Jag slänger all försiktighet i vinden, omfamnar de mest rockklyschiga orden och säger så här: crustpunken är den sista genuint oförstörda och sanna musikstilen.
Åk du till Borneo, hitta din stam som spelar någon typ av flöjt på ett sätt som ingen hört förut. Efter tre minuter är den musiken lika korrupt som all annan. Men inte crustpunken, som överlevt och förblivit äkta i tre decennier som den smutsiga husockupantråtta den är. Oförskämt arg och musikaliskt efterbliven – jag älskar crusten.
Varsågod för de högtravande hardcorehästarna. Med dreadlocks.
Den brittiska, antika urkraften
Doom, utvalda av kvällens värdar
Voivod, går på halv ett på natten. I en kyrka. Jag låter ironin i att de gudshatande anarkisterna spelar i en kyrka, sjunka in hos er.
Guds hus blir en squat. Är det i detta nu som min nyandlige vän
HK börjar dyrka?
Nåväl. I en timme framförs i runda slängar etthundratrettioåtta låtar utstuderat antihippt tokvevande. Volymen är utvecklingsstört hög, ljudet kristallklart perfekt, hastigheten absurd, d-takten gör ont i kroppen när basfrekvenserna ser till att dina inre organ byter plats, sången är ett moln av kräks, varenda låt är som en
Anti Cimex-cover, allt handlar om multinationella mördare och samhällets allmänna jävlighet.
Det är perfekt dumhet och bland det mest kompromisslöst brutala jag sett i hela mitt liv. Oklart om det egentligen är
så bra.
Men fantastiskt, det är det.
”Fuck the police coming/Coming straight from the underground.”Sångaren, som ser ut som att skabbigheten ska överta och avsluta hela hans existens vilken sekund som helst, citerar
N.W.A. innan Doom kickar igång sin största hit
”Police bastard”. Publiken tappar greppet, kängnävarna pumpas, kroppar slås mot varandra. Jag accepterar idiotin och stagedivar. Två gånger.
Idag gör det ont. I mitt knä.
En av Dooms basister fick en gång frågan varför han bara hade två strängar på sin bas.
”Om en går sönder”, svarade han.
En genomsnittlig bas bör ha fyra strängar totalt.
Inlägg
.jpg)
