Akustiska gitarrer: the game of the arseholes

Det finns två säkra kulturella kännetecken för den depraverade undergångstid vi lever i:
1. Onödiga nyinspelningar av gamla klassiska filmer (mer om det senare).
2. Idioter, ofta män, med akustiska gitarrer som tolkar låtar utanför deras egen genre.
I morse hade jag det tvivelaktiga nöjet att vakna till någon talanglös lallare som, med hjälp av Sveriges Radios assistans, valt att sprida sin akustiska tolkning av Kleerups ”With every heartbeat”. Jag har ingen direkt relation till Kleerup. Jag respekterar honom för hans dekadens och sviniga livsstil, men inte för hans musik. Det här handlar inte om Kleerup. Det här handlar om att jag vill slita gitarren av killen med den spröda, känsliga radiorösten och slå instrumentet i ansiktet på honom, samtidigt som jag upprepar frasen ”skriv en egen jävla låt” likt ett Hare Krishna-mantra. Det finns värre exempel: infantila Hellsongs och meningslösa Tony Naima and the Bitters är två styggelser som inkasserar bra recensioner och den lobotomerade publikens applåder .
Fuck.
Jävla.
Off.
Den känslige killen med hästsvans som plockade fram den akustiska gitarren på fester för att få ligga med tjejer, har helt plötsligt blivit en världsomspännande konspiration som hotar att kväva all genuin kreativitet. Singer/songwriter-fenomenet har klätt sig i en ny, spexig studentikos kostym och förvandlats till en farsot som aldrig tycks dö ut.

Som personalen på Carmen svarar när någon ber att få se menyn: varför?