Roadburn 2012: Killing Joke? Jag skrattar inte.

Killing Joke.

Patetiskt luftslott.

Gick efter fyra låtar.

Missade när folk började bua.

Och när en roadie gav sig på en häcklare.

Som pekade med fuck you-fingret i full effekt.

Gott så.

Roadburn 2012: Year of the ABF

För många år sedan intervjuade jag en man som idag är irrelevant för kulturklimatet. Men han sa en sak som som stannat i min hjärna sedan dess: ”riot sounds produce riots”. Det vill säga, har du ett subversivt och våldsamt budskap ska musiken låta därefter.

Det går inte att frammana revolutionen via Britney Spears.

Drygt tio år efter den intervjun dumförklarade två bröder mig när jag tyckte att deras nya skiva visade på en mindre brutal framtoning. Hårdheten, råheten och ondskan låg i de rundade kanterna ansåg de. Även det har stannat hos mig.

Jag har insett poängen och sett ljuset i mjukt är det nya hårt-läran.

Jag tänker på dessa två ytterligheter när jag ser Year of the Goat, det superhajpade Norrköpingsbandet som växlas upp att bli nästa Ghost. Framtoningen är ockult och lagom satanisk, såååklart, medan musiken är Toto-fierad och radiovänlig med drag av Skid Rows ”18 and life”.

Year of the Goat är inte oborstade någonstans. Däremot innehar de en gedigen kommunal musikskoleutbildning. Inget fel med det. Men gruppen bemästrar inte på långa vägar det hårda i det mjuka-doktrinen.

Bakom den lättviktiga ockulta fernissan står bandet nakna – en grupp mjukisrockare som myser med sina melodiösa mustascher.

Ja, Torsten, det är klart att du ska få som du vill…

…din generation som bor på Lidingö brukar få det.

Med vänliga hälsningar/Generationen som aldrig kommer att ha råd att växelbo i stan och på landet.

Into the doom

Ny adresslapp för resan. Stinky: crust as doom existence.

Imorgon skeppar jag ut för min femte upplaga av Roadburn. Jag kommer att blogga därifrån samt även twittra, för de av er som är intresserade av denna subkulturella kärleksfest. Vill ni se hur jag brukar täcka festivalen kan ni hoppa tillbaka till april varje år sedan IJCHE föddes. Det blir djupsinniga analyser blandat med menlöst skvaller och ännu meningslösare kändisspanande. Hoppas jag.

Ni bör även följa Doomlobbyn på Twitter. Han kommer att ta snyggare bilder än vad jag gör.

I år lär det inte bli någon religiös upplevelse, som Neurosis var 2009, såvida inte Killing Joke verkligen släpper alla tyglar och bara rusar. Och, ja – Sleep ligger givetvis inom guds räckvidd.

Jag ser mycket fram emot säkra kort som jag sett förr: Horisont, OM, Saturnalia Temple, Spiders, Voivod, Danava (!), Witch (!!), Yob, Saviours (!!!), Doom.

Plus då lite osedda och halvosäkra kort: Christian Mistress, Hammers of Misfortune, Lord Vicar, Orchid, Year of the Goat, Anekdoten, Huata, Devil, Necros Christos, The Obsessed, Purson.

Typ så. Ungefär. In i dimman.

PS: Vet ni något som jag inte vet? Något som inte får missas? Tipsa gärna. Tack.


Så här kul blir det nog inte. Men en kan ju hoppas.

Foto av fantastiska Elin Berge.

Kill trash

Jag recenserar nya Overkill i Metro idag. På papper ovan, komplett med skräpig redigeringstorsk. På internet – här.

Även där med samma redigeringstorsk.

Ödets ironi: för en kvart sedan uttalade jag mig i en superhajpad bok om att folk som stavar thrash utan h, så att det blir trash, får mig att vilja äta glas. Sedan dess har Metros korrekturläsare ändrat i mina recensioner två gånger – från thrash, till trash.

Ceste la vie.

Polski surowy hardcore punk oszalej dziś wieczór z potęgą mocy?!

Vår man i Polen, Micke Bubbelvatten, vill boka konserter i Sverige åt sitt band Alert! Alert!. De är fem personer, reser med fullt backline, vill ha mat, logi och tvåhundra euro per kväll. Helst mer om det går.

Turnéperiod: oktober.

Kontaktmail: kontroll83SNABELFUCKINGAgmail.com

Du kan ladda ner hela deras första studioinspelning på internet – här. Jag dyrkar den besinningslöst, hämningslöst, utan förbehåll. Sex av låtarna är släppta på en vinylsingel. Vill du köpa den gör du det – här. Eller kanske lite närmare, inom Svea Rikes gränser – här.

Sprid gärna den här länken. Stöd scenen. Unity man, fucking unity.

Der untergang will not be bubbly

För framtiden: varje gång jag tror att mänskligheten ska klara av att vända om och marschera bort från avgrunden, ska jag ta fram och titta på den här bilden.

En människa har uppfunnit dessa klistermärken som varje dag ska förkunna om de återanvändbara flaskorna innehåller vanligt kranvatten med bubblor, eller vanligt kranvatten utan bubblor.

Varje jävla dag, är den andra lik
Fylld av tristess, och splitternya klistermärken
Dag ut, dag in
Thunderdomeliv
Thunderdomeliv

”We need no introduction/For mass annihilation”

Soundtrack: ”Early demos March-June 1977”, av och med Discharge på queerkorrekt rosa vinyl, samt ”First daze here too”, av och med Pentagram på rosaspräcklig och hipsteranpassad dubbelvinyl.

Spiral archeologist: Oh bondage, up yours!

Hittar mig själv i en manshög i innerkonvolutet till Outlasts nya diskografi, en spexig kreation med namnet ”This is LKPG not Umeå”. Bilden är tagen på Punkfest 1, Galaxen, Umeå, 1997.

Ung, smärt och otatuerad. Med bara några sparsmakade, stilfulla tribals på väl valda ställen, golvar jag vad jag antar är Henrik Lindqvist, sångaren i Outlast.

Men mest undrar jag vad jag har för t-shirt på mig. Samt noterar att fotografiet härstammar från den eran då jag uppenbarligen ansåg att bondagebyxor var ett lämpligt plagg.

Orimligt.

Spiral archeologist
Spiral archeologist: Feeestivaaal
Spiral archeologist: Häng på Skolgatan 127 E
Spiral archeologist: De mysteriis dom bandanas
Spiral archeologist: UÅHC och Dissection i posters
Spiral archeologist: Umeå Hard Core, ett växthus för elitistiska rockjournalister

Fråga 138 om det här med att köpa sex

Jag hamnar av misstag framför ”Fråga Olle”, ett tv-program om sex. Just detta avsnitt bär även stämpeln ”dokumentär”, vilket gör att vi i framtiden nog även måste kalla ”Det okända” för ”dokumentär serie om spöken, gastar och knytt”.

Nåväl. Så rullar samtiden över vansinnets brant.

”Fråga Olle” fyller mig med tre känslor. De är i tur och ordning:

1. Tomhet.
2. Politiskt depression.
3. Prydhet.

Ettan och trean är enkla att förklara.

Tomheten kommer av att en serie som, jag antar, siktar på att avdramatisera och upplysa om de mer obskyra sexuella böjelserna, mest är en freakshow för fluktare.

Och prydheten, tja, det blir lätt så när det visas kön och stark tobak-sexualitet i den vanliga tv-rutan. Jag känner mig bisarrt normal.

Men tvåan ställer till med problem i mitt psyke. Jag är inte van vid att vara politiskt deprimerad, vilket jag blir när prostitution så ogenerat hyllas som i ”Fråga Olle”.

Temat är lyx och sex och vad som kan göra sex lyxigt och varför lyx per definition är sexigt. Och då handlar det inte om unna sig den där extra barnfria hotellhelgen för att få till kärnfamiljsknullet. Nej, det är bling-bling, guld, diamanter, dildos för hundra lax och att ha en plånbok tillräckligt stor för att slippa kallas torsk när du tjackar en människa.

I Olles gapflabbande värld lyder formeln så här:

Ju mer pengar du lägger på att köpa en person, desto mindre prostitution är det. Och ju mindre prostitution det är, desto sexigare, kåtare och lyxigare blir det.

För det är lyxigt att äga. Och vad kan vara mer lyxigt än att äga en människa som inte är ett simpelt fnask? Inget.

Därför får vi se en fnissande Benny Hill-skata till programledare glatt fråga ut eskortfirmans chef – han vill inte kallas hallick, han är entreprenör – om hur prislistan ser ut. Sedan pyntar programledaren femhundrafemtio dollar för två timmar med en av de anställda.

Han vill i sin tur inte kallas prostituerad. Kvinnor behöver aldrig betala för sex, egentligen. De pyntar honom för hans tid och för att vara charmant och vältränad. Knullat är gratis. Jaha.

De två timmarna slutar med att programledaren, efter att de smuttat vitt vin och fnissat i eoner, ber att få se mannens kuk. Det får hon. Sedan tycker hon att det blir obekvämt och går.

Tihi.

Därför får vi även träffa en ”sugarbabe” som söker ”sugardaddies”. På svenska: yngre kvinna som söker äldre, välbeställd man med stålar att bränna. För närvarande umgås just den här kvinnan med tjugofem pappor som betalar allt i hennes liv: kläder, hus, smycken, bil, och så vidare.

Hon tar femtonhundra dollar i timmen för sitt glada umgänge.

Ingår det nuppa för den investeringen? ”Ligger du med alla dessa pappor som betalar för dig”, undrar Benny Hill-skatan storögt? ”Nej nej”, försäkrar den unga kvinnan, ”några av dem kan inte ens ha sex längre, eller så tar det väldigt lång tid”.

Pust.

Benny Hill-skatan fnissar vidare när kvinnan, till tonerna av ett glatt buskissoundtrack, besöker en potentiell pappa. Mannen tycker genast att knullgungan ska ridas in. Han pröjsar ju för besöket! Sockerflickan avböjer bestämt. Hon har klass – då ska även hennes pappor ha klass.

Jag tänker på artikeln i DN som jag läste tidigare i veckan. Någon traffickinghärva någonstans i Sverige där någon kvinna från något land förts hit av någon entreprenör för att ligga med några sockerpappor. Hon tar trehundra kronor för en avsugning utan kondom.

Undrar hur ofta hon avböjer när kunden visar brist på klass.

Fast å andra sidan: trehundra spänn är inte särskilt lyxigt, det är ju inga femtonhundra dollar direkt. Om jag säger så.

…men jag kan ändå inte låta bli att skratta högt när ”Fråga Olle”, denna långa reklammazurka för prostitutionsyrket och dess horder av lyckliga horor, även slänger in ett knäck om en swingerskryssning.

På vad som ser ut som däcket till en vanlig Ålandsfärja, på vad som ser ut som vanliga trädgårdsstolar i vit plast, sitter vad som ser ut att vara helt vanliga sunkiga knegare omgärdade av vad som ser ut att vara helt vanliga plastpalmer.

De dricker grogg ur plastglas. De är halv- eller helnakna. De ska inom kort ha gruppsex. Och de pratar om att all den här omgärdande lyxen gör att det känns så oerhört mycket mer flärdfullt att se andra par dra över varandra.

Lyxen kåtar upp dem.

Sedan får vi se en anabolabroiler snärta av sig handduken, kliva in i en garderob stor som hattkartong och lägga sig ner på en bädd av skumgummimadrasser. Där får han en kvinna att tjuta av njutning.

Jojo. Lyxigt ska hä va.

Allt medan Benny Hill-skatan fnissar vidare längs båtkorridoren.


Den här bilden har verkligen inget med den här texten att göra. Jag bara älskar den för att den är så oerhört meta, som en gravsten över rocken.

Soundtrack: ”To the death 84”, av och med Voivod, samt ”Stained glass revelations”, av och med Negative Plane.

Blås på konfekten (med Sika Äpärä-stilism)

Köpte kuber med bokstäver på Inspira. Fanns inga o:n och bara två a:n. Jävla snålt. Krossad av systemet. Igen. Slog tillbaka. Byggde egna o:n av q:n. Ha! Men vem fan bryr sig? In i dimman.

Inspira. It’s the game of the arseholes.

Scener från Umeå Hard Core: en avpixlad odyssé i ologiska punkslogans, konst och den ohämmade lusten att driva med det förbjudna

Obeslutsamheten.


Popkonsten.


Det sämsta av alla världar.


Om detta må ni berätta…


…och kanske även detta.


Det måste finnas ett rimlig pristak på att spilla blod (och måhända även på David Sandströms kuk).


En flygplats som hatar sig själv.


Veganismen.

Soundtrack: ”Rise, vulcan spectre”, av och med Nekromantheon.

”Det är en haj i en ölburk - what’s not to like

Min kompis Kalle diskuterar en Ian Stuart-biografi: ”Det är dåligt skriven litteratur, men väldigt rasmedveten. Ungefär som din kändisblogg.”

Hardcorevärldens svar på Northern Soul

Den här bloggen lever men har aldrig gått så här långsamt. Jag är för upptagen med att sitta i kök, lyssna på Discharge, förklara kängpunkens olika regler samt diskutera Ian Stuarts försvunna fantasyroman. Nazismens heliga graal är på villovägar.



Det här gänget behövde inte få kängreglementet förklarat för sig.

Jag har dessutom varit i Umeå och spelade in en demokassett på en liten portastudio. Sju låtar, femton minuter. Slött. Vi får skärpa oss.

Hvis lajv tar oss: våga vägra Varg

De dagar som livet känns extremt mediokert. De dagar då hela existensen så uppenbart är ett luftslott. De dagar då du bara suktar efter den slutgiltiga lösningen på människofrågan.

De dagarna brukar jag tänka på att jag i alla fall inte är en rasmedveten Asterix-statist som på rättshaveristiskt manér pumpar ut slätstruken musik. Och skyller allt på judarna.



Behold: the trve face of rockhögern.

Noterar dock: inga skor. Racial holy war is hippies? Vid Teutates!

UÅHCIMBY: Umeå Hard Core In My Back Yard

Jag skrev en krönika. På papper ovan. På internet – här. Mest nöjd med mitt lilla tillägg om Stockholmsbubblan där i botten.

I övrigt har jag för tillfället och väldigt kortvarigt återvänt till livmodern: Charlies replokal, Teg, Umeå Hard Core.



Där hatar vi gud och emo på ett plakatpolitiskt och subtilt sätt.



Subtilt, som sagt.



Min gamla klubb. Stridsropen skalla, distortion till alla,



Första flyern. Kanske den mest oavslappnade av dem alla.