Jag spottar försiktigheten i ögat och bestämmer mig för att dra till till Roadburn 2012. Efter lång tvivel. Ett femte år kändes vid närmare eftertanke som oundvikligt.
Snabbaste överslaget i rockhistorien gav följande akter att dö för:
Killing Joke
Om (sett)
Voivod (sett)
Danava (sett)
Witch (sett)
Sleep
Saviours (sett)
Om sedan det jag hört ryktesvägen stämmer, att en av de ännu icke utannonserade huvudakterna är ett av mina favoritband, tja, då blir det bara ytterligare tretton rätt i metalpunkens doomtjänst.
Och visst kan det kännas orimligt att åka till Nederländerna för att se pursvenska grupper. Fast när de heter Saturnalia Temple, Spiders och Horisont är det banne mig inget att skämmas över.
Doom? Tja, att blada till Roadburn för att se vrålcrustig hardcorepunk är även det rätt orimligt. Men jag är inte den som är den. Senaste jag såg Doom dajvade jag till något som jag trodde var ”Police bastard”. Det var det så klart inte utan en helt annan låt. Jag var bara mycket, mycket full. Som sig bör.
Jag har skrivit oändliga mängder om Roadburn genom åren. Här, på internet. Vill ni läsa grundligt får ni gå till arkiven till höger, klicka fram april månad för varje år, och bara sjunka ner i sörjan. Här är tre matigare inlägg som värmer mitt hjärta lite extra. Jag kallar dem:
2011:
”Jag jagar gratis wi-fi som Tom Pig jagar Jerry A.”
2010 (fångad av ett askmoln):
”Posera med vinden i håret och Tyskland i ryggen.”
2009 (gubbar, gubbar, gubbar):
”Wino: I’m sorry man, I hope I didn’t come off as too confrontational.
Jag: No problem, I like confrontation.
Wino: What sign are you?
Jag: Virgo.
Wino: (långt djupt skrattande): Just like fucking Dave Chandler!”
2008 (pre-IJCHE):
Inga bilder på internet.
Inlägg
1 kommentar:
Jag kommer yla så det hörs över hela Malmö om jag inte får tag i en biljett på lördag. Om jag lyckas kommer det bli en förtjusande vår med både RB och MDF.
Skicka en kommentar