Getaway Rock 2012: Bland bakluckepartyn, panflöjter och instängda basbögar

Vägen från downtown Gävle ut till Getaway Rock är en enda lång raksträcka på tjugofem minuters promenadtid. Solen är skoningslös, skuggan noll. En urban cementdjungel i Gevaliatappning.



En man, en mack, ett obarmhärtigt sken och brutalt instagrammande från Ika. Taget sekunden efter att jag legat på knä ute i spenaten, letandes efter en borttappad patron till bältet. Förgäves.



Min rockjournalistiska hjärna är helt tömd på analytiska saker att skriva om Graveyard. Jag har ältat dem i åratal vid det här laget och inget nytt finns att tillägga. Jag älskar dem, du älskar dem, din farmor älskar dem. De är den svenska rockens nutida svar på socialdemokratin och folkhemmet - alla ska med. Och det är en oerhört stabil show. Som alltid. Är det tråkigt? Ja, kanske. Om du är ett högerspöke som tycker socialdemokrati är trist.



I väntan på Venom springer jag på en kompis från förr som lyckats: Tony Foresta, sångare i Municipal Waste. 2012 eller 2002 kvittar. Han ser exakt likadan ut. Vill gärna tänka att jag gör det med. Kanske lite större solglasögon numera.



Cronos, åh Cronos, din enögde djävul. Mannen har aldrig gått från sunk till hunk utan stabilt stannat kvar i sunket i tre decennier. Respekt. Dock oklart om konserten är den eufori jag upplevt när jag sett Venom tidigare. Nej, vänta, jag är helt säker. Ingen eufori, bara liknöjdhet.

Märkligt låtval – avslutar de verkligen med ”Don’t burn the witch”? Antiklimax. Och ingen ”Witching hour” eller ”In league with Satan” eller ”Live like an angel (Die like a devil)”? Blinkar jag precis då och missar?

Fränast 1: Trummor och bas, gitarren går i kras! Gitarren försvinner, trots en ziljard (förmodligen tomma) Marshallstackar, i hela ”Heaven’s on fire”. Det ger nya dimensioner, inte minst för att Cronos skriker ”light ’em up, wrow!” precis som på skivan innan solot. Trots att där inte finns någon gitarr att sola med. Så synd att Kiss sedermera förstörde titeln ”Heaven’s on fire” för evigt.

Fränast 2: Att trettiotvå år in i karriären skriva en låt som heter ”Punk’s not dead”. Jag kan inte låta bli att älska det.

Ofränast: Krigsropet ”get your tits ut for the lads!” i ”Teacher’s pet”. Jo, vi vet. den handlar om att ligga med lärarinnan. Du behöver inte bli övertydlig.

För övrigt: Helt övertygad om att Cronos är så djupt inne i garderoben att han gränsar till landet Narnia. Följ Gahl för att hitta ut, du sköne britt.



Ghost gör exakt samma show som de turnerade varenda festival med förra sommaren. Nu som sagt uppdaterad med nya Kent/KKK-vita särkar. Jag säger som för Graveyard: det är oerhört stabilt. Dock, till skillnad från Graveyad, blir det här syntetiskt och tråkigt då allt låter not för not perfekt, precis som i studion. Autenticitetbegreppet är något som många vill slänga på musikhistoriens sophög (hej hej HK!), men jag gillar det råa. Spelfel, äkthet, spontanitet och känslan av live.

Ghost har inte den. De har känslan av playback.

Replikanterna i ”Blade Runner” var också syntetiska och konstgjorda, men de var även skvatt jävla galna. Ghost är allt annat än skvatt jävla galna. Men visst, ge oss ett nytt album för det där skivkontraktet för sjuhundrafemtiotusen dollar, så ska jag lyssna och förmodligen dyrka precis som debuten.

Men inte på scen.



Ni undrar varför jag ser Nightwish? De avslutar kvällen och det går inte att dricka en öl utan att se och höra dem. Det här är den mest perverterade panflöjtsskit jag någonsin hört. Att folk verkligen älskar det här på riktigt, får mig att känna mig som en man, i en tvångströja, i en madrasserad cell, stirrandes på väggen, dreglandes grön galla.

Avgå, Finland.



Jag och Ika flyr till vårt eget ”Heavy metal parking lot”-party i skuffen på en bil, blastandes Pentagram och vårdandes en enda gemensam mellanöl. Mindre homofobi och mer hjärnceller på vår parkering, dock.

Soundtrack: Bara Ministry. Bara, bara Ministry. Snart baby Alien, snart.