Min vän Doomfanatikern med stort D förgyller min tidiga morgon med ett långt och välskrivet sms:
”Nyss dök det upp en snubbe med ett lajvarnamn på Facebook: Thomas Alvestav heter han. Jag repeterar: ALVESTAV. Killen har alltså tagit namn efter ett redskap som ett mesigt skogsväsen troligen använder för att trolla eller nåt. Det är INTE ok! Om det nu nödvändigtvis måste lajvas så är följande namn och roller godkända: Reptile Master Druid, Dragonaut, Weedian, Lungsmen, Hasheeshian, Herbsmen, Marijuananaut och Stoned Deliverants. Men aldrig, aldrig Alvetsav.”
För att hylla Doomfanatikern och förringa Thomas Alvestav har jag bara lyssnat på High on Fire hittills idag. Dock har jag svårt att avgöra vilket album som är det bästa. Åsikter? Jag började med att damma av ”The art of self defense”, som jag inte spisat på extreeemt länge, och insåg exakt hur jävelusiskt bra den är.
Sedan har jag ju naturligtvis lyssnat på det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
.jpg)
4 kommentarer:
Blessed Black Wings.
Surrounded by thieves såklart. Bästa ljudet, bästa riffen och bästa känslan. Krig!
Oerhört svårt det där, sjukt bra skivor allihop. Men jag måste nog dra till med Blessed Black Wings till slut, tätt före Death Is This Coummunion och The Nobel Art Of Self Defense (mest tack vare låten Baghdad). På samtliga skivor finns förstås gott om uppslag till sköna lajvarteman.
Håller med Henke. Gillade "Blessed black wings" mest först, men "Surrounded by thieves" är överjävlig.
Skicka en kommentar