Crazy Jen och Assfucker Jesus

Kylskåpsmagneter förökar sig som kaniner. Du börjar med några enkla – din lokala pizzeria, Skatteverkets uppmaning att deklarera – och till slut sitter du där med en uppsjö av gulliga-barn-som-gör-tokiga-saker-magneter, dekorerade med livsnödvändiga visdomsord som ”tänk efter före” och ”shit happens”. Därför genomgår familjen Röstlund/Jonssons vitvaror regelbundet nödvändiga magnetiska rensningar.

Men en klarar sig alltid: Assfucker Jesus.

Inte för att han är snygg, nej, helvete heller. Denne rövmanglande profet kan nog närmast beskrivas som plump och billig. Men han överlever tack vare sin karisma och personlighet. Och precis som för den mer kända brodern, Jesus Christ, föddes hans historia genom en bister och bisarr julesaga.

Den sanna berättelsen om hur jag fann Assfucker Jesus
Snön ligger vit över trädtopparna, världen firar frälsarens födelse och jag är hos min vän Niki i Philadelphia. Hon bor i ett kollektiv i stadens näst värsta slum. Vinden blåser rakt igenom varenda list och fönsterkarm, i köket finns det rikligt med kackerlackor (”rassel, rassel, rassel”) och i den spökhemsökta källaren bor de två crustbröderna Theters. De är på luffen och deras favoritsyssla är att lyssna på Floor, röka kopiösa mängder marijuana samt tillverka robusta lajvarsmycken. En gång när vi har fest står det plötsligt en hemlös i köket och röker crack. Amerikanarna tycker det är fullt naturligt medan jag som svensk inte är överförtjust. Detta är ett crackområde.

När Niki och hennes vänner flyttade in, vandrade några av dem ned till gathörnet och frågade en av de lokala entreprenörerna om han sålde marijuana eller hasch. Mannen blev uppriktigt förbannad: ”Take your white man drug and fuck off! This is crack town!”. Ändå är det inte Philadelphias sämsta område. I den riktiga slummen är trädtopparna också vita, men det är för att de är täcka av använt toalettpapper.

Jag umgås mycket med Greg Daily, även kallad The King of Leisure eftersom han gjort väldigt få, förmodligen inga alls, hederliga dagsverken i sitt liv. Många år senare kommer fritidskungen med dreadlocks att kräkas ned min toalett vid Telefonplan efter en blöt Kylesa-konsert, men exakt här och nu bestämmer vi oss för att åka till New York City. Hans vänner i The World Inferno Friendship Society, en grupp som turnerar Tyskland varje kvart men aldrig besöker i Sverige, spelar på Manhattan. Bra människor – fruktansvärt dåligt band. Kabarépunk? Eh. Nej tack. Notera dock att det här är åratal innan den vandrande reklamskylten för retroaktiv abort, Gogol Bordello, slår igenom.

Medan snön gnistrar vit på det ruttna äpplets gator, sitter jag, Niki, Greg och bandet i en knapphändigt uppvärmd lagerlokal på Lower East Side. Knitting Factory? Kanske. Namnet undflyr mig för tillfället. Alkoholen och ett allmänt dåligt leverne flödar och det visar sig att frontmannen Jack tidigare sjöng i Sticks and Stones, ett band som för den breda publiken (nåja…) mest är känt för att det 1989 gjorde splitsingel med Life’s Blood, gruppen som utvecklades till Born Against, som i sin tur formade Refuseds existens.

Någonstans under nattens hattrullande stöter jag på Jen, en gammal bekant från ännu längre tillbaka i tiden. Hon ser ut och låter ganska precis som Bette Midler, och är allmänt känd som Crazy Jen eftersom hon suttit på mentalinstitut. Hennes pojkvän är med: en lätt otrevlig man snäppet under redlös berusning. Jag och Jen snackar skit, har trevligt, minns gamla tider. Natten övergår i tidig morgon och festen fortsätter hemma hos Jack. Jag vet att alla tror att människor i New York bor som i tv-seriernas värld – tänk stora loft, synliga takbjälkar, studiokänsla, ”Felicity”. Kanske gör de det. Själv har jag aldrig varit hemma hos en New York-bo som inte bor trångt och har en levnadsstandard straight from the 50’s. 1850 alltså. Det luktar alltid kattpiss och gas. Jack och hans donna, båda med 1920-talsuppsyn, är inget undantag.

Jen följer med på efterfesten. Hennes karl gör det inte då han åkt hem och däckat eftersom han, enligt henne, är ”gravt alkoholiserad”. Han brukar även slå henne. Ofta, hårt, regelbundet. Hon berättar det väldigt casual, som att det bara är så det är. Vi tycker inte det är så casual och börjar förklara för henne att det inte är okej. Efter ett par timmars argumentation och övertalan bestämmer sig Jen, på vår inrådan, för att lämna honom direkt och följa med oss till Philadelphia. Jag, Greg och Niki säger att vi gärna hjälper till. Ett problem bara: hon vill hem till deras gemensamma lägenhet och hämta sina prylar.

Ja, jo, det är klart vi följer med på det.

Festen avtar i den trånga lägenheten med nakna golvplankor, gryningen anländer och vi beger oss hem till Jen. Eftersom det är USA finns inte en tanke på rattonykterhet. Greg kör. Niki väntar i bilen och vi manliga män följer med som förstärkning om det blir krångel. Jag är stirrig och hålögd efter att ha varit vaken i mer än ett dygn, full och nykter på en och samma gång, och på något konstigt sätt alldeles tom inuti. Jag inser att det här är bland det mest bisarra jag gjort i mitt liv, men ändå kan jag inte förmå mig att känna något alls.

Blank, blackout, vacant.

Vi går in. Det luktar kattpiss och gas. Allt är solkigt. Jag och Greg bara står mitt i vardagsrummet och vet inte vart vi ska ta vägen, medan Jen börjar slänga ner saker i en resväska. Från sovrummet hörs plötsligt en rosslig stämma: ”honey, I think I pissed the bed”. Mannen har vaknat. Jen går in för att prata med honom, vi hör bara ett lågmält mumlande genom den halvöppna dörren. Jaha, vad gör vi nu om han kommer ut och är förbannad? Slåss? Det här är John Waynes land – tänk om han har en pistol? Om jag inte vore så matt i huvud och kropp skulle jag vara livrädd. Inget händer.

Jen kommer ut, förklarar att allt ”är coolt för jag sa att jag har med mig två biffar som kommer att slå honom sönder och samman om han försöker något”. Inifrån skumrasket i det nedsläckta sovrummet känner jag hur hans små råttögon granskar mig och Greg. Det eftersträvansvärda dödläget av ingenting fortsätter och jag är nöjd.

”You guys want anything take it.
You see anything you like?
Just fucking grab it.”

Jag vill inte ha något. Allt är äckligt här inne. Till och med det vintriga solljuset som sipprar in genom persiennerna har filtrerats genom New Yorks avloppssjäl och är smutsigt, smutsigt, smutsigt. För första gången i mitt liv vill jag inte ha den minsta pryl, hur gratis den än är.

Då ser jag honom:
Assfucker Jesus.

Mitt på kylskåpet. Hemmagjord, klumpig, burdus och rå. Ful. Han yppar inte ett ord men sammanfattar hela situationen genom sin blotta uppenbarelse. Utan ett ljud tar jag loss honom från den kalla, vita ytan och låter honom glida ned i min ficka.

Råttögonen gnager mig i ryggen, men den nedpissade alkoholisten i sängen protesterar inte trots att jag stulit hans frälsare.

Fattas bara annat: jag är en biff med Jesus i min ficka.

Passa er.

Assfucker Jesus sitter kvar på mitt kylskåp, det tredje i ordningen sedan han flyttade in hos familjen Röstlund/Jonsson. Senast jag hörde något om Crazy Jen hade hon lämnat Philadelphia, flyttat tillbaka till New York och blivit ihop med killen igen. Undrar vad hon gör idag. Själv var jag och kollade på barnvagnar.

Soundtrack till denna saga: Black Sabbath ”Snowblind” (låt), Cult of Luna ”Eternal kingdom” (2xLP), Born Against ”Battle hymns of the race war” (album), Fever Ray ”S/t” (album), Accept ”Restless and wild” (album).