Sebastian Lindberg och Fredrik Lövhall på Chalmers kårtidning Tofsen: Vi älskar negerbollen – MEN DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET?!

Det vore förmätet av mig att låtsas vara någon sorts Saida. Men jag förutspår att Sebastian Lindbergs nästa krönika i Chalmers kårtidning Tofsen kommer att se ut som följer:

Första hälften: Stolt raljerande över alla som rasade mot hans förra krönika – DÄR HAN SA SÅNT MAN INTE FÅR SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET!!!

Andra hälften: Skarpslipad satir och vågad humor när Sebastian Lindberg tar bladet från munnen gällande en annan het, politiskt inkorrekt potatis: varför du inte får säga negerboll när du får säga vit choklad –FÖR DET FÅR MAN VÄL INTE PRATA OM I DET HÄR JÄVLA LANDET?!

Det blir lite rasande även denna gång.

Dock inte så mycket eftersom en majoritet av Sveriges befolkning håller med Sebastian Lindberg, där han slår från sitt hårt ansatta underläge.

Vi har trots allt ett politiskt parti i riksdagen som har denna tunga, viktiga fråga inskriven i sitt partiprogram.

Men eftersom det politiskt korrekta etablissemanget kontrollerar media och internet, kommer ändå Sebastian Lindberg utsättas för en hel del kritik för sin kärlek till negerbollen.

Precis som han kritiserades för sitt frapperande kvinnohat.

Och precis som nu kommer då Tofsens chefredaktör Fredrik Lövhall att fixa till hästsvansen, rätta till slipsen, knäppa västen och hälla upp en goood studentikos porter, och leverera följande brinnande försvar för yttrandefriheten:

”Det är problematiskt att folk tolkar det så här. Den här texten är för mig ofrånkomligen kraftigt ironiserande, det är olyckligt att folk tolkar det annorlunda.”

Fredrik Lövhall tar en klunk porter. Smackar eftertänksamt. Tittar reportern djupt in i ögonen och levererar dödsstöten rakt i strupen på alla politiskt korrekta kritiker:

”Syftet med att krönikan publicerades var för att den belyser en annan sida av dagens debatt. Kårtidningens åliggande är, enligt Chalmers studentkårs stadgar, bland annat att agera som ett granskande organ samt att skapa debatt.”

Ja, ungefär så här siar jag om att det kommer att gå till nästa gång Sebastian Lindberg och Fredrik Lövhall styr upp ett nytt nummer av Chalmers eminenta kårtidning Tofsen.

MEN DET FÅR JAG VÄL INTE SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET?!

Krossa basismen

Dagens undergångsspaning: två av apokalypsens ryttare har jag hittar här. Kan vi se till att rassla fram nummer tre och fyra också, så att vi kan sätta stopp för den här skändliga Verkligheten.



Soundtrack: "The hope" samt "Flesh addict" av Scuba, ty rocken äro död.

Sickening metamorphosis: Marcus Birro, is I

Jag fick min senaste krönika refuserad av Liljeholmen/Älvsjö, då den ”saknar lokal förankring”. Och med all rätt. Jag har aldrig varit så osäker på någon text jag skrivit. Den är med största sannolikhet, tja, helt vedervärdigt dålig. Löjeväckande. Provocerande urusel.

Kreativt skrivande I ain’t.

Betygen i min bekantskapskrets sträcker sig från det sämsta jag någonsin skrivit, till det bästa. ”Men jag förstår den inte, vad vill du säga, egentligen?”, lyder ett omdöme från en närstående.

Min vän South Park-Fredrik, som fått sitt smeknamn eftersom han är oerhört känslig gällande tv-serien ”South Park”, säger att han ibland får höra samma sak om sina krönikor. ”Allt behöver inte alltid ha en poäng, det är inte alltid du vill säga något”, brukar han svara på sådan kritik. ”Ibland räcker det bra att bara vilja underhålla i tre minuter.”

Och så är det även för mig denna gång – jag har faktiskt ingen som helst poäng. Tror jag. Förslag på syfte och mening tas tacksamt emot som kommentar. För nu publicerar jag krönikan, här, på internet. Där alla kan se dig misslyckas. Väl mött.

Telefonplan behöver Gud

När jag vaknade en morgon ur mina oroliga drömmar fann jag mig liggande i sängen förvandlad till Marcus Birro. Där jag låg på min nakna rygg lyfte jag en smula på huvuded, blickade nedåt mot fötterna och konstaterade att min första insikt var korrekt. Jag var en poet. Från Göteborg. Mina tankar, snabba som blixtar, skar omvärldens blasfemiska brus i strimlor. Jag måste ut. Jag måste skapa. Kärleken driver mig.

Svart kavaj, vit t-shirt, tonerna av Sisters of Mercy lovsjungandes läppstift på en cigarett – sedan är jag redo att möta hatet som samtiden kastar i mitt ansikte. Men min Gud är en mullrande urkraft, ingen ynklig homobög i läder. Tillsammans kan vi med kärlekens kraft besegra det svarta. Telefonplan behöver oss båda.

Men först måste jag äta så jag får kraft att frälsa. Och skapa. Och tycka. Och känna mig kränkt.

Ute på gatan är det halt. En råtta halkar längs trottoaren, precis som mina kritiker halkar in och ut ur moraliskt förfall när de tar hedern av mig på internet. De säger att jag inte kan ta kritik.

Jag gör ju inget annat.

Ah, Pizzeria Italia. Jag gillar Italien. Parmaskinka! Jag beställer, sätter mig ned, öppnar min dator. Inspirerad av gnagaren jag sett skriver jag snabbt 10 000 tecken om att de fega uslingar som attackerar min person inte ska tro att jag sänker mig till deras rännstensnivå. De är råttor, mina belackare. Pissråttor. Jag – och min Gud – står över förljugenhet och hatattacker. Det är råttorna och bögarna och abortläkarna som hamnar i helvetet. Inte jag.

Stärkt av Parmaskinkan och mitt nyförfattade kärleksmanifest lämnar jag pizzerian. Jag funderar på om jag ska stämma möte med Wayne Hussey, min gamle The Mission-idol som nu har mig som sin förebild. Valet 2012 rycker allt närmare. KD, som jag valde att inte leda, behöver stärkas. En slagkraftig kristen svartrocksbit kanske kan värva in de unga som redan charmats av Lisbeth Salanders gothstil? Inte en dum idé alls faktiskt.

Jag och han har jobbat ihop förr och min Gud (urkraft!) har inte protesterat än. Trots att Wayne dricker rödvin på turné och alltså bör stenas vid stadens port, det vill säga Hornstull.

Vi kan träffast på Smörgåshuset. De har också Parmaskinka. Viva Italia!

Sedan ser jag Konstfack på andra sidan gatan. Mitt humör förmörkas av åsynen av horornas högborg. Utbilda sig till konstnär, poet, artist, virtuos?! Barockt. Hela poetscenen rapar åt samma håll. Ingen ifrågasätter utan bara gör. Alla gör det för att alla andra gör det. Ingen tänker en egen tanke. Ingen står upp och frågar vad det är som händer.

Ingen, utom jag. Och Gud.

Konstfack, jag hatar dig. Med kärlek.

Sedan noterar jag att råttan jag tidigare sett blivit påkörd av en bil. Jag hör rytandet av den stora maskinen som redan hunnit svänga kring hörnet. Het metal, svart gummi, utplånad råtta. Det gör mig glad. Ondskans skadedjur är förintat medan jag står kvar, stärkt av min Gud och hans (ja, det är en vit heterokarl, fråga påven) evinnerliga kärlek.

Med den kärleken överlever jag er alla, era förbannat äckliga fähundar med ryggraderna fyllda av lögnens härskna var.

Är ni inte med mig är ni mot medeltiden.

Christoffer Röstlund Jonsson

Ytterligare referenser:

Funeral Birro

Foucault FTW: Marcus Birro gråtrunkar upp sin patriarkala förtryckarkuk till ståfräs i DN

Soundtrack:

Kängad och sänkt i NOFO

Victims hade releasefest för sitt ett år gamla album igår på Kafé 44. Jag och Johan, en man som älskar att dubbelmercha med sina egna band men som har strålande musiksmak, spelade skivor i dj-båset.

Så här föll bilan:

Lynyrd Skynyrd: On the hunt

Mission of Burma: That’s how I escaped my certain fate

Richard Hell & The Voidoids: Blank generation

Macabre: Embalmer

Ramones: Somebody put something in my drink

Girlschool: Screaming blue murder

Bad Boo Band: Knulla i Bangkok

Coffins: Mortuary in darkness

Bad Religion: We're only gonna die

Loud Pipes: You got that right punk

Huvudtvätt: Huvudtvätt

Thin Lizzy: Soldier of fortune

The Angry Samoans: They saved Hitler’s cock

Mercyful Fate: Desecration of souls

Europe: Rock the night (Europechock!)

MC5: Looking at you

Reagan Youth: Reagan youth

Dischange: Victims of madness

The Dils: I hate the rich

Autopsy: Ridden with disease

Uriah Heep: Gypsy

Alice Cooper w/Axl, Slash, Izzy: Under my wheels

Discharge: Ain’t no feeble bastard

Motörhead: Stone deaf forever

Cro-Mags: We gotta know

Steve Jones: Silly thing

Metallica: Motörbreath

Carnivore: Word war III and IV

S.D.S: Cyber god

Arsedestroyer: Låt 1

Suicidal Tendencies: Possessed to skate

Ramones: We want the airwaves

Master: Funeral bitch

Driller Killer: From out of nowhere (Chippendale remix)

Poison Idea: Plastic bomb

Driller Killer: Skåneland

Bathory: Enter the eternal fire

Roky Erickson: Cold night for alligators

Lynyrd Skynyrd: The needle and the spoon

Ramones: I wanna live

Macabre: Hey Laurie Dann

Boyd Count: There goes the neighborhood

Guns N’ Roses: Ain’t it fun

Anti Cimex: Only in dreams

Loud Pipes: Charged me with murder

Nisses Nötter: Pissefjong

Motörhead: One track mind

Black Flag: Louie Louie (världens mest överskattade rockcover)

Mercyful Fate: Come to the sabbath

World Burns To Death: Come and see

AC/DC: Overdose

Mirror Snake: Your mind becomes you

Autopsy: Severed survival

Meat Loaf/Cheer: Dead ringer for love

Saxon: 747 (Strangers in the night)

GISM: Endless blockades for the pussyfooter

ZZ Top: Sharp dressed man

Deep Purple: Black night

Ramones: Poison heart

Steppenwolf: Born to be wild (rockchock!)

Girlschool: Race with the devil

Judas Priest: Desert plains

Ramones: My brain is hanging upside down

Carnivore: Armageddon

Alice Cooper: Bed of nails

ZZ Top: Sharp dressed man (Ja, igen. Fråga inte.)

Gang Green Alcohol

Guns N’ Roses: 14 years

The Devil’s Blood: It’s on (extatisk person frågar vad det är, säger att det låter som Roky Erickson.)

Hank Williams: Alone and forsaken

Sisters of Mercy: Lucretia

Bob Dylan: Masters of war

De fyra sista låtarna kan vara den sexigaste, deppigaste, mest hatfylla och nedpissade grandiosa finalen någonsin. Ärorikt. I övrigt kanske vi spårade ur med antalet Ramones-låtar.

Så här såg det ut efteråt.

Så här såg vi ut.

Och så här såg en svensk, en tysk och en britt ut om du begav dig ut på internationell punksafari på Kafé 44.

Soundtrack: ”A roar agitating violent age”, av och med Zouo.

Bandana for baby

Klart tjejen ska få sin första bandana redan efter en vecka.

Välkommen till världen, Bon.

Min mentala status och Verkligheten upplever sin kanske största slitning någonsin just nu, vol. 2

Alexander Fornell heter en man. Jag har inte en aning om vem han är. Men han går på Chalmers. Han läste nedanstående skarpslipade genusanalys och skickade ett sms till chefredaktören för kårtidningen. Ni ser fråga och svar ovan. Kul! Humor! Juh!

Kudos, Alexander!

Jag utgår från att nationalsocialismens alla miljoner offer uppskattar att Sebastian Lindberg jämför feminism med raslagar och koncentrationsläger. Smidigt och balanserat publicistiskt beslut av chefredaktören att publicera texten samma vecka som minnet av förintelsen högtidlighölls.

Stark tobak, indeed.

Efter något dåligt från Göteborg, nu något bra från Göteborg: Jag har fått en försmak på Bombus kommande inspelning, mixad av Fred Estby. Rotting Christ-fasonerna fortsätter. Mycket lovande.

Min mentala status och Verkligheten upplever sin kanske största slitning någonsin just nu

Uppdatering: Läs ovanstående höhöhökrönika som pdf på internet - här.

Om det inte vore för att Dan Park just blivit dömd, samt att krönikan innehåller på tok för många tecken och för lite nationalsocialistisk grafik, så skulle jag tro att detta är ett av hans konstverk. Men icke.

Detta är Verkligheten.

På Chalmers. Sverige. 2012. Där de uppfunnit tidsmaskinen.

Kudos till Lovisa som skickat plumpheten ur Chalmers kårtidning (januarinumret) till mig. Det måste var hur kul som helst att vara med i den studentkåren som kvinna.

Still not ♥ing Kiss

Du vänder dig till en blogg vid namn I Just Can’t Hate Enough, och en man med siffror till namn, för att få ”intellektuellt utvecklande inlägg”?

Visst, med så grovt minus på IQ-kontot, kan jag förstår att den här texten framstår som en simpel who dunnit-krönika gällande sellout.

Jag har empati.

Så jag klappar på den mentala lådbilen, polerar ett extra varv med sämskinnet, och levererar ett stabilt musiktips till en före detta följare som jag lett vilse.

Är du med, Krille? Här kommer det:

Kiss.

Kiss är ett jättebra band som har producerat stabil pop/rock sedan Krimkriget rasade. De sjunger om att ligga med tjejer, snabba bilar (Vrooom! Vrooom!), feta bröst och, tja, att ligga med tjejer.

Riffen river skönt och basen rockar fett!

Sedan säljer Kiss häftiga grejer med sin logotyp på. Där kan du fynda ordentligt, Krille!

Du och Laila Bagge.

Och Kiss ligger med jättemånga tjejer, naturligtvis. Det är fränt.

Kiss alltså. Det bandet borde du verkligen lyssna på, Krille. Om de inte faller dig i smaken så släpper Mustasch ett nytt album nästa vecka.

Väl mött.

…i övrigt lyfter jag på hatten för den kanske mest groteska guilt by association-kopplingen någonsin, mellan mig och Begnt Ohlsson.

Kudos. Nu röster jag blått. Into the void.

Soundtrack: ”Tomb of internal winter”, av och med Lazarus Blackstar, ”Miasmal”, av och med Miasmal, ”Fuckin’ death”, av och med Death Strike.

”Bra där. Inga rövar, inga lik, inga spyor.”

Jag har Disneyfierats och får igenom en recension utan censur och/eller redigeringstorskning. På papper ovan. På internet – här.

Nej. jag Googlar inte mig själv…

…dock ville jag försöka hitta en bild på mig i min L7-tröja. Jag vet att fotografiet existerar och att Matt Average tog det för tio år sedan. Hittade inte just den exakta bilden, men fann dessa.

Så unga och så olyckliga vi var.

Jag i min L7-tröja.

Mattias i sin Cause For Alarm-tröja.

Båda tagna av Matt Average.

The Smell, Los Angeles, Kalifornien, USA, 28 juni, 2002.

For the bears, not the business

Mer om björngalan där Ika och jag – a.k.a. Hot Metal/Methedrine – ska spela skivor hittar du på internet. Här. Det är en ganska, eh, stökig och burdus laguppställning i dj-båsen. En kväll att minnas.

…bäst är ändå att Cornelia trodde att vi skulle spela på någon sorts HBT-tillställning, när jag sa att vi blivit bokade till en ”stödfest för björnar”. Hade i och för sig varit väldigt rimligt, men inte den här gången. Skyller på att hon precis börjat jobba med Pride.

Kängad och sänkt i SOFO

Nu på lördag spelar jag skivor på den här tillställningen. Mer info här. Det är i stort sett slutsålt men det kan finnas ett par biljetter kvar på Blue Fox. Skynda, fynda!

Sedan verkar det som att Ika och jag, a.k.a. Hot Metal and Methedrine, ska spela skivor på någon stödspelning för björnar på Slakthuset. Men det är nästa månad.

Refused are (fortfarande) fucking dead

Jag skrev några rader om ett killband som – vare sig jag vill det eller ej – betytt mer för mig och min uppväxt än de flesta andra killar.

Ni hittar texten på internet – här.

…och nu försöker jag skriva en krönika utifrån att jag är Marcus Birro, samtidigt som jag inser att jag tappat blocket där vi skrev ner alla låtar under gårdagens dj-massaker. Deppigt då det var ett pass på fyra timmar utan paus. Dock inte så deppigt som att någon klåfingrig bov avslutade kvällen med att stjäla Ikas telefon och Ipod. Lågt, ditt svin.

Men så här såg vi ut i alla fall.

Förfest i (o)rimligt sällskap hos Björn.

Underfest ett av Kristofer. Kudos.

Underfest två av Lisa. Kudos.

Modeförebild: Ultima Thule går med i Guardian Angels på sjuttiotalet.

Hot metal and methedrine

Som sagt. Ika och jag spelar skivor ikväll på Bar Brooklyn, 23-03. Jag funderar på att köra varannan damernas – varannan Sisters of Mercy.

För er som vill ha längre framförhållning, rekommenderar jag den här konserten som jag inte har det minsta med att göra:

Så här gick det senast Satan var i Sundbyberg.

”Together we’ll fuck the post”

Får hem de senaste månadernas mest hajpade gubbcore i bredvlådan. Stor lycka. Dock kort. När jag lägger den på tallriken visar det sig att postverket warpat den bortom all sans.

De sju spåren, som klockar in på cirka två minuter totalt, låter som en italiensk lyxjolle på glid och i akut sjönöd. Det kränger och svänger och gungar på helt fel ställen. Sjösjuka, post-haste! Deppigt.

Försök själv ta kort på en vind viny. Notera gästspel av kulturvänster.

Istället lyssnar jag på Bomb The Bass. Älskar John Carpenter.