Visar inlägg med etikett hanne kjöller slåss för livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hanne kjöller slåss för livet. Visa alla inlägg

lördag 19 mars 2011

”Think they are above the law/They’re trying to break my spine/Where is justice/Where is punishment/Where is the human line”

”I skolvärlden är icke-våldsprincipen så dominerande att jag skruvade på mig när dottern under ett utvecklingssamtal förklarade för sin fröken att mamma och pappa sagt att man ska slå tillbaka om man blir slagen.

Nja, sa fröken, riktigt så menar de nog inte. Vi skruvade på oss ännu lite mer men sa att jo, faktiskt, det gör vi. Man får aldrig börja slå, men man får slå tillbaka.

Jag har svårt att förstå varför detta är så kontroversiellt. Varför har inte sjuåriga flickor samma rätt att freda sina kroppar som vuxna? Hur ska vi kunna lära våra tonårsflickor rätten till sin egen kropp om vi låtit dem genomlida lågstadiet som slagpåsar, krockkuddar eller bänkkamrater till trakasserande och/eller våldsamma pojkar som det på något sätt är så synd om att man inte kan kräva något av dem?

Så: Slåss för livet om du har det kärt. Att slå tillbaka kan det vara värt.”

Hanne Kjöller skriver om det som alla småbarnsföräldrar har ångest över: hur ska du reagera när din älskade dotter/son kommer hem från förskolan/skolan och berättar om trakasserier, hot, mobbning, våld?

Barn kan agera som de mest överjävliga sadister. Om Hitler hade haft tio divisioner mellanstadieelever marscherandes i blankpolerade SS-stövlar, hade vi alla pratat tyska idag.

Så jo, jag håller med Kjöller. Rakt fucking av.

Min egen skolgång var problematisk fram till och med någon gång i högstadiet. Kanske till och med gymnasiet. Mobbad? Nej, det skulle jag aldrig någonsin hävda. Retad? Ja, absolut.

Jag var fet, hade glasögon, ett talfel och en ensamstående mamma med lite pengar. Jag hatade sport och gillade hårdrock. Att påstå att jag inte stod särskilt högt på popularitetsskalan vore en underdrift.

Jag var inte längst ner på botten – den platsen ockuperades av han som var med i Frälsningsarmén och hon som var ett av Jehovas vittnen.

Men skit, det fick jag.

Och ännu mer skit fick jag av lärare och andra vuxna auktoritetsfigurer när jag svarade på det enda sätt som stod mig till buds: genom att slåss, rivas, slänga sten, ge igen, skrika, svära.

”Gå undan”, ”gå iväg”, ”bry dig inte”, ”säg till dem att sluta” – finns det någon vuxen som på riktigt tror att det fungerar för en tioåring som retas brutalt av två, tre jämnåriga? Och en avsnoppande replik som svar på glåpord klaffar sådär när det är ett talfel som ligger till grund för trakasserierna, kan jag meddela.

Jag vill poängtera att det här inte är en snyfthistoria. Medlidande är inte min grej. Sådant lämnar jag till världens alla gråtrunkande Ronnie Sandahls. De kan gnabbas sinsemellan om vem som sa hora eller inte, vem som fick och inte fick knulla i plugget och vem som valdes sist till fotbollen på gympan.

En uppväxt är ändå bara en uppväxt. Lev i nuet.

Jag ville bara säga att om vuxenvärlden visat liiite – bara en uns! – mer förståelse för att en hockeyöversittare från stabil kärnfamiljsvilla då och då förtjänar en redig smocka som svar på tal, så hade min uppväxt varit mer friktionsfri.

Först förlöjligas av klasskamrater. Sedan skuldbeläggas av vuxna för att du låtit dig ”provoceras” och ”sjunkit till deras nivå”.

Fuck jävla off på hela det kalaset. Fight back.


The skämslunchande continues. När du vaktar magsjukt barn är allt tillåtet.

Soundtrack: ”Path to destruction” av och med Anihilated. Och nya Looptroop, tro det eller ej. Snyggt synkad nazivideo – här. I övrigt är det Sodom för hela slanten som gäller, vilket märks av titeln på det här inlägget. ”Stalinorgel”, fy satan vilken trve pvnk metal kvlt.