-lirare.

Med minuskontot stängt kan vi fokusera på plussidan. Där är täckningen om inte grandios, så i alla fall rimlig. Seattles Black Breath besitter ett riff-o-fantastiskt driv, som sorgligt nog ofta poleras bort i Kurt Ballous produktion. Varför skulle han dit och tafsa med sina små ömtåliga syltfingrar? Ogilla.

Det vrålsnuskiga punköset. Celtic Frost-flirtarna. Det charmiga NWOBHM-lekandet. Allt det som fick rumstera fritt på debuten ”Razor to oblivion” har här nästan helt försvunnit.

Istället vältrar sig Black Breath i folkhemmets helsvenska death metal. Röda Dismember-slingor med vita knutar, blågult Entombed-släpande och paltigt Unleashed-gung stormar fram om vartannat.

För svenskofiler är detta dödsmanna från Hades, inget snack. Men när ”Wolverine blues”-iga ”I am beyond” rullar ut sovsäcken redan i fjärde spåret, kan jag inte låta bli att fundera:

Where’s the fucking punk? I want you to give me a hard time.

Bäst: ”Virus”, ”Children of the horn”, ”Eat the witch”.
Sömnigast: ”Wewhocannotbenamned”, ”I am beyond”.

För mad crazy people som bangar och kängnävar till: Entombed, Dismember, Death Breath, Wolfpack (GAMLA), Moment Maniacs, Coma.

Brasklapp: Black Breath var tänkt att göra en splitLP med mitt forna band. De backade dock ur när de skrev på för Southern Lord då bolaget ville att de omedelbart skulle fokusera på ett eget album. Jag vill bara poängtera att det inte finns något agg eller bitterhet gällande det, som i sin tur kan ha färgat denna ytterst subjektiva recension.

Record Store Day vs. Roadburn 2010

Förra årets spelade jag skivor på Sound Pollution. Det gick så här.

I år är jag på Roadburn och firar därifrån. Peppen börjar exakt nu.

Foucault FTW: Marcus Birro gråtrunkar upp sin patriarkala förtryckarkuk till ståfräs i DN

Foucault was a French guy vol. 1.

Rimlig religionskritik i dagens DN:
”Att ständigt söka upp och påvisa negligerade förtrycksstrukturer är en ypperlig drift, och postmodernismen har inneburit en nödvändig systemkritik. Men det finns för den skull ingen anledning vare sig nu, eller under kommunismens dagar, att i självkritisk nit hamna i försvar av system där man själv antingen skulle bli avrättad eller förbjudas att utöva sin verksamhet.”

Jag gillar Lena Andersson. Jag betvivlar att vi egentligen har särdeles många åsikter gemensamt, men när det gäller religionens hypnotiska fördumning drar vi jämt. Varför? Jo, för att:

”I det offentliga samtalet finns en del förbryllande företeelser. En sådan är att vänstern betraktar viss religionskritik som rasistisk. En annan, med samma rot, är Feministiskt initiativs synbarliga ointresse för effekterna av genusproblematiken i mainstream-islam, med dess extrema särartssyn på könen. Vem hade trott att det progressiva tänkandet skulle hamna i denna intellektets återvändsgränd.”

Go girl. Kudos. Ingen kompromiss med den totalitära gudstron.

En som hamnat i intellektets återvändsgränd är Marcus Birro, även han i dagens DN. Frågan är om Sveriges mest lättkränka person överhuvudtaget befunnit sig på någon annan adress. Han är hur som helst där så ofta att han måste få all post dit.

Dagens indignerade debattartikel bjuder upp till osande och orimligt Kristus-kramande under katolicismens kalla krucifix:

”För mig är Gud en mentor, en radikal, principfast gammal sosse. Som vänstern var förr. Innan alla radikala krafter köpte villa och slumrade in i plaststolen under äppelträdet.”

Den där passagen är så dum att den inte ens förtjänar en replik.

”Jag älskar den liberala katolicismen, den som står på gränsen till revolution, den som har en oerhörd styrka i sina fårade händer, den som kan våga och riskera allt, även om den inte alltid gör det.”

Inte den där heller.

”Trots de dåliga sidorna är min katolska kyrka en förlåtande, revolutionär, frimodig, värdig, vacker och tolerant kyrka. Det finns en daglig andlighet som berikar mitt liv, som gör mig till en bättre människa.”

Nix, inte där heller. Beyond iq-befriat.

Men sedan radar Marcus Birro upp fyra krav som hans redan så toleranta katolska kyrka genast bör uppfylla:

1). Avskaffa det obligatoriska celibatet för prästerna.
2). Kvinnor ska behandlas på samma sätt som män.
3). Sluta förtrycka de homosexuella.
4). Upphäv förbudet mot preventivmedel.

Jag undviker skämt om att rätten till sex med barn är en av katolicismens grundpelare. Det vore plumpt. Däremot kan jag inte undvika de två B:na – bögar och brudar. Undertryckandet av de två B:na är själva poängen i alla de dominerande världsreligionerna.
Slår du upp ”patriarkal förtryckarkuk” i ett lexikon så är där ett fotografi på en påve, en rabbi och en mulla som high-fivar över en fjollas blodiga lik. I bakgrunden står en tiobarnsmorsa vid spisen.

Religion är grabbarnas mysiga bastuklubb. Varje troende heterokvinna och homo, man som kvinna, bör fråga sig ”what’s in it for me?”.
Svaret på det blir naturligtvis – ingenting. Absolut noll. Ni är lurade, blåsta, duperade, förda bakom ljuset, sol-och-vårade av Gud.

Så, Marcus Birro, om kyrkan åtgärdar #1 så kanske du eliminerar det värsta barnaknullande i sakristian. Jag vet inte varför män som gillar att spänna på gossebarn i pruppen plötsligt skulle förlora det begäret bara för att de får carte blanche att mumsa murra.* Men vi ponerar att du har rätt. Gott så.

Men plockar du #2, #3 och #4 rycker du mattan från under fötterna på hela katolicismen. Vad är då poängen med dess existens, om den inte får hålla de två B:na stadigt under sin fascistiskt blankpolerade stövelklack? Ingen poäng alls. Existens onödig.

Och så nedrig vill du väl inte vara, Marcus Birro? Beröva alla dessa goa gubbar deras chans att tyrannisera hälften av jordens befolkning – and then some. Nej, det går då rakt inte!

Att du, Marcus Birro, sedan har samvetskval är ett sundhetstecken. Det visar att du inte är en alltigenom rutten individ. Men du kan alltid ta din patriarkala förtryckarkuk och kliva av gudståget. Ingen tvingar dig att tuffa fram tillsammans med en politisk och religiös livsåskådning som mördat och förslavat fler människor än Hitler, Stalin, Pol Pot, Atilla et al. gjort sammanlagt. And counting!

Så, Marcus Birro, vad skulle påven egentligen säga om ditt uppenbart fjolliga gnällande? Tumme ner till bögbeteende, direkt.

Så, Marcus Birro, för i helvete – sluta tjut. Påven lär lacka.


Jag hatkompenserar detta inlägg med en bild som, till skillnad från katolicismen, innehåller kärlek. Detta inlägg tillägnas min goda vän Teresa. Jag gillar dig.

* Uppdatering. Jag har fått det påpekar för mig att följande mening tyder på en trångsynt fixering vid penetration som den enda tänkbara formen av sex:

”Jag vet inte varför män som gillar att spänna på gossebarn i pruppen plötsligt skulle förlora det begäret bara för att de får carte blanche att mumsa murra.”

Naurligtvis inser jag att den påtvingade sexualakt som utspelar sig mellan en vuxen katolik och en minderårig korgosse inte nödvändigtvis behöver inbegripa anal penetration. Den heliga föreningen av präst och pojke innefattar självklart så mycket mer än att bara ”spänna på gossebarn i pruppen”. Jag beklagar om mitt mustiga språk och min plumpa penetrationsfixering kränkt någon. Förlåt Marcus.

Soundtrack: Malign ”Sinful fleshspear”.

”He was wearing nor blue jeans nor the uniform. In truth, he did not look like anything special at all. I was underwhelmed to the maximum.”

”Arguably the most influential hardcore album of all time”.

Black Flag ”Damaged”, någon?
”Hear nothing, see nothing, say nothing” av Discharge, någon?
Hela Dead Kennedys-diskografin, någon?

Orimligt, någon?