Ett helt icke-ironisk inlägg om kärlek

Första pizzan på restaurang. Orkade inte allt. Fick låda.

I mitt liv har jag älskat ett fåtal gånger.

Varit kär ett rimligt antal gånger.

Förtjust oräkneliga gånger.

Och smitten – bästa engelska ordet – så det stänker om det.

Men inget går att jämföra med, eller kunde förbereda mig för, kärleken till Olivia.

Allt som en förälder säger om sitt barn blir kliché på 1.38 sekunder. Det går inte att hjälpa. Den där okuvliga känslan att om det stod mellan henne och precis varenda levande varelse på jorden, så skulle jag välja att mörda världen, svepa in klotet i ett kvävande senaspgasmoln, på en nanosekund. Inklusive mig själv.

När jag nu relativt klumpigt försöker beskriva den kärleken är det ingen klapp på huvudet på folk som frivilligt eller ofrivilligt avstår från att yngla av sig. Det går bara inte att relatera till den villkorslösa offerviljan om du inte har barn själv. Eller, jag kunde inte det, inte någonstans, men jag utesluter inte att andra människor kan finna den kärleken på annat sätt.

Fast jag finner det högst otroligt att det är möjligt.

Blod, säger du. Humbug, säger jag. Jag är helt ointresserad av blodslinjer och biologiska arv. Om resten av världen viftade bort det lika irriterat som jag gör, skulle vi ha betydligt färre problem att oroa oss för. Min obeskrivbara kärlek till Olivia skulle vara lika grundmurat massiv om hon inte var ”min”, om det är jag helt övertygad.

Jag ville inte ha barn. Någonsin. När jag träffade Cornelia suktade jag efter att passera steriliseringens tjugofemårsgräns så jag kunde sätta stopp för alla möjligheter att bringa liv till denna miserabla verklighet. Jag hatade mänskligheten och dess parasitverksamhet och ville inte bidra till att vi blev fler äckliga, skövlande köttsäckar.

Död åt spermierna. Aska i livmodern. Nyss passerade vi sju miljarder individer. Hurra.

Men någon sterilisering blev det inte. Istället blev det Olivia, ett resultat av min och Cornelias kärlek, gemenskap och delade verklighet. Inte av någon sorts biologisk drivkraft att skaffa arvvingar, inte av socialt tryck eller rädsla för ensamhet och skam. Jag vill bara ha barn med Cornelia.

Ingen annan.

Själva födelsen och familjebildandet som självändamål är meningslöst. För jag har ingen generell önskan att få barn. Som sagt har jag snarare en generell önskan att människosläktet ska dö ut, post-ha(s)te!

Ironiskt, eller hur?

Nu ska jag använda ett stilgrepp jag hatar och ställa en fråga till mig själv:

Så varför berättar jag det här? För att om jag i alla fall inte försöker beskriva den kärlek och stolthet jag känner inför Olivia, så dör jag. Den svindlande känslan när hon – i affären, på gatan, i kön – tittar på en fullständig främling, pekar på mig och säger ”det, det, det, det, det, det är min pappa”, är… bortom allt.

Igår när jag hämtade henne på förskolan ville hon prompt gå den oupplysta skogsvägen. ”Men det är väldigt mörk, blir du inte rädd då?”, frågade jag. ”Näe!”, svarade tvååringen och stånkade på upp längs en väldigt brant backe, proklamerandes ”stark som Pippi!”.

Vi gick där i beckmörkret. Hon sparkade kring i löven och skrattade att hon inte var rädd. ”Pappa pruttar!” skrek hon då det var precis det jag gjorde, högljutt. Sedan ställde hon sig bredbent, höll upp armarna i försvarsställning och morrade: ”Rrröööaaarrr säger lejonet, jag är inte rädd för dig!”.

Väl framme vid lekplatsen vid vårt hus förklarar Olivia att hon är ”ett litet spöke” och springer och gömmer sig bland lekställningarna. Så håller vi på ett tag innan vi går hem och jag funderar kring att det här har varit den lyckligaste timmen i hela mitt liv. Och jag upplever den gång på gång på gång, dag ut och dag in.

Sjukt fränt.

Första försöket att nå Gud. Upptäcker att han är död. Glad tjej.

Fotonot: Det här tror jag var den jobbigaste texten jag skrivit i mitt liv. Mycket svårare än Metallica/Lou Reed-recensionen. Haters gonna hate.

Soundtrack: Vinylsinglar med Deathwish, Skogen Brinner, Assault. Nya album med Black Cobra och Opeth. Tänk att det skulle krävas att Opeth slutade spela metal för att jag skulle börja gilla dem.