”I got the point and now I think it's finally dawning/Yeah, yeah, I got to get away”

Vi pallade inte. Vi klarde inte den kungliga sinnessjukan i hufvudstaden. Vi kunde inte hantera pressen. Vi tog en sistaminutenresa till – Umeå Hardcore. Frälsning undan bruntungade rojalister i staden med landets rödaste universitet. Bortsett från Karolina Matti då.


Old-school hardcore crew #1: ”This is Marty X Bloodpath, representing from the bar. This is not a drill. I repeat. This is not a drill.”


Old-school hardcore crew #2: Andy, 138, Tom, D-Kay.


Den magiska tatueringen. Puts väck på lite mer än tio år. Inte fy skam.


Under min frånvaro har den här killen tydligen blivit roligast i Umeå. Eh. Va? Vad hände med typ… Staffan Ling? Där har vi en kille som kan skämta.

I övrigt noterar jag att Umeå håller stabila Stockholmspriser. Stor latte med sojamjök, takeaway: 42 kr. Hof på kran: 63 kr. Värt.

Någonstans där i skarven 90/00, när vi alla blev alkoholister, borde det ha funnits marknad att börja kränga billig starköl i Björkarnas stad. Men icke. Umeå är fullständigt sunkbefriat. Ingen Carmen, ingen Söderkällaren, ingen Svanen, ingen risig indier eller snuskig pizzeria. Nej, i Norrland går vi på fejkade engelska pubar och super oss redlösa på Stureplansbärs. Vad i helvete.

André: ”Du läser om Umeå som kulturhuvudstad, teater, opera, musik, rock’n’roll, fin- och fulkultur, du spelar själv i massa band, det är massa konserter och arrangemang hela tiden. Sedan går du ut på lokal och upptäcker att du trots allt bor i en jävla bonnig byhåla där kommunen pytsar in 100 000 i en Rix FM-festival med Haddaway som headline. Och folk älskar skiten. Östersund fick Lady Gaga 2009, vi fick Europe 2010.”

Men skateparken var fin. Kudos Lennart Holmlund, ditt gamla svin.