D-takt aus Zimbabwe

Dagen ofrivillige känglyricist är biskop Sebastian Bakare från Zimbabwe. I dagens DN, på ledarplats, skaldar han:

Människor svälter
Människor dör
Nu kan vi bara gråta
Och hoppas att världen hör oss

Mr. Bakare, ring Jallo och boka studiotid direkt.

Recept för att vakna när man försovit sig: Disfear ”A brutal sight of war” och ”Wolfpack ”A new dawn fades”. Släng in nya Nitad mellan de två så blir det pärla. Toppa med World Burns To Death "Graveyard of utopia", albumet som mer än något annat definierade sommaren 2008.

6 x ångest

3 x saker som ger mig prestationsångest i senaste Close-Up:
1. Lars Martinssons intervju med Satyricon.
2. Lars Martinssons intervju med Shining.
3. Martin Carlssons intervju med Watain.

3 x saker som bara ger mig vanlig hederlig ångest i senaste Close-Up:
1. Leif Edling.
2. Leif Edling på bild.
3. Leif Edlings ord i skrift.

Ram it down

"Punk's not dead, ey mate?"

Jag och Henrik såg just en förhandsvisning av ”The Wrestler”, filmfestivalens öppningsrulle. Båda var vi helt knäckta efter. Darren Aronofsky, som fick mig att gråta floder för ett par år sedan med ”Requiem for a Dream”, dyker återigen djup in i den mest realistiska misären. Visst finns det stunder av värme och skratt i porträttet av den avdankade brottaren The Ram, makalöst spelad av Mickey Rourke, men de är få. Jävligt få. Scenen i en alkisbar där han och den åldrade strippan Cassidy, lika makalöst spelad av Marisa Tomei, hittar ett kort ögonblick av gemenskap och kärlek via Ratts gamle monsterhit ”Round and round”, är en av dem. Men The Rams förhoppningar att slippa dö ensam grusas naturligtvis direkt. Allt går åt helvete. På vägen hem var jag tvungen att lyssna på Saint Vitus ”Born too late”. Nu spisar jag Shinings ”Självdestruktivitetens kommissarie”. Det känns som det enda raka.
För övrigt haglar det hårdrocksreferenser rullen igenom. Och jag ser att Aronofsky ska regissera en nyinspelning av min favoritfilm ”Robocop”. Satan vad dystopiskt det kommer att bli.

Mer deprimerande filmer jag kan rekommendera på årets festival:

”Frozen River”: inte lika nedsläckt som ”The Wrestler”, men åt samma håll. En ensamstående underklassmor kämpar för att försörja sina barn, och dras in i en nedkyld värld av människosmuggling, kriminalitet och indianer.

”Johnny Mad Dog”: inte många ljusa stunder här inte. Skildrar hur afrikanska barnsoldater mördar, våldtar och drogar sig genom ett krigshärjat land. Innehåller pseudonymer som black metal-folk samt gangstarappare skulle döda för, streetmode som Sofo-kidsen skulle sälja sina mödrar för, samt ett par starka scener som kommer att brännmärka sin själ för evigt.

”The Warlords”: politisk maktkamp möter massivt svärdviftande möter inledningen av ”Saving Private Ryan”. Huvuden flyger, blodet flyter, alla dubbelspelar alla, ingen får tjejen och samtliga karaktärer förblir djupt olyckliga. De som överlever alltså.

Krille vs Anvil och ironiska mustascher

Anvil

Man på Ljunggren med ironisk mustasch

Jag kan inte låta bli att poängtera att jag försökte lobba in den numera popkulturellt hypade Anvil-dokumentären på Stockholms filmfestival för 2 månader sedan. Programavdelningen viftade dock irriterat bort mig, eftersom sektionen för dokumentärer, Collage, redan var alldeles för anglosaxisk.

Nu är kl. 02.14 och jag korrekturläser pdf:er om seminarier, samt finkammar Stockholms bloggosfär efter bilder på folk med ironiska mustascher som dinerar på Ljunggren.

Morbid tales

En låt att hoppa framför tåget till:
Metallica: Motorbreath

Tre låtar att sänkas ned i jorden/kremeras till:
Bathory: Enter the eternal fire
Poison Idea: Just to get away
Saint Vitus: White stallions

Tankarna vandrar längs de mer morbida stigarna när jag, 01.30 en måndags morgon, sitter och korrekturläser pdf:er om galafester och partymingel.

Krille vs. Fars dag

Idag, eller snarare igår, har Sverige vältrat sig i osunt fars dags-firande. Jag hade tänkt skriva något sjukt bittert/hatiskt/skrattretande/tragiskt om senast jag hade kontakt med min far, för fyra år sedan. Inser dock att jag inte är en Birro. Jag är inte redo att kliva ned i det depraverande stålbad som en totalt självutlämnande blogg innebär. Istället listar jag några saker som gjort mig glad idag:
Att jag och Cornelia fick tid att hänga lite.
Att jag fick se ett splitternytt avsnitt av ”30 Rock”. Jättekul.
Att Cornelia godkänner Tina Fey som frikort.
Att vi valt bandbilder till Sonic Ritual-vinyeln.
Att jag laddat ned en komplett Witchfinder General-diskografi.
Att jag såg en söt hund på gatan, en rottweiler.
Att jag åt en vanlig straight up jävla Funghi.
Att jag hjälpt Hanna/Sara/Lina en smula med fickprogrammet till filmfestivalen.
Att Lina lovat hjälpa till med layouten till Sonic Ritual-vinylen.
Att jag skrivit klart omslagsartikeln till nästa DZ.
Att Anna och Cornelia tyckte att ovanstående artikel var läsvärd och relativt rättstavad.
Att Henrik, numera Goth-Henke, meddelar att Andrew Eldritch en gång sagt att de enda äkta heavy metal-banden i England är Sisters of Mercy, Motörhead och Crass.
Att jag köpte flygbiljett till Umeå för att fira jul med familjen.
Att jag kan bo hos André under ovanstående vistelse och att Fredrik är hemma under ovanstående kristna helgdag.
Att jag och Henrik, f.d. Doom-Henke, Youtubat Saint Vitus-videos.
Att min slutsats att fäder är sjukt överskattat står fast.

UPPDATERING: Upptäcker att mitt Hotmailkonto fått äran att motta ett mail från Tidningsbutiken. Rubrik: "Är din Pappa en Äventyrs- eller Lattepappa?‏"

Vem i helvete vill ha varken eller?

"Ingen scen?! FATTA!!!"

Tecken på subkulturell isolering: att jag glömmer bort att det, faktiskt, finns journalister, mainstreammedia och publik som tycker att det är otroligt unikt att ett band står på golvet och lirar.

”Ingen scen?! Näe, nu blommar löken! Va skare token därna tokfransarna komma på härnäst, ingen dörr?!”

Traderahype, massa auktioner som går ut idag.

My work is done

Igår kom den från tryckeriet: 344 sidor och två och en halv månad av mitt liv.

Krille och Linnéa vs Blod och Svärd: summering

Kamerans batterier tvärdog så tyvärr finns det inte mer fotodokumentation över vårt dj-pass än så här. Notera hur snyggt och graciöst Daniel sträcker fram ölen och förstör bilden. Blod och Svärd körde en timme, sedan vi, sedan de, sedan vi och så vidare. Här är låtarna som teamet Krille/Linnéa hann med. Naturligtvis hade jag med mig alldeles för många skivor och hann bara med en bråkdel av den musik jag ville frälsa massorna med.
Amebix: ICBM
The Obsessed: On the hunt
Slayer: Chemical warfare
Possessed: The Exorcist
The Leather Nun: No rule
AC/DC: Jailbreak
Venom: The 7 gates of hell
Bathory: Sacrifice
Syphilitic Vaginas: In devil night
Black Sabbath: Megalomania
The Devil’s Blood: Graveyard shuffle
Toxic Holocaust: 666
Uriah Heep: Gypsy
Kyuss: Demon cleaner (här bjöd bartendern på sprit)
Onslaught: Power from hell
Motörhead: Lawman
Nuclear Assault: Hang the pope
Trouble: At the end of my daze
WASP: Chainsaw Charlie
Darkthrone: Graveyard slut
Entombed: Revel in flesh
Roky Ericson: Burn the flame
Thin Lizzy: Emerald
Saint Vitus: Saint Vitus
Slaughter: Parasites
Mercyful fate: Evil
Bathory: Enter the eternal fire
Angel Witch: Angel Witch
Gang Green: Alcohol
Electric Wizard: Dunwich

Kultur och domedagsprofeter

Sagt på ett kulturellt kontor 6 november, 14.12:

Jag: Aj aj aj, det här bådar inte gott.
Mattias: Det är så lite som gör det.

14.24:

Kollega: What's up, how's life?
Mattias: Ja... det är väl inte så mycket att göra åt.

Kultur och hårdrock

Konversation på ett kulturellt kontor 6 november, 12.42:

Kollega: Är det där hårdrock du lyssnar på?
Jag: Ja, det kan man väl säga att det är. Det här är Motörhead. Stör det?
Kollega: Nej nej, det är rätt bra. Bra ljud. Jag köpte en skiva med Rainbow nyss, och trodde att det var hårdrock. Men då sa en kompis att det inte alls är hårdrock.
Jag: Din kompis har fel. Det är sjuttiotalshårdrock.
Kollega: Ja, eller hur?

Bondförnedring

Uppdatering ang. mitt James Bond-inlägg här under. Fick lite insiderinfo från biografvärlden. Tydligen ska inte publiken filmas hela tiden. Var 20:e minut måste biografpersonalen gå in och spionera med en speciell armémörkerkikare, för att vara säker på att ingen videofilmar denna fantastiska film. Personalen måste föra en logg om spaningen, som filmbolaget sedan kontrollerar. Vad som händer om de kommer på någon förtäljer inte skvallret. Jag antar att ordningsmakten tillkallas, som får känna att de verkligen gör en insats för samhället och skattepengarna.

Fy fan vilken förnedring, både för personal, publik och polis.

Krille och Linnéa vs. Blod och Svärd: påminnelse

Som sagt: ikväll tar Sonic Ritual över klubben Blod och Svärd.
Plats: Bröderna Olssons, Folkungagatan 84. T: Medborgarplatsen.
Pris: Gratis. Öppet: 20-01.
Jag och Linnéa snurrar vinyl mellan 21 och 23, typ. Vi kommer att köra musik av och med Sodom, Bathory, Angel Witch, Motörhead, Darkthrone (NYA), GISM, Venom, Inepsy, Trouble, Gang Green, Iron Butterfly, Sacrilege (UK), Uriah Heep, Metallica (GAMLA), Sir Lord Baltimore, Mercyful Fate, Black Uniforms, Bl’ast, Nausea, Electric Wizard, Saint Vitus, Slayer (GAMLA), Napalm Death, Celtic Frost, Amebix, Anvil, Carnivore, Anticimex, Syphilitic Vaginas, Blue Oyster Cult, Toxic Holocaust, Corrosion of Conformity, Annihilation Time, Blue Cheer, The Leather Nun, Megadeth (OLD), Sarcofago.
Och så vidare. Punk metal, kort och gott.
Vi utlovar dessutom en totalt Manowar-fri zon, så ni kan andas ut.

När jag la ut det här på Sonic Rituals myspace så kommenterade en man vid namn Daniel diiirekt:

” Blod och svärd? Låter som en lajvarklubb! Kommer ni att ha tennisbollar att kasta på folk där och skrika "LIGHTNING BOLT! LIGHTING BOLT!"?”

Eftersom denne Daniel gillar både Opeth och Katatonia utgår jag från att han har koll på lajvrollspel. Point taken.

FRA: eat your heart out

"Varje biobesökare som ser den nya Bondfilmen ”Quantum of solace” får räkna med att bli kontrollerad i biomörkret av en speciell mörkerkamera. Det amerikanska filmbolaget kräver kontroll så att ingen filmar Bondfilmen och lägger ut den på Internet."

Film- och skivindustrin = den nya lilla holländske pojken med fingret i hålet i dammen. Fast utan att vara söt. Ska Hollywoods Stasilakejer sitta och kolla på den där inspelningen i realtid, för att kuta in och arrestera den som filmar? Eller ska alla inspelningar granskas i efterhand så att Ture Sventon kan spåra upp den som gör en högkvalitativ inspelning med sin mobiltelefon?

Nej, det här kan inte vara sant.

Street biker doom metal forever

"My walls are a living light show/Purple dragons, smoke with me/I have friends only I can see/On clear windowpane/I can't handle coming down/'Cause I can't take the human crowd"

Inget pretto. Inget konstnärligt. Inga knätofsfasoner.
Bara ren, oförfalskat hatisk punkdoom direkt från gatan.

Folk drone psychedelia:
Fuck.
Jävla.
Off.