söndag 6 november 2011

Är det så här det känns att vara kvinna och skriva i offentliga medier?

Jag får näthatarrespons i inkorgen gällande min krönika.

Dels avmaskuliniseras jag (”Neonpunkaren med trendigt dubbelefternamn i jämställdhetens tecken”), som om jämställdhet skulle vara något dåligt. Och dels utsätts jag för försök till rashets (”invandrade norrlandsindianen”) vilket bara är märkligt, pursvensk crossover som jag är.

Avsändaren skulle aldrig kunna tänka sig att bo i ”nybyggda plast och gipslägenheter”. De saknar själ då ”själ är något som stammar från det som var förr”.

Tur då att det finns andra människor som kan tänka sig att bo i nybyggda lägenheter. Annars skulle vi bli tvungna att börja skjuta av folk rätt snart.

Nog om detta. Den aggressiva museimaffian ockuperar tillräcklig med tid och utrymme som det är.

Soundtrack: ”Heritage”, av och med Opeth. Ironiskt, va?

3 kommentarer:

doomionista sa...

Oj! Det är sällan jag finner mig mållös bakom tangentbordet men den här gången finner jag mig så överväldigad av dumhet.

Jag skulle givetvis gärna bo i något gammalt och med själ (4 meter i tak, trea på över 90 kvadratmeter, italiensk kvarterskrog i bottenplan) istället för något nyproducerat i plast och gips. (Huset jag bor i producerades visserligen på slutet av femtiotalet så jag är osäker på vad brevskrivaren skulle klassa det som.) Men vet ni vad jag allra helst skulle vilja? Ha ett tak över huvudet.

Felet man gjorde på 1800-talet var helt enkelt att man inte byggde nog med hus för att husera 9 miljoner eller fler svenskar. Så jävla typiskt forntida folk, ingen tanke på framtiden.

Andrea sa...

Var glad att du inte är en Gamer, då landar du som kvinna reella hot om våld. Finns en hel sajt som publicerar kommentarer dessa kvinnor får online http://fatuglyorslutty.com/

Om du vill få mer ångest d.v.s.

Anonym sa...

För att knyta an till Guttermouth: 1-2-3 Slam!!!