The Bombus Kung Ritual: Mighty volume tonite

Publikrekord, hög volym och allmänt bra stämning på Gås igår. Tack.
Cirkus Bombus/Sonic Ritual fortsätter nu till Sandviken och Kungen. Senaste jag stod på den scenen hamnade jag i slagsmål. Det hoppas jag inte händer ikväll då min mor kommer att vara där.
Sonic Ritual spelar kl. 19.00.
Bombus går på 21.00.


Gås igår: The Sonic Sabaton Ritual. En liten teaser inför vårt framträdande på Sweden Rock Festival 2010. Foto: Vejde Gustafsson.

Svensk Fågel: Fortfarande the game of the arseholes

Dålig nyhet.
”Maria Donis, vd på Svensk Fågel:
– Konsumtionen rullar på bra och folk äter kyckling. Det var en kort svacka som snabbt återhämtade sig. Nu är landets drönare mer sugna än någonsin på att glufsa i sig torterade Guantanamo-fjäderfän. Vi rockar, helt enkelt.”

Sämre nyhet:

Jag skulle byta varenda Svensk Fågel-anställds existens mot tigrar vilken dag som helst. En gång skällde jag ut WWF och kallade dem ”en liten klåparklubb”. Det är en väldigt solkig och genant historia som jag sparar till en annan gång. Kom igen nu, support your local tigerunge.

The Bombus Gås Ritual: Mighty volume tonite

2 x Sveriges bästa band:
Bombus: Fantastiskt rå urtidsrock, GBG.
Sonic Ritual: Trve pvnk metal cvlt holocaust winds mayhem, Sthlm.
Ikväll på Klubb Gås, Bar 112, Folkungagatan 122, Sthlm.
40kr. 18 år.
Sonic Ritual börjar ca. 22.30. Bombus ca. 23.15.


Dom kallar oss parkbänksalkisar: Wino och Pete Doherty.
”Kom dit eller fuck off. Ni missar det här om ni uteblir era slan:”


Sonic Ritual.

The Poison Krabba: Reservplan

Bara utifall att Krabban börjar livet med något sorts Axl Rose-uppförande. Tack Dadde.

Poison Idea (USA)
Historiens bästa hardcorepunkband.
I Stockholm, 22 augusti.

Feel the darkness.

Notera numret på biljetten. Of course.

”10 skötväskor för coola pappor? Men jag är ju cool?! Eller?”

”Skötväskor behöver inte vara söta och de behöver inte matcha barnvagnen. Här är tio skötväskor designade speciellt för män. Men de funkar naturligtvis fint till tuffa morsor också.”

Flygplan – check.
Dödskallar – check.
Flames – check.
Vägskyltar – check.
Elgitarrer – check.
Kamouflage – check

www.alltombarn.se snälla dra rakt åt jävla helvete med ert stereotypa genushaveri – check.

Tips till subkulturella fashionist fascistas

Niklas blivande tygmärke.

Min kompis Niklas sms:ar en fråga:
”Tja patch-magistern! Om jag ska fixa ett ryggmärke av ett gammalt t-shirt-tryck som jag klippt ut, vad rekommenderar du då? Ska jag textillimma först och sen sy runtom eller? Det är Grave ”Anatomia Corporis Humani”-demo-omslaget. En vit t-shirt jag fick av Ola i Grave typ 89-90 nån gång. Tröjan är kaputt men trycket intakt. Kommer bli jäklig tjusigt på en jeanspaj.”

Hej Niklas.
Skippa limmet. Jag har alltid tyckt att lim på tyg är ett luftslott. Sy runt hela bara. Men se upp för luftbubblor! I vanliga fall skulle jag rekommendera att sy med tandtråd, men då tyget är gammalt, tunt och väl använt är risken stor att den grova tråden trasar sönder designen.
Inte för att du behöver det på en sådan här klenod, men ett välbeprövat knep för att få tygmärket att se äldre ut är att stryka sojasås på det. Bara ett tunt lager. Låt det sedan torka och sy på. Som om du åkt på crustfestival de senaste 15 åren, direkt utan krångel!

Sedan vill jag slå ett slag för att det faktiskt finns ett svenskt ord för patch: Tygmärke. Kom igen gott folk, låt inte språket utarmas total av det anglosaxiska väldet.

I övrigt: Jag kan inte sluta lyssna på Grande Roses nya 7”.
Vad är det som händer? Håller jag på att förvandlas till…
I förbund med omoralen?

The death of Krille’s cool

…och på tal om förra inlägget så utspelar sig olika varianter på den här konversationen rätt ofta hos familjen Röstlund/Jonsson:

Krille: Men alltså, vi kommer ju att bli coola föräldrar. Klart Krabban kommer att tycka att vi är fräna även i framtiden, typ när hon/han är 14-15 år gammal.
Cornelia: Nej, det kommer den inte att göra. Inga tonåringar tycker att deras föräldrar är coola. Det är naturens lag.
Krille: Men det gäller inte oss. Vi är ju tidlöst coola nu, varför skulle vi inte vara det om 15 år också? Det måste ju Krabban förstå.
Cornelia: Ja, fortsätt intala dig själv det du bara.

Semester med mor och far is a hell hound

Bäst just nu: Alla semestrande kärnfamiljer som invaderar hufvudstaden. De som utgörs av mamma, pappa och tonårstrulig dotter/son. Du kan se ångesten och föraktet i avkommans ögon. De går några steg framför sina föräldrar – shorts, birkenstock eller fotriktiga skor, midjeväska, keps – och verkligen lider i tillvaron på ett sätt som bara tonåringar klarar av. Med plågad uppsyn och mp3-spelarens hörlurar djupt inkörda i öronen, hatar barnen livet, sina föräldrar och världen. Jag älskar dessa fjortisar. Never stop the hate.

14 years down the line när Krille, 46 år och med patchad jeansväst, fortfarande tror att han är nere med kidsen och tar med Krabban på småstadssemester i Umeå.

Krille: Och här, här såg pappa Final Exit göra en spelning i köket i en studentkorridor för 28 år sedan.
Krabban: Va? Vad sa du? Vilka?
Krille: Final Exit. Ett klassiskt svenskt hardcoreband. Du vet, jag har ju pratat om dem.
Krabban: Hardcore? Va? Sjukt töntigt. Så jävla lame. Liksom, va? Ba, hellooo… Fattar du inte att det är (insert namn på valfri subkultur från framtiden här) som gäller nu? Hardcore är ju typ som dinosaurierna.
Krille: Ja ja, men kan du i alla fall inte stänga av din (insert namn på valfri musikspelare från framtiden här) medan vi är tillsammans? Vi ska umgås och ha trevligt. Vad sägs om att åka och äta lite? Jag tror att det kanske är Folkkök idag.
Krabban: Folkkök? Fisig, kommunistisk veganmat? Skitäckligt juh farsan. Vilka losers du och morsan är. Jag vill ha Willys guldkött, eller flintastek, det är ju typ samma sak. Eller, bara det är kött.
Krille: Men du vet ju vad vi sagt om det. Kött är mord lilla vän.
Krabban: Håll käften gubbjävel.

I övrigt: Just nu kan jag inte sluta lyssna på Unleashed, Die Kreuzen, Sir Lord Baltimore och Grande Roses ”Factory”.

Jonas Granvik: Keepin’ it real

”För att du kommit ut i ’det riktiga arbetslivet’. Där fungerar det så att ’Let’s dance’ är veckans underhållning, Ernst är det mysigaste, man firar nationaldagen och grattar hjärtligt Victoria.”

Jonas reder ut min förvirring kring varför Ernst Kirchsteiger anses vara Sveriges #1 poet just nu. Förutom Mohamed Omar då, såklart.

Sieg Sabaton

Jag vill inte besudla mitt hem på the world wide web med… det här. Det onämnbara. Cthulhu. Leviathan. Hin Håle. Satan.
Det som borde ställas mot en vägg.
Men eftersom Jag stannar hellre hemma inte har några skrupler när det gäller att sprida hatets propaganda, får ni ändå en chans att känna Döden greppa längs er ryggrad. Vågar du?

Rock of ages: Infantiliseringen av de vuxna

När jag växte upp hade min mor en tavla föreställande en väldigt, väldigt gammal sköldpadda och texten ”Age is a matter of mind. If you don’t mind, it doesn’t matter”. Jag önskar att det var sant. Men Sverige är ett åldersfixerat land utan dess like, kanske det mest åldersfixerade i världen. Själv har jag gått från att vara en rastlös yngling som önskade att jag skulle dö innan jag fyllde 25 – bästa sättet att ”stay young ’til I die” och det händer ändå inget kul efter 25 – till att bli en intensiv 30plussare som älskar att vara vuxen och peppar för föräldrarollen.
Att vara tonåring och ”ung vuxen” sög, att bli gammal rules.
Bra så. Inte mer att fundera på.

Men tack vare mitt nuvarande jobb blir det ändå så att jag tänker mycket på hur ungdomskultur kontra kultur för äldre bedöms. Hur vi går varvet runt och behandlar äldre människor som barn. Jag jobbar med tv-tablåer åt en kvällstidning. Det är så långt från glamoröst leverne det går att komma men det betalar hyran och är, handen på hjärtat, inte så tråkigt som du kan tro. Som min gamle vän Mike Thorn sa en gång: ”Unity? I can’t put unity in my gas tank or on my table!”.

Kvällstidningens profil på tv-bilagan är att den ska vara för ”en äldre målgrupp”. Ett exempel: Jag skrev en bildtext om en film som handlar om två trettonåriga flickor som super, knullar och knarkar. I bildtexten använde jag ordet ”morsa”, vilket jag fick bakläxa på. För ”ungdomligt” ordval. Ett till exempel: Jag skrev en rubrik med referens till ”Born to be wild” av Steppenwolf, en jättekänd komposition som allmänt brukar räknas till de genredefinierande rock’n’roll-klassikerna. Där blev det rakt nej. Alldeles för ungdomligt, helt fel för den äldre målgruppen. Att låten släpptes 1968 och att det är konstigt att jag, som föddes 9 år senare, känner till den, togs det ingen notis om.

Dessa två exempel, plus en helt hög till, får mig att tänka på vad som egentligen menas med ”en äldre målgrupp”· 60? 70? 80? 90? Död?
Är du 60+ idag så var du kring 20 år gammal 1968. Du stod på barrikaderna i Paris, du sprängde snutar i Tyskland, knarkade loss på Woodstock, Charles Manson, Bukowski, lsd, sexuell revolution, p-piller, Hendrix, Black Sabbath, braj, mods. Du fick se månlandningen i direktsändning och mordet på JFK kablades ut över världen, direkt i rutan. Är du 70+ utgjorde du den första, utpräglade ungdomskulturen och växte du upp med Chuck Berry, brylcreem, Jerry Lee Lewis och att Elvis Presley förde den svarta rocken till massorna,

Våra föräldrar satt inte i vita kråsskjortor och spelade cembalo. De låg i parken och spisade Rolling Stones, helt väck på hasch och mellanöl, eller så satte de eld på polisbilar. Men nu utgör de ”en äldre målgrupp”. Det grövsta deras intellekt och smak klarar av är ”Leila bakar”, Ernst samt ”Lotta på Liseberg”. Från Janis Joplin till ”Jularbovalsen”, rakt av, bara så där. Ordet ”morsa”? Kränkning.

Känns detta rimligt?

Kontentan av det här är: Hur kommer det att bli för oss? Den mest tatuerade, hårdrockiga generationen någonsin? Vi som växte upp med föräldrarädslan för W.A.S.P., black metal-idoler som mördar varandra och ett Metallica som är världens största stadiumband? Kommer det att daltas och ses ner på oss på samma sätt, när vi sitter där med vår skrynkliga bläckhud på hemmet?

Krille med skränig voice box och i rullstol: Vad är det på tv?
Sköterska: Nu ska vi se lille gubben… Det är ”Allsång från Tjernobyl”. Anders Lundin-klon 6.0 och Charlotte Perrellis upptinade huvud är med. Det låter väl trevlig och mysigt, så här precis innan din förmiddagslur? De ska visst sjunga ”Dinga linga Lena”, det är väl en bit från när du var ung?
Krille: Men för i helvete! Jag andas ju fortfarande och jag är inte 200 år gammal. Byt till kanal 138. Tror det skulle vara något jubileumsprogram och hyllande av den där bussolyckan som tog kål på hela Dead By April och H.E.A.T. i ett svep. Jag minns det som igår… Alla grät av lycka, vi firade en vecka i sträck. Ja, se det var tider det.
Sköterska: Nej, usch! Det låter otäckt. Bara massa död. Vi vill väl inte att du ska göra på dig så jag måste byta på dig igen, eller hur? Inga program som gör dig speedad.
Krille: Skata. Förbannade, illasinnade skata.
Sköterska: Vilket språk! Men se här, guuuuud vad najs för illa gubben. ”Megamassakern i Midsomer”, det låter lagom harmlöst för dig, eller hur? Lite massmord bara, ingen skadlig tocken dära rockmusik. Ska vi kika på det ponken?
Krille: Rulla mig utför trappan bara är du snäll. Jag orkar inte mer.

Plötsligt låter ”young ’til I die” allt mer lockande igen.

Något som inte alls har med saken att göra men är roligt:
Jag försökte smyga in genrebeteckningen ”fiskrysare” om ”Hajen 3”.
Det underkändes. Som sig bör.

The Ritual Roller interview

High-Roller Records har lagt upp kortare intervjuer med Sonic Ritual och Sanctuary In Blasphemy på sin hemsida. Kolla här. Vår splitLP släpps i september (inget gäck).

Även värt att spana in den patriotiska turnéaffischen längst upp på den här sidan. Subtil. Jag fattar inte – vilket land är banden från?

Riffbuilder: Ett smakprov på Al Cisneros med en knivsudd Cornelia

En av Al Cisneros idoler och inspirationskällor. Gissning, någon?

”Jag tycker att han låter som en lufs. Som en new age-kille som ligger på en spikmatta och vill vara så där djup som bara amerikaner vill vara. ’Yeh man, like, I read a lot of books, like, yeeeh’”

Cornelias reaktion när jag återberättar min succé/fiaskointervju (beror på hur du ser det) med Al Cisneros (Shrinebuilder, Om, Sleep). Mannen ger en helt ny definition på icke-konkreta svar på ytterst konkreta frågor. Ett oredigerat exempel:

När vi träffades pratade du om namnet Shrinebuilder, att det symboliserar ett altare tillägnat musiken. Att varje riff ska behandlas med respekt.
– Ja… Absolut…
Men hur behandlar du ett riff respektlöst?
– Hmmmm…
(lång tystnad)
Vad är alltså motsatsen till din vördnadsfulla behandling? Hur dissar du ett riff?
(lång tystnad)
– Genom att inte lyssna på det. Genom att… inte ge det uppmärksamhet. Genom att inte… ge det din närvaro. Det är inte att… respektera det.

Notera att han pratar om riffet som det, ett eget levande väsen bortom hans kontroll. Så är det genomgående genom hela intervjun. Det kommer till honom och via honom – han är inte riffets skapare.

Läs den rafflande upplösningen i ett framtida nummer av Close-Up.

2 x helt oväsentliga funderingar en söndagkväll

1. Strand, Sthlm, 22 augusti: Poison Idea och Henry Fiat’s Open Sore. Egentligen skulle den här spelningen ha bestått av Amebix, Wolfbrigade och Sonic Ritual. Så blev det nu inte. Och vi i The Ritual tvingades tacka nej till Poison Idea-giget då det är väl nära krabbpremiären, samt att Viktor gör något helt annat. Mina funderingar gäller dock inte detta. Snarar att det om HFOS står ”premiär med nya sättningen” i pressutskicket. Vem har hoppat av, varför och vem ersätter? Ryktet säger Palle. Låter orimligt.

2. Tidigt 00-tal. Medlemmar i Tragedy plus andra jänkarelitister släpper en limiterad 7" som ett påhittat finskt hardcoreband. Allt sker under pseudonymer. Timmy – redan då en main player inom den amerikanska hardcorenoblessen, nu en gigant – släpper skivan. Vad heter gruppen? Jag vet att jag har den men kan för mitt liv inte minnas namnet. Eller har jag drömt allt?

The international journalist conspiracy

Uppsnappat i presstältet angående The (International) Noise Conspiracy-konserten på Sonisphere.

Journalist #1: Vad var det där? Inte ens ett fullt set ju!
Journalist #2: Nä, vad ska man göra nu? En halvtimme tills nästa gig.
Journalist #1: : Helt sjukt.
Journalist #3: (från andra sidan rummet): Svinbra ju. En halvtimme är perfekt. Det här är ju inte deras publik. Plus att man blir ju ändå seg efter 45 minuter, oavsett band.
Journalist #1: : Om du tycker så sköter du inte ditt jobb.
Journalist #3: : Ursäkta?
Journalist #1: : Ja, alltså, jag ger alltid band som kör under en halvtimme lägre betyg. Det är ju inte en hel konsert!

Undra vilken grad av gröngöling du är om du inte fattar att det inte är bandet som avgör speltid på en sådan här tillställning?
Undra vilka tidningar #1 och #2 besudlar med sina "kunskaper".
Undra om de kanske bara ska hålla sig till att skriva om Ulf Lundell?
Undra om de kanske bara ska hålla sig till att skriva om Tomas Ledin?
Ja.