Blaze Bayley: luftslottet som sprängdes

Bloggosfärens upprensare: Krillebus.

I Just Can’t Hate Enough får ett hedersomnämnande i dagens DN-recension av Blaze Bayley (#1 sämsta Iron Maiden-sångaren).

Varför en bild från en film som är betydligt bättre i teorin, än i praktiken? Varför inte?

Ny genre: det är det bästa

”Sonic Ritual. Tung metal-punk från storstaden! Henke, Linnéa, Christoffer och Viktor släppte nyss en jäkligt vass 7”på Black Juju. Enligt myspace-sidan räknas influenserna till Kory Clarke, Fast Eddie Clarke och Clark Olofsson! Missa inte!”

Heavy metal punk = tung metal-punk.
Svinbra. Kudos, Fritz.

Dagens återhype: Danava.
Exakt lika bäst som för ganska precis ett år sedan på Roadburn 2008.

Q: And kulturskymning? A: And kulturskymning.

Än mer Lovecraft-liknande järtecken som lurar bakom hörnet. I Just Can't Hate Enough får ett anonymt e-mail gällande allas goa favoritgubbar:

"repulsive säljer minst fem helvetets port LPs om dagen. MINST."

Själv lyssnar jag av en slump på Killing Jokes ”Laugh? I nearly bought one!" samtidigt som jag får mailet.
Kompromisslöst och med passande titel, om något.

We’ll put semen in the eye sockets of Peter Sunde

Samarbete med stenrik nazist – check.
Claima Robin Hood, tjäna miljoner, skita i skatten – check.
Spottloska i ansiktet på förälder som fått sina barn mördade – check.

Mitt förakt för Pirate Bays rättshaverister stiger för varje dag. Likaså med den åderförkalkade svennepöbeln som stöttar dem.
Homer sa det bäst:
”When will people learn? Democracy doesn’t work!”
Integritet på Internet? Vi har inte förtjänat det.
Yttrandefrihet? Vi har inte förtjänat det.
1984? Bring it on. Josef, kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Just nu i Sthlm: Promoe pratar veganism på The Voice och Anna Odell stirrar ut Goth-Henrik på tunnelbanan.
Apokalypsen lurar Lovecraft-liknande kring hörnet.

Roadburn 2009: den göteborgska synvinkeln

En sista grej om denna extravaganta doomhelg, sedan är det slut på tjatet. Med på resan fanns en göteborgare. Här är topp 3 bästa skämten från en go gubbe på Roadburn:

3
”Undrar varför de håller på att höja torget här i Tillburg.”
”Holländarna kanske letar efter nya sätt att bli höga på.”

2
”Fatta att Al i Om är schackprofessor. Han började namedroppa schackmästare snabbare än Nifelheim-bröderna hinner namedroppa obskyra ryska metalband som Citron, Sprut och Trädgårdsmöbel."
”Ja, han är allt en riktigt schackpundare.”

Och så, den ärevördiga vinnaren:
1
”Ser ni tjejen vid dörröppningen? Hon har massa Swans-tatueringar.”
”Har hon en i svanken?”

Tack för mig Roadburn.
Ses 2010.

Another day, another vinyl

Internationell diy vs. gullig barnstol.

Dagens fångst i brevlådan:
den splitternya Gates/Burning Leather-splitten.
GATES: Japansk trve metal pvnk med folk från Chuch of Misery.
Burning Leather: Portland punx, medlemmar från Hellshock plus kanske en dryg miljard band till. Förmodligen From Ashes Rise men inte Tragedy. Kelly Halliburton? Kan du fethaja.

Tradera holocaust mayhem

Ännu en rensning hos familjen Röstlund/Jonsson.
Hjälp oss spara ihop till frukostflingor åt Krabban.

I Just Can't Hate Enough is for the children.

Roadburn 2009: en eftertanke

Jag: So you are writing a book about your life huh? Have a title yet?
Scott Kelly: Nope, not yet.
Jag: How about ”My life. My way. My war.”?
Scott (tänker länge, gnussar skägget): Hm, not bad. Not bad at all. Mind if I use that?
Jag: Nope, go ahead. Just give me a mention.

Roadburns mest surrealistiska scen: jag och Goth-Henrik möter Scott Kelly, Neurosis starke man, några timmar efter intervjun. Han passerar, nickar åt oss och säger respektfullt ”fellas”, precis som att det är en västernfilm och vi är pistolmän av samma kaliber som möts på en dammig huvudgata. Vi tappar fattningen. Jag vet inte vad vi svarade. Jag kan ha sagt ”g’day mate”.

Roadburn 2009: dag 3

Och ja, de har en öl som heter Palm i Holland.

'
Possessed by the bass: Al Cisneros.
Notera obskyr schacktröja.


General Doom, a.k.a. Björn, när Om rullar ihop slutet på "At Giza" och allt faller på plats. "Där satt den!"
Notera Göteborgaren i bakgrunden.


Backstage på 013 sitter en skylt med alla som spelat där. Notera den totala förnedringen för Ace. Personalen kände sig tvungna att skriva ut "(ex Kiss)". Scott Kelly gillade för övrigt humorn i att Ice Cube, Ace Frehley (ex Kiss) och Asia hamnat bredvid varandra. Han är ett stort fan av Cuben och jag berättade att spelningen i Sthlm förra året var magisk. Scott blev avis.


138 och en kille i Zeni Geva.

"Is this Holland?"
"Excuse me?"
"Ah yes, this is Holland."
Sedan drar han fram en välpumpad spliff och berättar om hur roligt det var när Zeni Geva var i Sthlm 1994, och de insåg vad medlemmen KK Nulls namn blir på svenska.


Goth-Henrik gick upp i atomer över dessa Voivod-tatueringar.


Yvonne från Roadburn och Lauren från Southern.


Dansgolvet. Killen i hästsvans och Kiss-tröja är gitarristen i Devil's Blood, som utan att skämmas en sekund spelar yvig luftgitarr till "God of thunder". Jag ringer omedelbart Cornelia hemma i Sverige och säger till henne att bränna alla mina Devil's Blood-vinyler.

Nu åker vi hem.

Spiritual devastation och Chuck Berry, kuk, fitta, rock’n’roll

Neurosis.
Det är lätt att glömma bort dem. Döma ut dem. Håna dem för deras Torshammare, new age-filosofi och andliga ideologi.
Jag gör det hela tiden.
Men helvete. Helvete helvete helvete.
Det går inte att förneka att de tillbringat drygt 20 år med att vara de hårdaste, elakaste jävla svinen på jorden.
Death metal?
Black metal?
Fuck metal.
Ikväll var Neurosis ljudet av Oaklands bistra gator – täckta av Bibelsidor använda som toalettpapper, kanyler, hundbajs och mänskligt slödder – uppslitna och ihoprullade av en utomjordisk Galactus och inkörda i röven på varenda liksminkad MLO-överklasslyngel som någonsin plockat upp en gitarr.
Här finns inga skyddande föräldrar som gör att du kan studera satanisk litteratur och filosofi. Här finns inget skyddsnät.
Här finns bara död.
Död.
Död.
Död.
Död.
Neurosis är punkasen som lärde sig spela. Som sa ”civilisationen går åt helvete och vi skiter i det. Vi är bandet som spelar en sista serenad på Titanics däck. Fuck jävla off.”
Om jag kan höra ljudet av en enorm dörr som stängs i helvetet?
Jag hör hur Neurosis rullar liken nedför trappen.
Tårarna rinner medan jag skriver detta. Mina öron ringer fortfarande och världen känns förlöst.
Detta var religiöst.
Jag kommer inte att uppleva något sådant här mäktigt tills den 16 augusti då jag blir far för första gången.

Goth-Henrik: Förstörande för själen, på ett bra sätt. Jag har inte känt så här sedan jag såg Iron Maiden första gången.

Unholy trinity

Ronald Reagan skapade USHC.
Margaret Thatcher skapade UKHC.
Dylan Carlson dödade grungen.
Skål, till dem alla tre.

Dagens konsument

Familjen Röstlund Jonsson/Palm håller hårt i pengarna.
Men lite vinyl och statussymboler har det ändå blivit.

Porn Trouble

Goth-Henrik med Ron Holzner, den ”riktige” basisten i Trouble. Han berättade att (namnet bortaget för att skydda de oskyldiga) från Örebro/Australien bodde hemma hos honom när bandet spelade i Chicago. Frontmannen beställde porr på tv:n för 100 dollar. En månad senare när Ron och hans fru skulle beställa ”Ratatouille” till barnen, så gick det inte. De ringde kabelbolaget, som svarade att de övertrasserat kontot tack vare en doomrockande porrfanatiker.

Om schack

Jag. Oh, I see your t-shirts have the design of that classic chess game in Uppsala in 1954.
Al: No. 1956.
Jag: Oh. Sorry. My bad.

Världens mest kompromisslösa band är INTE Helvetets Port

…frågor på det?

Sonic Ritual, MK III

Första fotosessionen med nya sättningen av Sonic Ritual.
Linnéa, Viktor: Vi beklagar.


Scott “Wino” Weinrich, Henrik Palm, Christoffer Röstlund Jonsson, Scott Kelly.




Wino: I’m sorry man, I hope I didn’t come off as too confrontational.
Jag: No problem, I like confrontation.
Wino: What sign are you?
Jag: Virgo.
Wino (långt djupt skrattande): Just like fucking Dave Chandler!

Shrinebuilders favoritalbum med Black Sabbath:
Al Cisneros: “Master of reality”.
Scott “Wino” Weinrich: “Vol. 4”.
Scott Kelly: “S/t”.
Krillebus: “Born again”.
Goth-Henrik: “Never say die”.

Roadburn 2009: dag 2

Roadburn: festivalernas KTH. Svårt att komma in, elitistiskt och det är större chans att se en miljard Iron Monkey-munkisar än Iron Maiden-merch.


Sommar på kontinenten: Goth-Henrik och 138 goes uteservering. Strax utanför bilden: Angel Witch och Church of Misery håller doomkonferens. Sångaren i Chuck of Misery såg min GISM-tröja, ett original från Japan, gav tummen upp och sa "#1". "Yes yes", sa jag och belönade honom med en vinylsingel.


Det gick ett sus genom hela Tilburg när hela Saint Vitus kom gående.
Byggjobbare slutade jobba.
Mammor tog ett steg tillbaka, hållandes sina spädbarn lite hårdare.
Polisen vände bort blicken.
Tiden stod stilla.
10 minuter senare stötte vi på dem på vårt hotell. Det blev ett akward moment när Goth-Henrik skulle överlämna Close-Up med sin Saint Vitus-intervju.


Journalistelit som är de första i världen som får höra Shrinebuilder.
Notera Scott Kelly, Scott Kellys son samt Al Cisneros.


Goth-Henrik spisar Shrinebuilder bredvid en ung kvinna i magisk trans. Kort recension: Förvånansvärt skitbra. Låter som Black Sabbath. Typ. Rock and/or roll, Chuck Berry, kuk, fitta, andligt. Inget pretto, inget artsy fartsy, inget krångel. Påminner inte alls om de inblandades andra akter (Neurosis, Om, Saint Vitus, Melvins) men du hör ändå att det är de snubbarna som lirar. Dock borde Al och Wino ha sjungit rubbet. Läs mer i framtida Close-Up.


Angel Witch roddar. Frontrow bangers är på plats, väntar andaktigt. General Doom, a.k.a Björn, håller sig på avstånd, fylld med avsmak.


Angel Witch. General Doom, a.k.a Björn, lämnar föraktfullt lokalen.


Goth-Henrik med en gigant till doomlegendar i bakgrunden: Troubles ”riktiga” basist.
”Åh, äntligen. Nu har jag sett Ron Holzner, så då har jag sett alla viktiga medlemmar i Trouble.”
”Ja, nu kan du dö.”


…och sedan arrangerades ett gatulopp för in-lines, ackompanjerat av mobila stereovagnar som pumpade disco. Frågor på det?


”Hey Lee, remember that we asked you to sing in a band at last year’s Roadburn? Here’s a 7” with that band.”
”Cheers mate, thanks a lot”
”The production and sound is shit but the songs are great.”
”Well, that’s good. Better than having great production and crap songs.”
”True. But someday I wish we’ll have money to spend more than a few hours on a recording.”
”Not necessary. Look at ’Decontrol’, recorded in 2 hours. ’Thanks to no fucker’.”
”Also true. But when you sign us we’ll be rich.”
”No. I will be.”


Inte sedan jag såg The Cramps har jag sett en sådan gammal person utstråla så mycket fara och ilska som Wino. Kudos. En pensionär med livsfarlig uppsyn, helt enkelt.


Dyrka riffet. Och wah-wah.


Saint Vitus.


Dave Chandler: death goes hippie.

Roadburn 2009: dag 1

Obligatorisk starköl på Arlanda. Goth-Henrik med idiotisk notis signerad religiös dåre framför sig.


"Du ser ut som du är med i Hardcore Superstar."
"Jaha, är inte det bra då?"
"Nej."


Goth-Henrik spejar efter merch. Neurosis giiigantiska merchbord just utanför bilden.


En dyngrak hardcoreskotte vid namn Jamie och Goth-Henrik. Jamie vill bjuda Goth-Henrik på en drink, men ynglingen tackar nej.
"And you are wearing a Poison Idea t-shirt?!! Are you a poofster? Pig Champion is rolling in his grave right now!"
"No, he can't. The coffin is too tight."


Motorpsycho: själva essensen av Roadburn. Tre män som meckar och stirrar på sina fötter, orimligt hög ljudnivå, psykedeliska mönster i bakgrunden.


Någon som behöver ett sådant här stort ljus, kompenserar helt klart för tillkortakommanden någon annanstans.


”Vem är du?”
”Jag är 138. Vem i helvete är du?”
”Jag spelar gitarr i Devil’s Blood. Jag har två Watain-tatueringar på händerna. Min gitarr är konstant ostämd. Sommaren 2008 var vår första demo och World Burns To Deaths ’Graveyard of utopia’ det enda du lyssnade på, konstant, non-stop”
”Just ja. Vad ska ni bjuda på?”
”Vi ska bjuda på satanistisk rock and/or roll. Chuck Berry. Kuk. Fitta. När vi är bra kommer vi få dig att vilja knulla och suga kokain från Lucifers kuk. När vi är dåliga så kommer du att gäspa och vilja gå hem.”
”Jag vet. Tack. Det var allt jag begärde. Bra så.”


Devil's Blood.


Devil's Blood.


Devil's Blood.


Steve Von Till (soloartist samt sångare i Neurosis), Björn, Goth-Henrik

Sekunden efter denna bild togs, böjer sig Björn mot Steve, tar fram programbladet, pekar på Steve Von Tills namn i schemat och säger ”This is you”. Steve Von Till säger ”Yes”. Sedan tar han sin kebabtallrik och går.

Roadburn 2009: den alkoholiserade synvinkeln

Väldigt tidig sms-konversation med General Doom, a.k.a. Björn.

Björn: God vägbrännarmorgon. Börjat supa än?
Jag: Ha ha ha. Nej. Väntar till lunch.
Björn: Svennebanan.
Jag: Va fan jag e ju på jobbet.
Björn: Du jobbar på ett hårdrocksfanzine…
Jag: Men nu e du ju dyngrak. En månad sedan jag försvann från Close-Up. E på (namnet borttaget för att skydda de oskyldiga).

Notera Björns inte så subtila diss av Skandinaviens ledande hårdrockspublikation.

Uppdatering efter flygfärd till Tilburg:
Björn: Björnen har landat. Jaså du fick lämna CUM tidigare än den ursprungliga planen. (namnet borttaget för att skydda de oskyldiga) heter som en öl så det går säkert bra att kröka där också.

The Ritual semester

Om någon får för sig att köpa en av de få Sonic Ritual-singlar som finns kvar, medan både jag och Black Boss Pelle är på resande fot, går det bra att göra det i denna förträffliga distro. De har även mkt annat som är värt dina surt förvärvade kronor.

Night of the living fat people

Krillebus gör det han gör bäst: poserar.
Cornelia kasserar ännu en hög med rock and/or roll-kläder.

Dagens Roadburn 2009-outfit: En "Night of the living dead"-t-shirt, beställd från USA 1993. Värt att notera: det står XL på etiketten. En amerikansk XL från 1993 är alltså exakt lika stor som en vanlig svensk medium 2009. Vad säger det om folks storleksutveckling?

Roadburn 2009: nu är det dags

Roadburn 2009: Peeeeeeeeeeeepppppppppp!!!
Uppladdningen har börjat. Imorgon smäller det. Jag och Goth-Henrik är på plats i Tilburg lagom till Amon Düül II, om inget går rakt åt helvete. Jag kommer förmodligen att blogga på plats, lägga upp bilder samt kortare intervjuer med Wolves in the Throne Room och Earth. Förslag på frågor?
Det här glada gänget bloggamatör kommer också att rapportera från festivalen, men jag tror att de kanske, eh, kommer att ha en liiite pretentiösare inställning än vad jag har… Eller kanske inte.

Notera: kassetten som sitter i.

I Just Can't Hatt Enough

Min trademarkade vita hatt (se bild ovan) är tydligen så obskyr att den, enligt min lokale fiskmånglarentreprenör, inte ens går att kemtvätta. Helvete.
Den är seriöst märkt av en crust as fuck existence.

Soundtrack igår, idag, för evigt: Jerry’s Kids ”Is this my world?”. Fortfarande #1 ultimat hardcoreskiva.

Sedan lite (obs, ytterst lite) Dead Man och Fleetwood Mac för att gubba ner tempot rejält.

”Now, when the day goes to sleep and the full moon looks/The night is so black that the darkness cooks/Don’t you come creeping around – making me do things I don’t want to/Can’t believe that you need my love so bad/Come sneaking around trying to drive me mad/Busting in on my dreams - making me see things I don’t wanna see”

Nikki Nyfiken

Min vän Ikas dotter Franka är väldigt, väldigt, väldigt ung, men besitter redan en anmärkningsvärd slutledningsförmåga och klarsynthet gällande livet. Och metal.

”Jag fick Nikki Sixx bok ”Heroin Diaries” i födelsedagspresent av Vejde och har lagt den på nattduksbordet. Franka studerar omslaget (som föreställer Nikki Sixx) länge och utropar glatt: ’Apa!’”

Morrissey means murder

Morgontidig sms-konversation med General Doom, a.k.a Björn, gällande min kommentar i Patriks blogg.

Björn: Har DU börjat dyrka Morrissey nu också? Vart är världen på väg? Eller var det bara köttkommentaren du dyrkade?
Jag: Ja dyrkar hans hårda köttvägrande. Bitterheten. Hatet mot alla människor. Hans känsla för stil.
Björn: Kan inte du skriva en livspraktika med titeln ”MED BITTERHET SOM DRIVKRAFT”? Skulle kunna bli kul.
Jag: Tror Linda Skugge redan gjort det. Varje dag typ.
Björn: Nja, hon har levt med bitterhet som drivkraft. Men hon har inte beskrivit hur man gör. Det är det som jag tänkte att du skulle kunna göra.

Notera att Björn blev oerhört provocerad när Cornelia sa att hon ”skulle ta en kula för Morrissey”. Notera även att Cornelia dolde sin kärlek till The Smiths och Morrissey under de första 2 åren av vår relation. När vi skulle hämta hennes resterande ägodelar i Gävle uppdagades allt. Krillebus med lätt stegrande panik i rösten: ”Oj, en Smiths-skiva. En till Smiths-skiva?! Ännu en?!? Morrissey?! Jag har närt en Morrissey-älskare vid min barm!!!”

Idag kan jag förlika mig med mannen. Dock inte The Smiths.

Metallica hatar Sveriges natur, pt. 3

Jag var extremt tidig med att rapportera om att Metallica vill hugga ner massa skog så att Lars Ulrich kan ta med sig sin konstsamling (se här och här). Nu har DN och Hultsfreds invånare hakat på.
Godspeed, godspeed kära vänner.

Kaaampen fortsätter – Meeetallica ska krossas!

If it's too old you are too loud

Säkert tecken på ålderns höst.
Vad ska jag välja som dagens första vinyl, kl. 06.30? Jag bläddrar genom M och Motörhead, Municipal Waste, Mortal Sin, Murder City Devils. Hoppar till Cornelias skivor och lägger på The Cure och "Killing and arab".

”What's happening to us? We never used to be like this.”
”Yes we did.”
”You know, he’s right, Rick, we’ve always been like this.”

Crazy Jen och Assfucker Jesus

Kylskåpsmagneter förökar sig som kaniner. Du börjar med några enkla – din lokala pizzeria, Skatteverkets uppmaning att deklarera – och till slut sitter du där med en uppsjö av gulliga-barn-som-gör-tokiga-saker-magneter, dekorerade med livsnödvändiga visdomsord som ”tänk efter före” och ”shit happens”. Därför genomgår familjen Röstlund/Jonssons vitvaror regelbundet nödvändiga magnetiska rensningar.

Men en klarar sig alltid: Assfucker Jesus.

Inte för att han är snygg, nej, helvete heller. Denne rövmanglande profet kan nog närmast beskrivas som plump och billig. Men han överlever tack vare sin karisma och personlighet. Och precis som för den mer kända brodern, Jesus Christ, föddes hans historia genom en bister och bisarr julesaga.

Den sanna berättelsen om hur jag fann Assfucker Jesus
Snön ligger vit över trädtopparna, världen firar frälsarens födelse och jag är hos min vän Niki i Philadelphia. Hon bor i ett kollektiv i stadens näst värsta slum. Vinden blåser rakt igenom varenda list och fönsterkarm, i köket finns det rikligt med kackerlackor (”rassel, rassel, rassel”) och i den spökhemsökta källaren bor de två crustbröderna Theters. De är på luffen och deras favoritsyssla är att lyssna på Floor, röka kopiösa mängder marijuana samt tillverka robusta lajvarsmycken. En gång när vi har fest står det plötsligt en hemlös i köket och röker crack. Amerikanarna tycker det är fullt naturligt medan jag som svensk inte är överförtjust. Detta är ett crackområde.

När Niki och hennes vänner flyttade in, vandrade några av dem ned till gathörnet och frågade en av de lokala entreprenörerna om han sålde marijuana eller hasch. Mannen blev uppriktigt förbannad: ”Take your white man drug and fuck off! This is crack town!”. Ändå är det inte Philadelphias sämsta område. I den riktiga slummen är trädtopparna också vita, men det är för att de är täcka av använt toalettpapper.

Jag umgås mycket med Greg Daily, även kallad The King of Leisure eftersom han gjort väldigt få, förmodligen inga alls, hederliga dagsverken i sitt liv. Många år senare kommer fritidskungen med dreadlocks att kräkas ned min toalett vid Telefonplan efter en blöt Kylesa-konsert, men exakt här och nu bestämmer vi oss för att åka till New York City. Hans vänner i The World Inferno Friendship Society, en grupp som turnerar Tyskland varje kvart men aldrig besöker i Sverige, spelar på Manhattan. Bra människor – fruktansvärt dåligt band. Kabarépunk? Eh. Nej tack. Notera dock att det här är åratal innan den vandrande reklamskylten för retroaktiv abort, Gogol Bordello, slår igenom.

Medan snön gnistrar vit på det ruttna äpplets gator, sitter jag, Niki, Greg och bandet i en knapphändigt uppvärmd lagerlokal på Lower East Side. Knitting Factory? Kanske. Namnet undflyr mig för tillfället. Alkoholen och ett allmänt dåligt leverne flödar och det visar sig att frontmannen Jack tidigare sjöng i Sticks and Stones, ett band som för den breda publiken (nåja…) mest är känt för att det 1989 gjorde splitsingel med Life’s Blood, gruppen som utvecklades till Born Against, som i sin tur formade Refuseds existens.

Någonstans under nattens hattrullande stöter jag på Jen, en gammal bekant från ännu längre tillbaka i tiden. Hon ser ut och låter ganska precis som Bette Midler, och är allmänt känd som Crazy Jen eftersom hon suttit på mentalinstitut. Hennes pojkvän är med: en lätt otrevlig man snäppet under redlös berusning. Jag och Jen snackar skit, har trevligt, minns gamla tider. Natten övergår i tidig morgon och festen fortsätter hemma hos Jack. Jag vet att alla tror att människor i New York bor som i tv-seriernas värld – tänk stora loft, synliga takbjälkar, studiokänsla, ”Felicity”. Kanske gör de det. Själv har jag aldrig varit hemma hos en New York-bo som inte bor trångt och har en levnadsstandard straight from the 50’s. 1850 alltså. Det luktar alltid kattpiss och gas. Jack och hans donna, båda med 1920-talsuppsyn, är inget undantag.

Jen följer med på efterfesten. Hennes karl gör det inte då han åkt hem och däckat eftersom han, enligt henne, är ”gravt alkoholiserad”. Han brukar även slå henne. Ofta, hårt, regelbundet. Hon berättar det väldigt casual, som att det bara är så det är. Vi tycker inte det är så casual och börjar förklara för henne att det inte är okej. Efter ett par timmars argumentation och övertalan bestämmer sig Jen, på vår inrådan, för att lämna honom direkt och följa med oss till Philadelphia. Jag, Greg och Niki säger att vi gärna hjälper till. Ett problem bara: hon vill hem till deras gemensamma lägenhet och hämta sina prylar.

Ja, jo, det är klart vi följer med på det.

Festen avtar i den trånga lägenheten med nakna golvplankor, gryningen anländer och vi beger oss hem till Jen. Eftersom det är USA finns inte en tanke på rattonykterhet. Greg kör. Niki väntar i bilen och vi manliga män följer med som förstärkning om det blir krångel. Jag är stirrig och hålögd efter att ha varit vaken i mer än ett dygn, full och nykter på en och samma gång, och på något konstigt sätt alldeles tom inuti. Jag inser att det här är bland det mest bisarra jag gjort i mitt liv, men ändå kan jag inte förmå mig att känna något alls.

Blank, blackout, vacant.

Vi går in. Det luktar kattpiss och gas. Allt är solkigt. Jag och Greg bara står mitt i vardagsrummet och vet inte vart vi ska ta vägen, medan Jen börjar slänga ner saker i en resväska. Från sovrummet hörs plötsligt en rosslig stämma: ”honey, I think I pissed the bed”. Mannen har vaknat. Jen går in för att prata med honom, vi hör bara ett lågmält mumlande genom den halvöppna dörren. Jaha, vad gör vi nu om han kommer ut och är förbannad? Slåss? Det här är John Waynes land – tänk om han har en pistol? Om jag inte vore så matt i huvud och kropp skulle jag vara livrädd. Inget händer.

Jen kommer ut, förklarar att allt ”är coolt för jag sa att jag har med mig två biffar som kommer att slå honom sönder och samman om han försöker något”. Inifrån skumrasket i det nedsläckta sovrummet känner jag hur hans små råttögon granskar mig och Greg. Det eftersträvansvärda dödläget av ingenting fortsätter och jag är nöjd.

”You guys want anything take it.
You see anything you like?
Just fucking grab it.”

Jag vill inte ha något. Allt är äckligt här inne. Till och med det vintriga solljuset som sipprar in genom persiennerna har filtrerats genom New Yorks avloppssjäl och är smutsigt, smutsigt, smutsigt. För första gången i mitt liv vill jag inte ha den minsta pryl, hur gratis den än är.

Då ser jag honom:
Assfucker Jesus.

Mitt på kylskåpet. Hemmagjord, klumpig, burdus och rå. Ful. Han yppar inte ett ord men sammanfattar hela situationen genom sin blotta uppenbarelse. Utan ett ljud tar jag loss honom från den kalla, vita ytan och låter honom glida ned i min ficka.

Råttögonen gnager mig i ryggen, men den nedpissade alkoholisten i sängen protesterar inte trots att jag stulit hans frälsare.

Fattas bara annat: jag är en biff med Jesus i min ficka.

Passa er.

Assfucker Jesus sitter kvar på mitt kylskåp, det tredje i ordningen sedan han flyttade in hos familjen Röstlund/Jonsson. Senast jag hörde något om Crazy Jen hade hon lämnat Philadelphia, flyttat tillbaka till New York och blivit ihop med killen igen. Undrar vad hon gör idag. Själv var jag och kollade på barnvagnar.

Soundtrack till denna saga: Black Sabbath ”Snowblind” (låt), Cult of Luna ”Eternal kingdom” (2xLP), Born Against ”Battle hymns of the race war” (album), Fever Ray ”S/t” (album), Accept ”Restless and wild” (album).

138: sjukt poppis

Min popularitet ökar enormt i dessa tider.

General Doom

Dagens låt: The Mob och ”Another day, another death”.
Dagens Wikipedia-beskrivning: ”Marc Mob was the centre of attention with red dreadlocks. His lyrics featured topics such as nuclear bombs, war, wastelands, death and doom in general.”

Fever Rat: a tragic Grave Ritual

Topp 3 bästa idag:
3 x Tragedy/Meanwhile-biljetter – check.
2 x genomlyssningar av Fever Ray – check.
1 x Debaser med Sonic Ritual/Graveyard bokad – check.

SMS från Björn om hur gudomligt Om är – oräkneliga.

Firandet och det gränslösa hyllandet av Record store day: en odyssé i bilder, vinyler och bäbisar

Record store day på Sound Pollution, 138:s dj-set:
Articles of Faith: What we want is free
World Burns To Death: Wormwood star
Code 13: Death squad El Salvador/Degenerate art
Pentagram: Drive me to the grave (hack i skivan)
Separation: Is it over? (UÅHC-tema)
GPK: Jag vill se dina bröst (UÅHC-tema)
Eclipse: Reciever (UÅHC-tema)
Heart Attack: Shotgun
Voivod: War and pain
Venom: Metal punk (mest underskattade skivan)
COC: Kiss of death
Age: Invisible future
Darkthrone: Graveyard slut
Sonic Ritual: Take the edge off
No Security: Death metal rebeller
Tank: Turn your head around
The Freeze: Sacrifice not suicide
Overkill: Elimination
Gism: Endless blockades for the pussyfooter
Paintbox: Japansk title
Evance: Go crazy
Unleashed: Shadows in the deep
Negative Approach: Can’t tell no one
Nerve Agents: Fall of the all American
Anti Cimex: Only in dreams
Testors: Bad attitude
Death Side: Cry for the truth
Angry Samoans: They saved Hitler’s cock
Subhumans: Death to the sickoids
Death From Above 1979: Little girl
Venom: Chanting of the priests (mest underskattade skivan)
No Security: Bister verklighet
Uriah Heep: Gypsy
Final Exit: Spänningen släpper (UÅHC-tema)
Blitzkrieg: Blitzkrieg


Mitt jockande blev brutalt avbrutet av Florence Valentine som enligt egen utsago spelade ”punk”. Jag är skeptisk.


Tack till Daniel som styrde upp festen och bjöd på lunch och starköl.
Autentisk konversation med kund i butiken:
Kund (hållandes i Sonic Ritual-sjuan): Vad är det här?
Jag: Det är mitt band. Vi spelar en blanding av metal och punk.
Kund: Metal och punk…? Det låter… Ja, mycket speciellt och underligt (gnider sig eftertänksamt om hakan). Kan man få höra?
Jag: Visst.
Kunden gungar med i hela ”Take the edge off”, lyssnar noga.
Kund: Ja, det var nog inte min grej. Jag återkommer när mina vyer vidgats (gnider sig eftertänksamt om hakan).


Efter poserade jag med mina starkt rabatterade skivor på Weekday. Klart Kurt Hedling ska få några kr i kassan av Krillebus!
Mikael Bindefeldt gick förbi och sa ”snygg kavaj” innan han skyndade vidare. Själv hade han en stiligt broderad Dio-patch på sin egen kavaj.
True story.


Ika, Vejde, SheWhoCannotBeNamed, 138.
Vi fortsatte firandet av Record store day med hemlagad vegetarisk lasagne, en flaska vin och goda vänners sällskap.


Franka gav blanka Satan i Record store day och var mer intresserad av "Spöket Laban" samt en väldigt liten stol.


Cornelia poserar och övar för framtiden med SheWhoCannotBeNamed i skivrummet (a.k.a. soon to be Krabbrummet).


138 och en extreeemt avslappnad SheWhoCannotBeNamed.