Den obekväma listan #3: rasseparatisten

#3: Carnivore med ”Race war” från ”Retaliation” (1987)
Innan Peter Steele blev en gothanstruken flickrumsidol frontade han Carnivore, en trio som värdigt kvalar in på min smutslista. För även om mannens förbittrade kvinnohat på de tidiga Type O Negative-skivorna är nog så burdust, är det inget mot de kontroverser han presterade på 80-talet.
Den självbetitlade debuten från 1985 är ett magnifikt stycke metalpunk, utrustad med en serietidningsliknande, postapokalyptisk image. Men kontexten gör att texterna, som den flagrant sexistiska ”Male supremacy”, inte går att ta på allvar. Carnivores shock value bli i slutändan bara skrattretande Manowar-prosa, fast bra.
Till uppföljaren ”Retaliation” är läget däremot uppskruvat till max. Borta är ”Mad Max”-estetiken och det råa köttet. Istället flashar grabbarna en elak gatulook värdig Brooklyns arbetarklass, som de representerar, och svänger sig med den mest högerreaktionära lyrik som crossoverscenen någonsin skådat. Om Sarah Palin förstod att uppskatta dubbelkaggar och superdistad bas, då skulle hon älska Carnivore.
Musikaliskt låter det som öppningsscenen i ”Terminator”, ni vet där larvfötterna krossar en hög med dödskallar, och textmässigt ligger nivån någonstans kring Ronald Reagans allra mest vänsterhatande tirader. Den självutnämnda socialdarwinisten Steele dammar av John Wayne-retoriken för fullt och vrålar saker som ”If you don’t like it here/Pack your shit and leave” (”U.S.A. for U.S.A.”) , och ”Nuclear energy so clean and pure/Your ignorance is a disgrace” (”Technophobia”). Och ja, strofen ”You bleeding heart liberals” förekommer.
Carnivore, precis som tidiga Type O Negative, har senare bortförklarats av Steele som skämt, ironi och att han ”hatar alla”. Visst, det skulle jag kunna köpa. Men sedan kommer ”Race war”. En uppenbar frustration över människans oförmåga att hålla sams kulminerar i att sångaren krasst konstaterar ”Accept the fact my distant cousin/We cannot live in peace/Isolated environments/May just be the key”. Med ”distant cousin” menas då alla som inte är vita amerikaner. Och här, exakt här, spårar Peter Steele ur med versen ”Don’t call me your brother/Cause I ain’t your fucking brother/We fell from different cunts/And your skin/Your skin is an ugly color”. N-ordet hänger där, outtalat, och jag känner hur Steele så gärna vill skrika det allt vad han orkar. Men han gör det inte, vilket bara ökar på obehaget av att en två meter lång man med jättekuk i drygt sex minuter förespråkar en total, omdömeslös rassegregation. Och det här rasistkalaset släpptes av, tro det eller ej, Roadrunner. 80-talet: laglöst land.

Kuriosa 1: Jag köpte den här lp:n på Umeå Midnight Festival 1993, när House of Kicks stod och sålde skivor. Cd var the shit, vinyl var bara shit, och Carnivores ”Retaliation” kostade mig 20kr. För samma pris plockade jag även hem samlingen ”Projections of a Stained Mind”, en mycket bra investering.

Kuriosa 2: I inledningen av ”Race war” skriker Steele ”This is the United States of America, and you have the right to hate who you want. So let’s start busting heads!”. Det skivbolag jag sedermera startade kom att heta Busted Heads. Jag vet inte riktigt hur det gick till.

Kuriosa 3: Gitarristen på ”Carnivore” är Keith Alexander, som dog i en motorcykelolycka 2005. Jag såg Keith spela med Dee Snider’s S.M.F.’s på Piteå Dansar och Ler typ… 1998? 1999?

Boomp3.com