Kängism

Imorgon onsdag spelar jag skivor - här. Jag kommer att snurra många vinyler. Jag har valt att lyfta fram en låt på en av dem.

Inom Discharge-kulten har ingen nått så långt med sina studier som Kawakami. Fram till sin död 2007 var han världsledande i denna obskyra professur. Med sitt band Disclose gjorde Kawakami kängismen så djup, så hård, så kompromisslös, så enkelspårig, att han själv gett upphov till subparallella sidospår och mytologier inom forskningen.

Jag kan långtifrån kalla mig en expert på vare sig kängismen eller Disclose. Bara de två dubbelsamlingar jag äger med bandet innehåller totalt etthundrasextioåtta låtar. Och det täcker ändå bara åren 1992 till 1998.

Diskografin är minst sagt orimligt svåröverblickbar. Och stora delar av den är i ärlighetens namn inte särdeles bra. Ett jävla oväsen, kort sagt, knappt lyssningsbart. Och inte på det bra sättet.

Men en låt står ut.

Jag har relativt nyligen förälskat mig i den, mycket på grund av att den förkroppsligar när musik börjar närma sig att upphöra att vara just musik, och blir till buller.

Som Napalm Death på sina två första Peel Sessions 1987 och 1988. Utnyttjandes en helt vanlig rocksättning - sång, gitarr, bas, trummor – suddade de ut gränserna mellan musikant och byggnadsarbetare.

Lyssna på ”The kill” och betänk att detta är likadana instrument och i stort sett samma genre, som Chuck Berry arbetade med på ”Roll over Beethoven” 1956.

Inga borrmaskiner, inga ståltunnor, inga datamaskiner, inga uppmickade dammsugare, ingen utställning.

Inte Konstfack. Inte noise. Utan rock taget till sin absolut mest extrema ytterkant. Dyrka.

Disclose-låten jag förälskat mig i heter ”Wardead” och återfinns på albumet “Yesterday’s fairytale, tomorrow’s nightmare”, släppt på d-taktsprofessorn Stuart Schraders etikett Game of the arseholes 2004.

”Wardead” är 9.41 minuter lång.

Det är i stort sett en brutaliserad och förlängd version av Discharges ”Free speech for the dumb” från 1982.

”Wardead” innehåller två ackord, fyra textrader och sextusen distortionspedaler. Första gitarrsolot dyker upp cirka fyrtio sekunder in. Sången anländer först efter en dryg minut, då Kawakami börjar grymtmässa på den japanskbrutna engelska så typisk för landets inhemska hardcorescen.

”Burned bodies
Smoldering corpses
Pieces of sore flesh
Screaming until death”

Dessa rader upprepas om och om igen, samtidigt som gitarrsolo på gitarrsolo fyller ut mellan golvpukans hackande flöde. Det är minimalism kombinerat med dess motsatts – en övergödd och brusfylld ljudbild där varje nyans tycks smulas till stoft.

Men nyanserna finns där, tro mig.

Det sitter i hänget på riffet.

Lyssna.



Jag kan inte svära på att det inte är en vända av kompositionen som sedan loopats in absurdum. Det är väl i sig oväsentligt .

”Wardead” är meditationsmusik att försvinna bort i, upp till högre plan av medvetande där du har möjlighet att skrida över de mentala gränser och bojor som håller oss fast i en alltmer bister verklighet.

Jag hoppas att vi möts på det kängstrala planet när jag spelar ”Wardead” i dj-båset imorgon.

Bonus 1: Dicharges original.



Bonus 2: Slakt av Discharges original, utförd av Metallica.



Lars Ulrich förstår verkligen inget av kängismen. Inget!