Ram it down

"Punk's not dead, ey mate?"

Jag och Henrik såg just en förhandsvisning av ”The Wrestler”, filmfestivalens öppningsrulle. Båda var vi helt knäckta efter. Darren Aronofsky, som fick mig att gråta floder för ett par år sedan med ”Requiem for a Dream”, dyker återigen djup in i den mest realistiska misären. Visst finns det stunder av värme och skratt i porträttet av den avdankade brottaren The Ram, makalöst spelad av Mickey Rourke, men de är få. Jävligt få. Scenen i en alkisbar där han och den åldrade strippan Cassidy, lika makalöst spelad av Marisa Tomei, hittar ett kort ögonblick av gemenskap och kärlek via Ratts gamle monsterhit ”Round and round”, är en av dem. Men The Rams förhoppningar att slippa dö ensam grusas naturligtvis direkt. Allt går åt helvete. På vägen hem var jag tvungen att lyssna på Saint Vitus ”Born too late”. Nu spisar jag Shinings ”Självdestruktivitetens kommissarie”. Det känns som det enda raka.
För övrigt haglar det hårdrocksreferenser rullen igenom. Och jag ser att Aronofsky ska regissera en nyinspelning av min favoritfilm ”Robocop”. Satan vad dystopiskt det kommer att bli.

Mer deprimerande filmer jag kan rekommendera på årets festival:

”Frozen River”: inte lika nedsläckt som ”The Wrestler”, men åt samma håll. En ensamstående underklassmor kämpar för att försörja sina barn, och dras in i en nedkyld värld av människosmuggling, kriminalitet och indianer.

”Johnny Mad Dog”: inte många ljusa stunder här inte. Skildrar hur afrikanska barnsoldater mördar, våldtar och drogar sig genom ett krigshärjat land. Innehåller pseudonymer som black metal-folk samt gangstarappare skulle döda för, streetmode som Sofo-kidsen skulle sälja sina mödrar för, samt ett par starka scener som kommer att brännmärka sin själ för evigt.

”The Warlords”: politisk maktkamp möter massivt svärdviftande möter inledningen av ”Saving Private Ryan”. Huvuden flyger, blodet flyter, alla dubbelspelar alla, ingen får tjejen och samtliga karaktärer förblir djupt olyckliga. De som överlever alltså.