onsdag 12 maj 2010

Scener från ett halvfabricerat kök


Pulvermos, FTW! Hemgjort potatismos är för borgare, monokelfolk och rojalister som tror de är förmer.

Imperial State Electric är här. Världen håller kanske inte andan, men suget efter Nicke Anderssons post-Hellacopters-aktiviteter är bisarrt stort. Som sig bör.

Hellacopters förändrade den svenska rocken på 90- och 00-talet. Nicke Andersson, med alla sina irriterande Dolph Lundgren-drag, var gruppens odiskutable führer. Jag höll dem kära ända till slutet, även om jag långt ifrån var någon fanatiker. När Hellacopters debuterade, däremot, var det andra tider.

Tärningarna studsade mot replokalsväggarna. Eight-balls rullade fritt i pissrännan på krogen. Folk använde ord som ”diseldoftande” utan att skämmas. Det var 1996. Jag var ung och villig – Hellacopters var kåta och fick använda min kropp som ett nöjesfält.

Det var då. Nu är Imperial State Electric en trevlig stund i en gammal väns sällskap, varken mer eller mindre. Mer rödtjut, mindre starköl, samma odiskutabla låtskrivargeni. Bengtson sa häromdagen att det tydligen är mycket mer Cheap Trick än förr – ”men va’ fan vet jag om Cheap Trick?”. Ja, vad mer finns att säga?

Vad fan vet jag om Cheap Trick?

Däremot vet jag, som en extrem antagonist gentemot Gene Simmons/ Paul Stanley, att när Kiss-andet dras på allt för hårt himmlar jag med ögonen, suckar och längtar till den dag Nicke vågar släppa greppet om lurendrejar-duon från USA. Fuck ’em. Fuck ’em dubbelt upp.

Du är en miljard gånger bättre än de någonsin varit.

Odiskutabelt bästa låtarna: ”Alive”, ”Diseased pieces of my heart”.


Extrema syltfingrar kräver extrema mängder sylt.

För övrigt snackade Bengtson även om att Imperial State Electric ska göra en hemlig debutspelning i Stockholm inom en nära framtid. Men det fick jag inte skriva något om.

11 kommentarer:

Jenny sa...

Du din lilla!
Nu blir jag avundsjuk på riktigt.

138 sa...

På maten, skivan eller sylten?

Mats F sa...

He's a whore med Cheap Trick från första plattan! Powerpop deluxe! Och det mesta på "In color", "Budokan 1&2" samt "Heaven Tonight" är också grymt.

"Dream Police" var början på utförsbacken, även om den åtminstone fick medverka i Simpsons. Tyvärr hade CT ingen cool kokainperiod likt Aerosmith kring Rock and a hard place, utan ägnade sig mest åt pastellfärgade långrockar och prickiga gitarrer från 79 och framåt.

Jag tycker att Nicke A borde ta sitt ansvar och låta CT spela förband på turnén. Men bara låtar gjorda före 79!

Anonym sa...

Åh, Cheap Trick. *gilla*e

Jenny sa...

På den ashemliga debutspelningen som inte finns och som jag inte får gå på.

Cheap Trick, för övrigt, ligger väl bakom både That 70's Shows ledlåt, och I want you to want me. Svåra dängor att inte missa. :)

138 sa...

Jag tror inte ens jag får gå. Men jag känner till den!

Och visst, jag kan dängorna. Inte minst för Propagandhis cover på ”I want you to…”. Men ett par hits ger inte fördjupande kunskap.

Jenny sa...

Propagandhi? Vad fan? Jag har gått runt de senaste 15 åren och trott att det var nofx.

138 sa...

http://www.youtube.com/watch?v=yVXftDQdfEg

Erik G sa...

Så många ggr vi har diskuterat det där med potatismos, Christoffer. Hemgjortpotatis mos är heaven on a plate. Pulvermos är kapitalismen on a plate.

Cecilia sa...

Hahaha alltså vad fan är det ni käkar?

138 sa...

Tunnbrödsrulle motherfucker!