Roadburn 2009: dag 2

Roadburn: festivalernas KTH. Svårt att komma in, elitistiskt och det är större chans att se en miljard Iron Monkey-munkisar än Iron Maiden-merch.


Sommar på kontinenten: Goth-Henrik och 138 goes uteservering. Strax utanför bilden: Angel Witch och Church of Misery håller doomkonferens. Sångaren i Chuck of Misery såg min GISM-tröja, ett original från Japan, gav tummen upp och sa "#1". "Yes yes", sa jag och belönade honom med en vinylsingel.


Det gick ett sus genom hela Tilburg när hela Saint Vitus kom gående.
Byggjobbare slutade jobba.
Mammor tog ett steg tillbaka, hållandes sina spädbarn lite hårdare.
Polisen vände bort blicken.
Tiden stod stilla.
10 minuter senare stötte vi på dem på vårt hotell. Det blev ett akward moment när Goth-Henrik skulle överlämna Close-Up med sin Saint Vitus-intervju.


Journalistelit som är de första i världen som får höra Shrinebuilder.
Notera Scott Kelly, Scott Kellys son samt Al Cisneros.


Goth-Henrik spisar Shrinebuilder bredvid en ung kvinna i magisk trans. Kort recension: Förvånansvärt skitbra. Låter som Black Sabbath. Typ. Rock and/or roll, Chuck Berry, kuk, fitta, andligt. Inget pretto, inget artsy fartsy, inget krångel. Påminner inte alls om de inblandades andra akter (Neurosis, Om, Saint Vitus, Melvins) men du hör ändå att det är de snubbarna som lirar. Dock borde Al och Wino ha sjungit rubbet. Läs mer i framtida Close-Up.


Angel Witch roddar. Frontrow bangers är på plats, väntar andaktigt. General Doom, a.k.a Björn, håller sig på avstånd, fylld med avsmak.


Angel Witch. General Doom, a.k.a Björn, lämnar föraktfullt lokalen.


Goth-Henrik med en gigant till doomlegendar i bakgrunden: Troubles ”riktiga” basist.
”Åh, äntligen. Nu har jag sett Ron Holzner, så då har jag sett alla viktiga medlemmar i Trouble.”
”Ja, nu kan du dö.”


…och sedan arrangerades ett gatulopp för in-lines, ackompanjerat av mobila stereovagnar som pumpade disco. Frågor på det?


”Hey Lee, remember that we asked you to sing in a band at last year’s Roadburn? Here’s a 7” with that band.”
”Cheers mate, thanks a lot”
”The production and sound is shit but the songs are great.”
”Well, that’s good. Better than having great production and crap songs.”
”True. But someday I wish we’ll have money to spend more than a few hours on a recording.”
”Not necessary. Look at ’Decontrol’, recorded in 2 hours. ’Thanks to no fucker’.”
”Also true. But when you sign us we’ll be rich.”
”No. I will be.”


Inte sedan jag såg The Cramps har jag sett en sådan gammal person utstråla så mycket fara och ilska som Wino. Kudos. En pensionär med livsfarlig uppsyn, helt enkelt.


Dyrka riffet. Och wah-wah.


Saint Vitus.


Dave Chandler: death goes hippie.