onsdag 12 maj 2010

NYC, Örebro, Finland


”Jag är så rå att jag fick kicken ur Accidents och blir suddig på bild. Deal with it.”

Jag hade tänkte skriva om min Twisted Sister-upplevelse i Örebro i lördags. Om hur jag stod på respektabelt avstånd från scenen, för att efter ”The Warriors”-plankade ”Twisted Sister, come out and play”-introt befinna mig längst fram med näven i luften, skrikandes varje textrad. Jag tänkte raljera om vilken bulldozer rakt över tandkötet det var att få se en ohämmad Dee Snider, 55, skrika att ”the kids are back”.

Och om humorn i att Jay Jay French, iklädd Janne Schaffer-peruk, höll en lååång monolog om hur mycket han föraktar allvarliga, deprimerade rockstjärnor. Om brutaliteten och det totala skrevkrosset i sådana simpla, naiva heavy metal-stycken som ”You can’t stop rock’n’roll” och ”Under the blade”. Och om hur jag nästan grät. Nej Ika, jag gråter inte på varje konsert. Men jag har blivit känsligare.

Men jag skiter i det och konstaterar bara att det var värt.
Jävligt värt.

Sedan var ljudet bedrövligt, det säger jag inget om. För vissa är det livsviktigt (tjena Martin, hallå Johannes!) men för mig spelar det mindre roll. Twisted Sister, Flyblown, tomato, tomatö.

I Örebro lät det ungefär så här, and I like it:

8 kommentarer:

xstx sa...

jag gillar att du fångat hans bas-stil på bild. han slår ju fan på strängarna.

@crj138 sa...

Han slår Satan i gatan-orimligt hårt.

PR sa...

Flyblown? Lever de fortf.?

@crj138 sa...

Inte en susning.

Skriv in de tecken du ser i bilden ovan. sa...

vadå, spelar nån från accidents i twisted sister?

Anonym sa...

Ang. Flyblown...

De lade ner verksamheten 2008,
om jag inte har helt fel.

/Jocke A

Ika sa...

Gör du visst. Du grät ju till och med på Invasionen!

@crj138 sa...

Fy satan vilket förtal. FÖRTAL!