Jag tittar på färgfotot föreställande ett tre månader gammalt barn som fått halsen avskuren. Barnet ligger bredvid en av sina föräldrar, som också mördats.
Olivia börja gny. Jag går och petar in nappen igen. Hon somnar om.
Verklighetens orimlighet blir stundom för mycket för att greppa i all sin absurda helhet. Oftare än jag egentligen vill – och borde – erkänna, önskar jag att alla som inte är vi ska försvinna ut ur mitt medvetande.
Mannen nere till vänster. Hans bästa tid är – alltid.
Soundtrack: ”Empire of the damned”, av och med Sepultura.
Inlägg
.jpg)
