Satan i Sundbyberg: En odyssé i bilder, masslakt, Iommi-studier, mässande och för låg volym

Bakgrund – här. Rakt på, in i dimman, attack.


Orcivus. Gruppen blir totalt bortblåst av – Sigourney Weaver. ”Aliens” visas på storbild vid sidan om scenen och stjäl all uppmärksamhet. Visserligen är filmen en klassisk, ändlös pulspumpande orgie i mangel och massaker. Och visserligen är Orcivus ett synnerligen standardiserat black metal-band utan vare sig höga toppar eller djupa dalar. Men ändå. Utklassad på livefronten av en 24 år gammal science fiction-rulle. Måste kännas sådär.

Det är nästintill omöjligt att lyckas med black metal live. De flesta kan se råa ut med hjälp av en grynig, blodbestänkt bandbild, förevigad ute i skogen vid midnatt. Det är knivigare i discoljuset på en mindre scen ute i Sundbyberg. Du ser medlemmarna rodda på i civil utstyrsel, gå på och börja spela i krigsmundering, sluta spela, gå av, rodda av i en blandning av rinnande smink, inverterade crucifix och mjukisbyxor. Extremt omagiskt.

Du vet hela tiden att det trots allt är Berra på lagret/telecombolaget/datakonsultfirman som lirar infernaliska pandemoniumpukor, inte en Lovecraftiansk skapelse från djupet.

Hardcorepunk är enklare. Där ska du gå från publiken, upp på scenen och fortfarande vara Berra på lagret/telecombolaget/datakonsult-
firman. Gatans musik utan hokus pokus.

Orcivus gör sitt bästa. Men det enda det räcker till är att visa hur långt steget är till Marduk och Watains proffsliga. De är rätt ensamma där.


Saturnalia Temple. Total dominans och Iommisk forskning på högsta nivå. Helvete så hårt, helvete så intensivt. På bara tre personer och helt utan image frammanar templet en scennärvaro och karisma som Orcivus bara kan drömma om. Till och med basisten har utstrålning och ser häftig ut, trots att han egentligen inte presterar så mycket mer än lågenergiskt lufsande i extrema bootcutjeans. Han manifesterar ändå en närvaro som heter duga, och balanserar Tommies rock’n’roll-skuttande. Megalomaniskt kudos.

Sveriges svar på Electric Wizard har en enda fiende denna kväll: det svenska kontrollsamhället och förmyndartänket. 100 decibel är hugget i sten och viker inte en tum. Det gör att jag under gitarrbreaken, på tre meters avstånd, hör plektrumet träffa strängarna över förstärkarljudet. Det gör att de tre rockabillyliknande miniatyrmänniskorna bakom mig lyckas tjattra, tjattra, tjattra bort delar av den metalliska makten. Det gör att jag funderar på att börja gråta. General Doom hade definitivt gjort det – sedan hade han skjutit sig en kula för pannan.

Jag räknar med att kunna njuta av Saturnalia Temple på Roadburn 2011. Då via ett obegränsat PA-system och med förstärkarna på elva.

Här är 3.01 minuter av ”Dreaming out of death". Jag lyckades mest fånga Tommies Iommiska solopluggande. Bra, ja, men det kanske inte ger den bästa inblicken i gruppens musik. Håll koll på Demonia. Jag tror att hon har bättre Saturnalia Temple-bootlegs på gång.




Ofermod. På grund av en sjukdomssituation i hemmet bladar jag innan gruppen kommit igång. När jag går ut genom dörren ser det ut som på bilderna ovan. Det mässas ur en bok om att ”manifestera”.

Själv manifesterar jag bara en taxi och drar, illa kvickt. Konserten beskrivs senare av en vän som, eh, ”speciell”, men inte bra. En annan vän säger att hon ska göra sig av med alla gruppens skivor då hon inte ”vill ha något mer med det här att göra”.

Någon där ute som vill dela med sig av en recension?

Björn: Beklagar min otrevliga sorti. Jag var tvungen att sticka.


Jag fick med mig ”On the powers of the Sphinx”, en Egypten-hyllande samling där Saturnalia Temples senaste bidrag till världsordningen återfinns. 500 ex, silvervinyl, på nazistiska snutbolaget Ajna. Riddaren Tom G. Warrior lurar gillande i bakgrunden.

Tack till Hellbar.