R.I.P: Sthlms filmfestival

Jobbet som kulturell krigare på Stockholms 19:e internationella filmfestival är över. Efter 4 månader går jag tillbaka till en bister verklighet av arbetslöshet, Tradera och oklar mental status. Men, först, lite pausunderhållning för att göra övergången lättar: mina och Cornelias festivalfavoriters, snyggt och prydligt listade från bäst till sämst.

Krille
1. The Wrestler
2. Frozen River (så bra att jag igår gick fram till Courtney Hunt och sa vilken fantastisk film hon gjort. Det händer inte ofta)
3. Embodiment of evil
4. Johnny Mad Dog
5. JCVD
6. Warlords
7. Smart People
8. Gomorra
9. Back Soon
10. Anywhere, USA (gav upp efter 30 min)

Cornelia
1. The Wrestler
2. Changeling
3. Frozen River
4. JCVD
5. Smart People
6. Rachel Getting Married
7. Wendy & Lucy
8. Gomorra
9. Back Soon

Kultur och bra människor

Konversation på ett kulturellt kontor 29 november, någon gång under natten:

Jag: Men du vet ju att enda anledningen till att jag är här just nu, är ju utav lojalitet till typ dig.
Hanna: Ja, det får ju inte mig att känna mig som en särskilt bra människa.
Jag: Tiden då vi kunde räkna oss som bra människor har passerat sedan länge, väldigt länge.
Hanna: Det var det bästa du sagt, någonsin.

Soundtrack: Dido (ja, precis som Bo Summer sa: jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag skyller på Mattias.)

Sista natten med kultur

Festivalens prisutdelning har passerat. På festen efter, då jag naturligtvis hade lämnat kameran hemma, bondade jag med Regina Lund över att det inte fanns något vegetariskt att äta. Jag snyltade en brödbit, kanske två, och drack vodkaslattar, innan jag var tvungen att blada till kontoret och jobba vidare. Regina berättade om när hon, som 19-åring, blev bjuden på efterfest av Mickey Rourke. Hon plingade på dörren och han öppnade. Det var ingen annan där.
Jag: Vad hände sen då?
Regina: Det kan jag inte berätta. Du är journalist.
Jag: Men vad, hade ni ihop det?
Regina: Nej, jag kan inte berätta. Du är journalist.

Tänk om hon vetat att jag var en stadig bidragare till den allsmäktiga bloggosfären!

Snatterskan Ulvskog

För ett par dagar sedan var ingen mindre än Marita Ulvskog inne i Cornelias butik för att handla. På grund av ett missförstånd och problem med bankkontakten avvek Ulvskog utan att betala för sina varor. Sådant händer, ingen big deal. En av Cornelias kollegor ringer regeringen för att försöka få tag i henne för att reda ut situationen. Så här gick det telefonsamtalet. Observera att Sara egentligen heter något annat.
Regeringen: Regeringskansliet.
Sara: Ja, hej. Jag ringer från butik XXX. Marita Ulvskog var nyss inne och gick utan att betala. Jag skulle behöva få tag i henne.
Regeringen: Marita Ulvskog?
Sara: Ja.
Regeringen: Hon är socialdemokrat…
Sara: Jaaaa…
Regeringen: Du kanske är medveten om att vi har en moderat regering just nu?
Sara: Eh, jo, jaaaa…
Regeringen: Ja, det är ju Alliansen som styr nu, eller hur?
Sara: Jaaa…
Regeringen: Du ska alltså ringa riksdagen, inte oss.
Sara: Ok.
Regeringen: Men du säger alltså att Ulvskog lämnade butiken utan att betala för varorna?
Sara: Ja, men alltså, hon stal inte! Det var ett ärligt missförstånd.
Regeringen (småskrattar): Ja, jo jo, det brukar ju låta så.

Sedan emailade Coirnelia marita.ulvskog@riksdagen.se så att vår kära före detta kulturminister skulle bli medveten om situation och komma tillbaka och göra rätt för sig. Fortfarande inget svar dock.

Om det någonsin funnits en anledning att sluta lyssna på Bad Brains...

...så tja, här är den.

Kultur och nattskift

Soundtrack på ett kulturellt kontor 28 november, 23.11 och framåt:
Sonic Reign: Fucked up but glorious
Youth of Today: Standing hard
Sisters of Mercy: Vision thing
Cannibal Corpse: Stripped, raped and strangled
Integrity: Vocal test
Gang Green: Sold out
Cannibal Corpse: Bloodthirst (hela). Här berättar Elina att hon kan relatera eftersom hon är uppväxt i Falun.
Autopsy: Ridden with disease (det är punk säger jag. PUNK!)
The Kids: Sex queen (helt sjukt: Belgien 1978. BELGIEN, säger jag!)
Grief: Straigth edge - closed mind
Cavity: Slug
GISM: Dual Improvisations for hypochondriac (jazz säger jag. JAZZ!)

Vision thing

Jag har inte sett en enda av hans filmer. Men intressant att höra honom pratat om det han gör. Plus, en kille som 1) alltid har solglasögon samt 2) promotar rökning i sina filmer kan inte ha fel.

Embodiment of freeloaders

Filip, Goth-Henrik, Cornelia, Big Pete. I bakgrunden: min chef.

Min tid i kulturens tjänst börjar dra sig mot sitt slut så jag tar varje tillfälle i akt att snylta. Igår firade en filmdistributör födelsedag och det bjöds på öl, vin och mördad ko. Självklart var #1 Guerilla Incendiary Sabotage Mutineer Freeloaders där: jag, Cornelia, Goth-Henrik. Det delades ut föda från ett stort multinationellt företag som genom årtionden pissat på miljön, djuren och sina arbetare. Cornelia kunde inte motstå äppelpajen och Goth-Henrik drog i sig 6-7 ostburgare utan att blinka. Själv tänkte jag på Totalitärs ”Multinationella mördare”, MDC:s ”Corporate deathburger” och Step Forwards ”Killing for profit”, samtidigt som jag sippade på min rättvisemärkta, lokalt producerade DIY-Budweiser. McDonald’s är det sanna förkroppsligandet av mottot FTW. Hells Angels har inget att sätta emot där inte.
Vi mötte hardcoreprofilerna Filip och Peter och diskuterade The Kind That Kills och Hårda Tiders stundande turné med Biohazard, ett mycket, mycket märkligt arrangemang. Värt att notera att på snyltarpartaj är det ingen åldersgräns. Stället var fyllt med osedligt klädda damer kring 16-17 år. Jag ville gå fram och fråga om deras föräldrar verkligen släppt ut dem ur huset klädda så där, men avstod eftersom jag inte ville ställa till med en scen. Jag hatar scener.

Jag drog vidare för att möta upp Johan och se den brasilianska ”Embodiment of Evil”. Som han sa efteråt: ”Ja… den här var ju ganska magstark”. José Mojica Marins, som är Coffin Joe, är född 1936 men anser tydligen inte att det är olämpligt att fortsätta spela in sinnessjukt råa rullar trots att han är ofattbart gammal. Det tackar jag för. ”Embodiment of Evil”, eller ”Embodiment of the devil” som den coolare översättningen lyder, är riktigt, riktigt obehaglig. Visst finns det drag av Åsa-Nisse, manuset är rörig och logiken obefintlig.

Men ändå: obehaglig.

Den har en ständigt svavelosande aura av Lucifer och en blasfemisk ton som får Nifelheim att framstå som livsbejakande humanister. I de två 1960-talsrullarna spottade Marins kyrkan rakt i ansiktet, något han onekligen fortsätter med här. Coffin Joe är cool, helt enkelt.

Extra plus för att alla repliker, i sin engelska översättning, låter som tidiga Sodom- och Sarcofago-texter.
Bästa scenen: när Coffin Joe i skuggan av Baphomet-pentagrammet ligger med en ung dam under två blinda häxor som spikats fast i taket. Det börjar forsa blod från deras kroppar, och till slut försvinner Coffin Joe i blodhavet, för att plötsligt dyka upp i skärselden där liemannen visar upp scener med fördömda själar som plågar varandra. Folk korsfästs och en zombiekvinna sliter loss en kuk och tuggar i sig.

Ja, på den nivån är det.

Sadismo!
Nekrofilio!
Aranha!
Muerte!
Satanico!

Och tonvis med omotiverade/motiverade nakenscener. Det är ju en brasiliansk film.

”Embodiment of evil” går två gånger till: I Horror Night-paketet på lördag samt på söndag 23.30. Missa inte.

Dagens vett och etikett med Krille

Ej socialt accepterad fråga:
”Du är ju flintskallig. Har du cancer?”

Ej socialt accepterad fråga:
”Men du som redan är så ohemult fet, inte ska du äta mer mat?”

Fullständigt socialt accepterad fråga:
”Jaha, dricker du inte? Är du gravid?”

Kan någon förklara varför det är så här? Är det för att sista frågeställningen uteslutande rör kvinnor (icke-varelser i vårt samhälle) och därför är godkänd att ställa till människor man känt i cirka 5 sekunder? Eller är det för att det i Sverige inte finns något som är mer provocerande än en nykter människa på en fest?

Kultur och Rövsvett

Konversation på ett kulturellt kontor 27 november, 16.16:

Hanna: Vad fan är det här för jävla nazimusik?
Jag: Rövsvett, från Tranås. Klassisk tidig svensk hardcore. Har du hört deras ”Jesus var en tomte” från 1985? Klassiker.
(letar fram ”Jesus var en tomte” och maxar volymen)
Jag: Lyssna på basen, det går så jävla fort.
Hanna: Fy fan vad dåligt. Om jag någonsin träffade några av dina kompisar skulle jag bli stenad.

Kultur och Sodom/Napoleon

Konversation på ett kulturellt kontor 27 november, 12.30:

Jag: Du vet att det här är tyska Sodom du hör va? Deras andra demo från 1984, ”Victims of death”.
(tysnad)
Jag: Hallå?
Hanna: Ser du inte hur totalt obrydd jag är?
Jag: Känner du inte hur historiens vingslag bitchslappar dig i ansiktet?
Hanna: Napolen är historia, ja. Det här, nej.

Krille vs. Roberto Saviano

Igår gästade alltså världens mest omtalade författare, Roberto Saviano, festivalen. Killen var i stan för att närvara vid premiären av ”Gomorra”, filmen som bygger på boken som tvingat honom att leva som en tunnelråtta. Hans säkerhet bestod av 4 livvakter, ett par civilklädda poliser ledda av Robinson-Martin, några väktare samt dörrvaktande volontärer. Jag hörde till den sista gruppen. Tyvärr har jag inga fotografier eftersom privat plåtande var förbjudet och jag inte ville riskera att bli offentligt nerbrottad och förnedrad av en före detta dokusåpakändis. Boss Git presenterar Saviano, han kommer in, livvakterna placerar ut sig vid scenen och Git börjar intervjua den dödshotade författaren. Saviano ser trött och allmänt less ut, håglös och oengagerad. Bra så långt.
Efter 10 minuters intervju applåderar publiken och Saviano rör sig mot utgången, dörren bredvid dörren som jag vaktar. Han stannar, börjar konferera med sin fru och sin säkerhetsstyrka, och sedan börjar han gå mot mig. Mannen har bestämt sig för att se filmen och har siktet inställt på det lediga sätet mindre än en halvmeter framför där jag står. Saviano sjunker ned i stolen som en säck potatis, gnuggar pannan och avger en aura av livströtthet. Killen som har sätet bredvid blir stel som ett lik och ser ut som han ska skita på sig.
Plötsligt är jag omgärdad av män med blanksvettiga pannor, kostymer och hörsnäckor. De ser nervösa ut. Fast den ena av dem är faktiskt så kort att jag blickar ned rakt på hans begynnande flint, så han ser mer ut som en liten tomte än en nervös livvakt.
I det här läget rusar två tankar klart och tydligt som skenade godståg genom min hjärna:
1. Tänk om någon försöker något och jag räddar Saviano. Slänger mig hjältemodigt framför mördarens kula, får medalj, blir omskriven, tackas av kungen och påven, får hänga med Bono etc etc.
2. Hur stor är belöningen på hans huvud, kontra hur många år jag får på kåken. Jag är mindre än en armslängd bort från en man som maffian lovat ska vara död innan jul. Ingen har genomsökt mig, eller någon annan heller för den delen. Hade jag haft en pistol… Här blir jag utsjasad, något som gör mig glad för jag slipper se ”Gomorra” igen.
För bakom all uppståndelse är själva filmen rätt tråkig. Bottenlös misär, javisst, men inte så bra. Fula människor i solkiga träningskläder som står i ruiner och säljer kokain, och då och då dödar de varandra. Få röda trådar, osammanhängande, ointressant, inga karaktärer man sympatiserar med och med en dokumentär känsla – inte en film för Krille.
Istället går jag ut i foajén, sveper ett glas Campari och beger mig hemåt medan jag funderar på min framtida karriär som asesino.

Tävling för filmfreaks som gillar beväpnade barn

En av festivalens absolut bästa filmer är ”Johnny Mad Dog”. Jag bloggade om den tidigare och skrev då så här:
”Johnny Mad Dog”: inte många ljusa stunder här inte. Skildrar hur afrikanska barnsoldater mördar, våldtar och drogar sig genom ett krigshärjat land. Innehåller pseudonymer som black metal-folk samt gangstarappare skulle döda för, streetmode som Sofo-kidsen skulle sälja sina mödrar för, samt ett par starka scener som kommer att brännmärka sin själ för evigt.
Nu kanske jag tog i lite. Filmen är tung men inte så tung. Dock är den fantastiskt bra på riktigt. Därför skänker jag bort följande till fredagens premiär, kl. 21.30 på Skandia:
10 x biobiljetter.
10 x filmkort
5 x vinnare får alltså 2 st av varje var, vilket innebär att du kan ta med en polare.
Maila mig på katalogred@stockholmfilmfestival.se senast fredag kl. 12.00 så fixar vi det, ok?
Bonus: hitta Watain-citatet jag smugit in på den här sidan.

What we do is… shite?

Igår fick jag, tack vare en lagvidrig torrent, se ”What we do is secret", filmen om Darby Crash och Germs.
Jag är ett stort, stort Germs-fan.
Jag hade ett öppet sinne inför filmen.
Jag har inget emot Shane West, som spelar Darby, då jag följer ”ER” slaviskt.
Men.
Jag och Cornelia klarade 5 minuter. Sedan tittade vi på varandra och utbrast unisont ”vad i helvete är det här?!”. Inte ens de mest ruttna tarvligheter som jag kan komma på kan ens börja beskriva hur dålig den här filmen är. Cornelia frågade om regissören är australiensare, eftersom den har en atmosfär av ungdomsfilm från Australien, den typ som går mitt på dagen på SVT. Det är han inte. Han är bara totalt talanglös, ändå.
Själv associerar jag till ”Bullen”, ”Degrassi Junior High” och kompbanden i ”Guitar Hero”. Skådespelarna har uppenbarligen rekryterats från Vice Magazines Do-sektion samt Paris Hiltons bekantskapskrets. Kombinera med redigering som ansågs cutting edge ungefär när MTV lanserade ”The Real World”, och ni får en visuell, intellektuell och konstnärlig förnedring av grandiosa proportioner.
Vi stängde av efter 10 minuter och lite sporadiskt hoppande framåt. Största behållningen var att veta att vi inte betalat för att se denna makabra likskändning.

Apropå årets bästa skivor: Får en smygtitt på Lars Martinssons lista och inser hur frånkopplad jag är från metalvärlden numera. Morbosidad? Ars Diavoli? Helvete, nu hittar han ju bara på bandnamn rakt av.

Apropå att jag vill äga mindre: Traderahype, igen. Se här för Sarcofago, Sepultura, Sacred Reich, Refused, Regulations etc.

Krille goes Perez Hilton pt. 3

Igår när jag häckade i Skandias dunkla korridorer kom det fram en lirare i solkig överrock. Han tiggde en cigarett, som han inte tackade för. Sedan åkte hans mobil i golvet och gick i tusen bitar. Mannen gav ett, eh, något slirigt intryck. Det visade sig vara Krister Henriksson.
Och ja, jag var tvungen att fråga andra vem han var.

Framförhållning är vårt främsta intresse

Fick sms i morse om att jag ska skicka in en årsbästalista till DZ typ nu. På grund av total isolering från allt som inte har med filmfestivalen att göra kan jag inte sortera huvudet. Jag vet vem den mexikanske regissören Gerardo Naranjo är, men jag vet inte vilka skivor som kommit 2008.

Tips mottages tacksamt. Kommer bara på band på W: Word Burns To Death, Wolfbrigade, Witch…

Cornelia har koll på syfilis

Sms från Cornelia:
”Syfilisfittorna är sjukt bra. De har fått till allt rätt. Jag är impad.”

Vad hon pratar om? Det här givetvis.

High on Dagger Deb vs. Anchor

Eftersom festivalen är som ett stort svart hål som slukar allt och alla hänvisar jag till min vän Dagger Deb och detta fantastiska inlägg. Hon lyckas få ned i en enda text exakt varför hårdrockssverige bör förgöras.

I övrigt:
Jag lyckades se ”Transsiberian” igår. Bra och med en oväntad tvist. Regissören Brad Anderson, ni vet han som gjorde ”The Machinist”, hade en kort frågestund efter filmen. Bara en amerikan kan först svara ”he’s got good pot maaan” på en fråga angående en rollbesättning, för att i nästa sekund hänvisa till Dostojevskij som inspirationskälla.
"Transsiberian" går igen imorgon måndag 19.30 på Saga.

Cornelia lyckades se ”Changeling”. Den var inget mindre än helt fucking fantastisk, tydligen. Den går igen nu på torsdag 19.30 och nästa söndag 17.30. Båda på Saga.

Twisted Sisters ”Live at Hammersmith” från 1984 är fortfarande den bästa liveskiva som gjorts. Fuck ”No sleep ’til Hammersmith”. Fuck ”Live after death”. Fuck ”Unleashed in the east”. Nej vänta, inte den sista. Men de två första.

Sökes: nazister i Globenområdet

Jag avbryter filmfestivalhypen för att avge rapport från den verkliga världen: jag har just besökt en vän på sjukhuset. Han blev i fredags morse brutalt misshandlat av ett gäng rockabillynazister. Han följde med en grupp män från Kvarnen när den stängde kl. 03.00 i fredags morse i syfte att efterfesta. Hans minnen är diffusa men misshandeln satte igång någon gång mellan kl. 04.00 och 05.00 i en lägenhet i Globenområdet, exakt adress okänd men det är i närheten av Shellmacken. Förövarna är rockers/rockabilly/psychobilly-folk med nazistsympatier. Bråket började med att den drivande förövaren kallade min vän för ”röding”. Sedan small det. Misshandeln fortsatte ute i trappuppgången, där det rimligtvis bör finnas ordentligt med blodspår. Där någonstans förlorade min vän medvetandet. Han vaknade upp kring 06.00 utomhus utan ytterkläder.
Förövarna: 4 stycken. Namn okända men det finns bilder på en av killarna, tagen precis innan festen spårade ur. Ägaren av lägenheten har en ståbas, vilken förmodligen inte är allt för vanligt.

Låter något av detta bekant? Hör av dig. Alla tips om detta mottages tacksamt. Sprid ordet.

Tävling för folk som föraktar Ben Affleck

”Här får du Affleck för att du lurade ned mig i Hades”

”Har du några färgade, limiterade utgåvor av dessa?”

Det blir inte så mycket roligare/obehagligare än så här.

Visserligen är Colin Farrell en rättshaverist av rang då han hjälpte Ben Affleck att våldta Daredevil. Och visst, det obligatoriska euroalibit med brittisk dialekt är sjukt trött i Hollywood. Men ”In Bruges” verkar rätt underhållande ändå. Och va fan, Ralph Fiennes är ju med också. Jag skänker bort två biljetter till ikväll lördag, 19.30 på Saga.
Maila mig på katalogred@stockholmfilmfestival.se och motivera varför Ben Affleck måste dö. Nu.

Tävling för älskare av Van Damme, dvs alla.

Jag har fått över 2 x biljetter till festivalens kanske bästa film: ”JCVD”. Den handlar om en avdankad actionhjälte vid namn Jean-Claude Van Damme, som spelas av Jean-Claude Van Damme. Den visas ikväll kl. 22.00 på Saga. Jag har fått förhinder (läs: jobb) och kan inte gå. Maila mig på katalogred@stockholmfilmfestival.se och motivera varför Jean-Claude Van Damme är så fantastiskt mycket coolare än Steven Seagal.
”JCVD” visas även söndag 23/11, 22:00

Här en är mkt underhållande intervju med The Muscles from Brussels som Cornelia snokat reda på:
Newsweek reporter: Beautiful? Why?
JCVD: I really opened myself up in "JCVD." I peeled back the skin of the fruit, cut the pulp and then took that very hard seed. In this film I cut that hard seed, and inside that seed was a kind of liquid cream substance of the man I am, or the woman you are.
Newsweek: OK
JCVD: It was like being naked—I would love to be naked in front of you.
Newsweek: Well, I …
JCVD: Not being naked being naked. I say such things in Hong Kong and they thought I was being a crazy Frenchman. Being naked of protection.
Newsweek:So you 've no regrets at all?
JCVD: Believe me I've done very good stuff and very crazy stuff, and I don't regret the crazy stuff. So are you in New York?
Newsweek: Yes, I am.
JCVD: And are you 27, or 32?
Newsweek: I 'm 22.
JCVD: Oh, fuck. That is very young. Will you come to the premiere?
Newsweek: I don ' t know. When is it?
JCVD: I don't know. You will wear all black, a black dress and high heels?
Newsweek: Uh…
JCVD: You can come find me, I will be the one with the very broad shoulders, dark hair and a simple suit. We can have some champagne, you and me.

Tyrant vs. Spy Bar

Jag har en kompis som fått spö av Backyard Babies på toaletten.
Jag har en kompis som åkt dit för droginnehav på toaletten.
Jag har en kompis som kissade i en blomkruka där förra veckan.

Och nu, nu äntligen, har jag efter 5 år i Sthlm fått besöka Spy Bar. Vilken ynnest! I gengäld bjöd jag med 50% av Tyrant, som vakterna motvilligt tvingades släppa in eftersom de stod på listan. Våra vägar skildes åt någon gång vid 02.00, men tydligen hade vakterna till slut irriterat viftat ut Daniel och Bragge ur lokalen. Då hade Bragge suttit i en soffa på ett podium i VIP-rummet och sovit med en öl i handen i, tja, 1 timme kanske. Slapp stämning. Det skulle aldrig lira på Carmen, det är ett som är säkert. Överklassen tolererar onekligen dekadens på ett helt annat sätt än arbetarklassen. Daniel avlägger rapport idag och väljer att citera Carolina Gynning: "Det roliga är att jag vaknar nu med handväska, päls och allt på mig ovanpå sängen. Så jävla kul. Jag är nog bakis det är jag men what ever. Nu har jag tre jävligt viktiga möten, ha,ha,ha hur fan ska det gå."
Själv avslutade jag kvällen i rökrutan där jag försökte övertyga en kille som inte kan ha varit en sekund äldre än 16, att han genast måste ta avstånd från reggae.

Spy Bar-debut, champagne, fulla hårdrockare i finlokaler – och inga batterier i kameran. Jesus gråter.

Krille goes Perez Hilton pt. 2

Igår på festivalens elitfest sågs tydligen denne man lämna Nordic Light Hotel med denna kvinna. Och tydligen var en artist så upprörd att han trashade logen totalt.
Oh, så metal.

Tävling för skräckfanatiker!

Brazilian pig gore galore

Eftersom jag är en orimligt god människa, oavsett vad diverse Oscarsvinnare anser, lottar jag ut lite friplåtar till festivalen. Lördagen den 29 november kl. 22.30 kör vi Black Carpet: Horror Night på Grand. Det blir galapremiär – svart matta, svart dryck, svart tilltugg, svart dresscode – samt tre skräckrullar på raken.
3 st vinnare får 2 st biljetter och 2 st filmkort var. Deadline: Nu på måndag kl 12.00. Maila mig ditt namn samt en motivering varför du ska vinna: katalogred@stockholmfilmfestival.se.
Skriv SKRÄCKFANATIKER FATTARU?! som subject.
Observera att du måste vara svartklädd för att komma in.
Tänk begravning. Tänk helvetet. Tänk Leif Edling.

Filmerna som visas är:
”Martyrs”: fransk tortyr/female revenge-rulle. Gjord av ett nytt stjärnskott som ska ta hand om nyinspelningen av ”Hellraiser”.
”Eden Lake”: brittisk hillbilly horror. Hypad av Strage i dagens DN.
”Embodiment of evil”: brasiliansk och ockult slasher. Sista delen i den superkultiga ”Coffin Joe”-serien.

Ingen korruption - biljetterna finns!

Party on Krille, party on Cornelia

"Hmmm... vegan power"

Cornelia blickar ut över våra kollegor i snyltarbranschen

Hanna och Emilia. I bakgrunden: osorterad blandning kändisar.

Igår var det flådig invigningsfest på Nordic Light Hotel för festivalen. Jag känner ju inte igen en jävel, men Cornelia plockade hel- och halvkändisar på löpande band. Sveriges intelligentia var repre… Nej, nu blev det fel. Jag nöjer mig med att säga att alla var där, ok?
Som de vegetarianer vi är tryckte vi ett hörn medan ett flytande kötthav av gratisätare böljade kring en imponerande köttbuffé. Vi åt popcorn, coleslaw, mac’n’cheese och en mycket god liten citronefterrätt. På väg hem fick alla en goodiebag med gratisgrejer. Mattias, som den internationellt vana kändisminglare och freeloader han är, viftade irriterat bort innehållet som mediokert. Jag och Cornelia, som inte alls är vana att man får grejer på en fest, var mycket nöja över våra banankakor och maskarapennor.

Den gängse uppfattningen på festen igår var att alla, alla, dyrkar ”The Wrestler”. Jag tror att det finns 10 biljetter kvar till visningen ikväll. Skynda, skynda.

”Jag är döden”

”Jag vill inte träffa den jäveln. Jag vill mörda den jäveln”

Tidigare i mitt liv har jag bara blivit hotad av en vanskapt skotsk power violence-basist. Till den korta listan kan jag nu lägga en kille som var polare med Ingmar fucking Bergman och som, på fullaste allvar, har en Oscar hemma i bokhyllan.

De absurda inslagen i mitt liv tätnar. Tack, Elina.

Autistisk synthare som önskar att han var metal

Elitfest för Sthlms filmfestival.
1. Bob Hansson (stil: kickad Backyard Babies-medlem på dekis) och Nour El-Refai vrålhånglar.
2. Jag blev mordhotad av en Oscarspristagare.
3. Kleerup spelade akustisk. AKUSTISKT! Autistiskt, snarare.
Fuck. Jävla. Off.

Mer om allt detta imorgon.

Q: Anime? A: Anime.

Ni får inte tro att jag är redo att köpa mullvadsgoggels och börja hänga på plattan, men jag är sjukt svag för anime. Peppen är därför stor över att festivalen slängt in ”The Sky Crawlers”, lite sådär i sista sekunden. Detta är en episk krigsfilm med massa kärlek, action och japaner, japaner, japaner. Och, här kommer nörderiet, den är gjord av Mamoru Oshii som styrde upp cyberpunkklassikern (90-tal deluxe med cyberpunk) ”Ghost in the shell”.
Kolla bara på bilden här ovan – kolla!

”The Sky Crawlers” visas 1 (!) gång.
23/11 kl. 21.00 på Saga 3

Förresten, vart köper man sådana där goggles? Ni vet vad jag menar.

Jag byter namn

Okej, filmfestivalen börjar officiellt imorgon, men redan ikväll blir det fest och gala och fan och hans moster. Jag kommer att försvinna från omvärlden. Under de närmaste 11 dagarna kommer jag inte att träffa någon som inte rör sig mellan Gamla Brogatan och Nordic Light Hotel. Så: temporärt byter jag namn på bloggen då det är föga troligt att något inlägg kommer att handla om annat än filmfestivalen.

Hate is out, filmfestival is in.

En enkät

Dagens fråga: Bör jag registrera mig på www.minoutfit.se?
För att fräscha upp era minnen, se ovan.

Hurra för Krille!

No country for old Bullet

Detta är mitt 150:e inlägg sedan jag debuterade i bloggosfären (love that word) i september. Jag ligger stadigt kring 300 unika besökare per dag och är rätt nöjd med min insats att sprida hatets diplomati i bloggosfären (can’t get enough of that word). Speciellt när det dyker upp mail från gamla vänner som, tragiskt nog, försvunnit in i minnets dimmigare delar:

”Googlade dig och hittade din blogg och blev helt fast. Det är som dina brev från förr minus tonårsångest = mycket bra. Kul att se att du håller stilen. (Tänker då givetvis särskilt på det senaste fotot.) Kollade in Sonic Ritual och Imperial Leather också, schysst musik!”

Jag blir glad att någon annan än jag själv Googlat mig. Och imponerad att min gamla vän hittat mig. Jag är extremt svårgooglad och mitt namn genererar ca. 10 000 bandyspelare.

Varför bilden? Jo, igår ifrågasatte Linnéa min frisyrstatus. Jag påpekade att jag ser ut som killen i Bullet som hon tycker är jättesnygg. Hon påpekade att det gör jag inte alls, utan jag påminner mer om den psykotiske mördaren i ”No country for old men”. Pja, inte så dåligt det heller.

Kuriosa: igår chockade jag mina medarbetare svårt när det kom fram att jag aldrig, aldrig, aldrig hört talas om Stefan Holm.
Jonas kommenterar:
”Oh, att inte veta vem det är är starkt. Särskilt då han, förutom att kamma hem en lastpall VM och OS-medaljer, även vunnit en säsong av ditt favoritprogram "På spåret".”

Lögn och förbannad dikt: jag har aldrig hört talas om detta ”spår”.

Landshövding = det nya svarta

Igår var jag och Linnéa och såg en förhandsvisning av ”Mermaid”, en av filmfestivalens tävlingsfilmer. Rysk surrealism + Krille = nja. Snygg var den dock. Istället tänkte jag tipsa om en helt annan, rätt otippad film. Minns ni mannen på bilden ovan? Det är Anders Björck: moderat, Sveriges försvarsminister 1991-1994 samt en riktig karlakarl. Numera innehar han den moraliskt tveksamma titeln Landshövding i Uppsala, ett ämbete som resulterat i rubriken ”Landshövdingen anklagas för att ha varit våldsam och berusad”. Nu har alltså en man vid namn Måns Månsson gjort en dokumentär om denna slagkraftiga politiker. Den heter ”H:R Landshövding” och verkar vara helt lysande. Jag har inte sett den själv men tack vare kollegan Lisas beskrivning brinner jag för att få gotta ned mig i 1.5h svensk landstingspolitik. Nej, jag är inte sarkastisk.
Jag försökte sälja in den till Cornelia: ”Vill du se en dokumentär om Uppsalas landshövding? Det är ingen musik, ingen berättarröst, ingen handling och den är svartvit. Inte? But why?”

Alltså, det här är ett seriöst inlägg. Jag är svinpeppad på Anders Björck (där har du en mening man inte ser varje dag).
Den visas som följer:
26/11 18:30
28/11 17:30
29/11 14:30

The return of Pest-Krille

Pest-Krille, the original

Varning: detta är ett sjukt internt humorinlägg. Läs inte om du anser att du uppskattar skämt med folklig bredd och hög nivå.

Bakgrund: det finns en black metal-duo här i Sthlm som heter Pest som jag tycker är rätt bra. För drygt ett år sedan stötte jag regelbundet på en av medlemmarna i diverse sociala/asociala sammanhang, en riktigt trevlig karl trots att jag tror att han ursprungligen är från Skåne. Han kallar sig Necro, eller är det Equimanthorn? Hur som helst blir han i folkmun rätt och slätt Pest-Krille. Nu är det dock länge sedan jag såg honom.
Nutid: i skarven mellan filmfestivalkatalog och det totala marknadsvansinnet hade jag ett par dagar av riktig leda här på jobbet. Jag skickade ut ett email till Jonas, Daniel, Linnéa och Henrik:
”Jag har verkligen otroligt tråkigt på mitt jobb. Kan ingen berätta ngt nytt å roligt? Vad håller Pest-Krille på med nu för tiden, tex?”.
Inom ca. 2 minuter fick jag svar från Jonas att mannen numera jobbar på en italiensk restaurang och kallar sig Pesto-Krille. Därifrån och framåt gick det bara utför, rakt ned i ordvitshelvetet.
Här följer ett axplock ur en mailkonversation som sträckte sig över större delen av en arbetsdag. Varje namn innehöll ett litet scenario om hur den gode Krille hamnat i varje situation, men jag ger er en snabbare Greatest Hits. Alla ovanstående personer är lika skyldiga.

Såpakändisen: Falcon Crest-Krille
Ryttaren: Häst-Krille
Killen som drar till skogs och bygger bo: Nest-Krille
Skidåkaren: Pist-Krille
Tjockisen: Däst-Krille
Killen som får nog när man skämtar om hans namn: Pust-Krille
Den religiöse 1: Präst-Krille
Den religiöse 2: Prost-Krille
Den religiöse 3: Påsk-Krille
F.d. Pesto-Krille som fått kicken för att han återanvänder mat: Rest-Krille
Partykillen: Fest-Krille
När man får oväntat besök: Gäst-Krille
Bagaren: Jäst-Krille
Den klonade killen: Flest-Krille
Bartendern på Mest Kök & Bar: Mest-Krille
Hardocrefanatikern: Infest-Krille
Ersättare av Christer Glenning i Trafikmagasinet: Test-Krille
Talfelskillen: Läsp-Krille
#1 winner: Bäst-Krille
Mexikanen: Fiesta-Krille (oh, vilken nödlösning)
Killen som lackar och beter sig som ett monster: Best-Krille
Killen som irriterat viftar bort en öststatsturné: West-Krille
Killen som är med hårdrock än alla andra: Väst-Krille
Punkaren: Mäsk-Krille
Killen som får ont i bröstet: Chest-Krille
Rollspelsfanatikern: Quest-Krille

Jag varnade er ju. Varför läste ni ända hit? Notera dock att det är relativt hög nivå och ingen dammade av den om otillbörliga familjeförhållanden… Ja, ni fattar.

Ngn där ute som vill lägga till ett namn?

Ashes of time: The Girlschool interview

Jag skulle ha intervjuat Girlschool till kommande DZ, men det gick åt skogen. Telefonintervju blev mailintervju blev telefonintervju igen blev för sent för att hinna med deadline. Men gitarristen/vokalissan/originalmedlemmen Kim McAuliffes svar dök upp till slut, så jag kör intervjun här istället. Jag önskar att jag kunde säga att nya albumet ”Legacy” är intressant eller ens lyssningsbart. Men jag ljuger aldrig om rock’n’roll. Det mest nämnvärda är faktiskt att de använder avlidne gitarristen Kelly Johnssons aska som maracas. Tyvärr

Girlschool interview, October 2008
Kim McAuliffe

1. Apparently, you used Kelly’s ashes as percussion on “Everything’s the same”. Exactly how did that work, who came up with the idea and isn’t a bit morbid?
I can’t remember exactly how it happened but we were in the pub talking about how sad it was that Kelly couldn’t be on the album - as she wanted to be - and then it hit us! Kelly had left Denise, Jax and I little urns with her ashes in and we jokingly talked about shaking them as percussion! The next thing I know is there we are in the studio doing it!! We know Kelly would have loved it - we also asked her Mum and Dad if it was ok and they thought it was great!!

2. Even though Kelly left the band for the second time in 2000, did you guys still hang out? What do you miss the most about her?
We’ve always been close with Kelly even when she wasn’t in the band - I knew her for over thirty years and she was like a sister! We still can’t believe she s gone and we miss her being in the world everyday!

3. Dio, Lemmy, Iommi, Fast Eddie, the Twisted Sister cats, Campbell – that’s quite an impressive assembly of old mates you have managed to collect as guest artists. Is there anyone you asked that couldn’t make it? Anyone you wanted to join the party but we’re too afraid to ask?
We were amazed when everyone we asked said they would like to be on our album – it’s a great honor for us! We didn’t ask anyone else as we were very happy with the people we had!

4. Why did you feel it was necessary to re-record “Emergency”? How do you think the new version stands up to the original? Which one do you prefer?
We re recorded Emergency as we wanted to update it and improve on the original - I still have a lot of affection for the original but prefer the new version - I think it sounds more powerful!!

5. You also recorded a cover of “Metropolis”, feat. Fast Eddie. Girlschool’s friendship with Motörhead goes back a long, long way. Do you ever feel envious over the fact that you never made it as big as Motörhead? Favorite Motörhead track? What do you think about their latest album?
"Metropolis" has always been a favourite Motörhead track - right from when we supported them on their first major UK tour - "Overkill" - of course the new album - "Motörizer" - is great as well!!

6. In 2001 you released “21st Anniversary - Not That Innocent”. Now, 7 years later, you are releasing your 30th anniversary record. The math doesn’t add up…
With our 21st Anniversary album that was actually recorded over a few years and so came out late! One of the reasons being that when we had the new line up of Enid and Jax we wanted to record some tracks with them on as well and so it took longer!!

Uteliggarnas festival

Daniel (Tyrant), Henrik Palm (SVT), Krille (jag)

I torsdags hade vi releasefest för filmfestivalens katalog, publikationen som jag basat över de senaste månaderna. Som ni ser på bilden var det en städad tillställning. Goth-Henrik dök upp på slutet och drack slattar. De tre livsnjutarna på fotot, Goth-Henrik och the Apartment-gänget stannande kvar tills vinet var slut och de tände lamporna och plockade fram soparna. Värt.
Tidigt under kvällen stod jag och Daniel ute och rökte. Ut från lokalen gled en slirig lirare med festivalens goodiebag i högsta hugg. Han tiggde genast en cigg av mig och identifierade Daniel som den forne dokusåpakändis han är. Den sliriga liraren och Daniel hamnade i en diskussion huruvida ”Parc” är skit eller ej, ett samtal jag snabbt fasade ut mig själv från.
När jag kom in högg George, festivalens programchef, tag i mig:

George: Vem var det där?
Jag: Inte en aning.
George: Kolla på honom, det måste vara en uteliggare som bara vandrat in för lite gratis käk, en goodiebag och vin.
Jag: Jag tror inte det. Han har tydligen varit på pressvisningarna, så han måste vara ackrediterad.
George: Jaha.

Linjen mellan kulturjournalist och lodis är tunn, mycket tunn.

Foto av Hawta Fotograf

Dagens inavel

”Kött, kött, kött, det är manligt, manligt, manligt.”

Richard Tellström, fil. doktor i måltidskunskap och leg. idiot, ang. den nya grottmanstidningen Food.

Kvällens outfit

På väg till Vice Magazine-fest.

Måste.

Passa.

In.

Hej konsument

Vegetarisk bagel och vinyl.


Krille.


Goth-Henrik

Krille ut ur Imperial Leather

Igår var min sista konsert med Imperial Leather. 3 år, ett album, en ep, en splitCD och 74 spelningar i Sverige, USA, Polen, Tyskland, Danmark och Finland blev min stolta insats i gruppen. Det kommer även en slit7" med Polens fantastiska Knife In The Leg som jag spelar på.

Tack.

Två foton från när den här sättningen var som bäst:

Lublin, Polen, 18/6 2007. Taget av Mike Champange.


Stockholm, 16/5 2008. Taget av Axel Stattin.

Kolla, vi står på golvet – ring media!

http://www.communichaos.com/il/
http://www.myspace.com/soapmeup

LKPG a-go-go

Maria, Ellen, en arg feministleopard med knölpåk, Krystal. De andra två i bandet känner jag inte så jag ville inte fota dem utan att be om lov. Upphovsrätt, bloggare, schimpanser – ja, ni vet.

Kolla, de står på golvet – ring media!

Ännu ett blixtbesök på Skylten i LKPG. UG-stämning och kaffe med Delicatoboll för 10 kr, som hittat. Bäst var en tjej med t-shirten ”Don’t eat meat, eat pussy”. Onekligen.
Kul att se och träffa The Bombettes, från Umeå. Bra när det är punkstök men lite för poppigt för mig ibland. Slaktattack/At The Gates-Martin dök upp från GBG eftersom han är #1 Imperial Leather-fan. Han ville ha svar på vilken typ av rättshaverist Goth-Henrik är egentligen, eftersom ynglingen sågat retrosläppet av Tanks andra skiva ”Power of the hunter” (1982) i senaste Close-Up.
”Även om resten av skivan var fylld med 50 toaletter som spolar, gör titelspåret ändå skivan fantastisk”, påstår Martin. Då jag vet lite och ingenting om just Tank kunde jag varken försvara eller dissa Goth-Henrik.
Övrigt kändisskvaller: Martin har tack vare At The Gates-återföreningen sagt upp sig från jobbet för att kunna lyssna på musik och spela på heltid. Kängprojekt med Kenko från Imperial Leather/ Meanwhile och fuldöds med Wallenberg från Skitsystem är på tapeten.

Nu ska jag till närmaste reaback och köpa Tank.

Hanoi 13

Hanoi Rocks


DS-13

SMS-konversation igår eftermiddag:

Mor: Hanoi Rocks gör en DS!
Jag: Va vad, slår sönder grejerna? Är du på Hanoi Rocks? Vart då? Är det bra?
Mor: Nej. Gör en Japanturné och slutar med en sista spelning på hemmaplan.

Förmodligen första och sista gången DS-13 och Hanoi Rocks nämns i samma mening. Läge för Google-bingo.

Den obekväma listan #2: den ultimata dåren

#2: Guns N’ Roses med ”One in a million” från ”G N’ R Lies” (1988)
Jag har varit alldeles för slapp. Tiden susar iväg, och när jag inte lyckas hålla samma ambitionsnivå som I Förbund Med Omoralen blir det lätt att jag kapsejsar och sprutar ur mig inlägg om annat. Men nu, med ”Chinese Democracy” alldeles runt knuten, är det dags att damma av #2 på min lista över de mest politiskt obekväma låtarna i samlingen. En del tycker att förmodligen att det är enkelt att plocka fram den här gamla hatjuveln från 80-talet. Guns N’ Roses – mer mainstream än så blir det inte. Och det är där tjusningen ligger.
Visst, jag hade kunnat plocka fram någon stentrist Rupture-sjua som fyra personer i hela Sverige bryr sig om. Men ”One in a million” spelas dagligen, förmodligen just i denna sekund, i tusentals svenska folkhem. Det är låten jag själv sätter på 4 på morgonen på en efterfest och spelar 4 gånger på raken. Varför? För att den är så ofattbart brutalt jävla stenhård i all sin diaboliska, akustiska enkelhet. Den innehåller vissling, gaturealism, hat svart som tjära och begynnelsen av en galenskap som skulle få Charles Manson att rodna. Världens farligaste band där och då? Utan tvekan.
”G N’ R Lies” har sålt 12 000 000 exemplar över hela världen. Guns N’ Roses som band har totalt sålt över 100 000 000 skivor. Betänk det när ni insuper dessa textrader:

”Police and niggers/That’s right/Get out of my way/Don’t need to buy none of your goldchains today”.

Bara lite snuthets och N-ordet, inte å farligt. Det kan jag leva med. Sedan inleder W. Axl Rose vers två med:

”Immigrants and faggots/They make no sense to me/They come to our country/And think they'll do as they please/Like start some mini Iran/Or spread some fucking disease/They talk so many goddamn ways/It’s all greek to me”.

Detta är inte någon marginaliserad vit makt-grupp. Detta är inte Shining-Niklas som väser ”förbannade jävla hora” och "jag måste mörda dig" om sin egen mor. Det är inte ens S.O.D. och deras ”Speak english or die”. Detta är världens just då utan tvekan absolut största akt som släpper en hatlåt mot bögar, invandrare och svarta. Och, här är godbiten, Guns N’ Roses fortsatte att ha en enorm karriär även efter. Visst, lite kontroverser blev det. Men det klarade gruppen av genom att skuffa fram blattealibit Slash att göra press. Han förklarade att texten skildrar hur bonnläppen Axl anländer till syndens näste Los Angeles och chockas – chockas! – över Sodom och Gomorra-stämningen i staden. Jag flyttade från Umeå till Stockholm men började inte hata minoriteter för det.
Detta skulle aldrig lira idag.
Scenario 2008: Sångaren i Coldplay kommer till replokalen och säger ”Cherrio lads. Listen, I really hate ’em Pakis and fucking faggots. Let’s make a song against that, shall we?”. Gitarristen svarar ”jolly good, I’ll go put the kettle on!”. Nej, det skulle aldrig släppas. Och om det gjorde det, så skulle Coldplay aldrig mer få plugga in sina förstärkare någonstans i hela den fria västvärlden.

Jag säger det igen: 80-talet, laglöst land.

Kuriosa: i många år, och då menar jag mååånga år, gick jag omkring med ett tidningsurklipp i plånboken. Jag laminerade det till och med. Det var ur en Expressenkrönika av Mats Olsson från slutet av 80-talet. Han hade varit på en presskonferens med Julio Iglesias. En reporter hade ställt sig upp och frågat:
”Mr. Iglesisa, Slash har sagt att du har knullat mer brudar och ställt till med mer jävulskap än Guns N’ Roses någonsin kommer att göra. Vill du kommentera?”
Det ville inte Mr. Iglesias. True story.

2: Den politiskt inkorrekta listan

En dagens, tack

Dagens ord:
Konstnärsrattar.
Tack, Karolina Ramqvist. Hittar ingen länk men kolla dagens DN.

Dagens "Spinal Tap"/NWOBHM-upptäckt:
Cloven Hoof med "The opening ritual" (1982).
Tack, Nate.

Dagens mest osannolika pepp:
Exploited.
"Chaos/Chaos/Chaos/Disorder/Don't give a fuck"?
"I'm not afraid of having a fight/I'm not ashamed about getting drunk/And I don't care what you say/Cuz I believe in anarchy"?
Ha ha ha, ja jävlar.
Tack, livet.

Dagens konsert:
Vi spelar med Imperial Leather på Skylten i LKPG ikväll. Det gör även The Bombettes, frånUmeå, och Agrimonia, från GBG. Tillställningen heter Pussy Fest 1.5. Eh. Ja. Testa att Googla på det namnet, många träffar blir det onekligen.
Tack, pussy.

Dagens säl:
Se nedan.
Tack, Hanna.

Welcome to copy hell

Texten, omslaget… Nej, jag har inget att tillägga. Jo, vänta:
Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha… gud, jag dör.

Mitt i naturen presenterar: Emo

En enormt snygg subkulturell stilstudie från gårdagens DN, av Anders Sundström:

”Här finns så kallade ”Emosar” som med svarta kläder och speciell stil visar att de vill stå utanför samhället och över sådant som betygshets och prestationer. De är mycket vänliga mot varandra och andra ungdomar men är svåra att komma inpå livet för myndighets-
personer. Tidigare var sniffning ett problem i gruppen”.

Den här meningen är briljant: ”De är mycket vänliga mot varandra och andra ungdomar men är svåra att komma inpå livet för myndighetspersoner.” Det låter som att Anders legat under en buske i 2 veckor och väntat på att fotografera ett otroligt sällsynt och utdött näbbdjur. Eller typ en dront. Kudos!

Goth-Henrik, f.d. Metalkock-Henrik, har levt på en diet bestående uteslutande av Fields of the Nephilim i snart 2 veckor, och kan säkert berätta mer om detta naturfenomen. Själv försöker jag, på Goth-Henriks inrådan, återupptäcka denna svartrocksikon från 80-talet, men får halvt obehagliga flashbacks från ungdomens år i Umeå. Jag satt på Mecka och kedjerökte i 5 timmar på en slät svart kaffe, påtår x 1 000, medan folk i fjunig skäggväxt och långa rockar designade rollspelskaraktärer runt omkring mig.
Det är Fields of the Nephilim för mig.

Jag inser just att, om någon ung emoperson mot förmodan surfar in och läser detta, kommer den att sucka tonårsdjupt och konstatera att gubben tror att emo och goth är samma sak. Noll koll.

Tankar om livet signerade Maximilen Aue

”Befriat från sina pråliga klädtrasor och fåfänga aktiviteter var människolivet egentligen inte mer än så; när man väl reproducerat sig hade man uppfyllt släktets syfte och när det gällde ens eget syfte var det bara en bluff, en morot för att man skulle ta sig upp ur sängen på morgonen, och om man begrundade det objektivt, som jag ansåg mig göra, var meningslösheten i alla dessa ansträngningar lika uppenbar som i reproduktionen eftersom den bara gav upphov till fler meningslösheter. Och då började jag undra om inte lägret med sin rigida organisation, sitt absurda våld och sin pedantiska hierarki var en metafor, ett ’reductio ad absurdum’ av det dagliga livet?

Men jag hade inte kommit till Auschwitz för att filosofera”

Jonathan Littell, ”De välvilliga”

Year of the wolf

Fick just ett förhandsex av Wolfbrigades (ovan) kommande album "Comalive", som släpps 12/12. Visst, inte så fantastiskt som när det var Wolfpack (nedan), och visst, titeln är en buskisordlek. Men ändå: satan vad bra. Och hårt.

Vissa spår låter som en Bullet-33:a på 45 varv.
Vissa spår låter mer Motörhead än de någonsin gjort förr.
Vissa spår låter mer Discharge än de någonsin gjort förr.

2008: year of the metal punks.

Krille vs. att må lite bättre

Statusrapport:

Krille vs. att må bra

Statusrapport:

Ja, jag veeet att jag är sen...

...men man vet att det är dags att överge ett band när detta inträffar.

Idag firar vi…

…två saker:
Min äldste vän Fredrik Jonsson fyller 31 år.
Det är exakt på dagen 13 år sedan jag slutade äta kött.
Grattis till oss båda! De två är inte egentligen sammankopplade, och ändå är de det. Det är även exakt 13 år sedan jag såg Final Exit göra en epokdefinierande konsert i köket i Jonas Roséns studentkorridor. Men det är ändå en underordnad historia jämfört med mig och Fredrik.

På bilden ovan syns Janne Widmark, numera känd från IMDB, till vänster, och Fredrik, hängandes till höger. Lång bakom, mitt emellan dem, står jag i en fontän. Jag har på mig en Cypress Hill-mössa. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Bilden är tagen av Jenny Johansson 1994. Egentligen letade jag efter ett helt annat foto men gick bet. Originalplanen var ett modeinlägg om hur jag gått full cirkel och ser likadan ut nu som jag gjorde då. Bilden som existerar i mitt huvud är också från 1994 och föreställer mig, Janne och Fredrik på Umeås flygplats, på väg på en klassresa till London. Jag ser exakt likadan ut då, vid 16 år, som nu vid 31 år. Ja, bortsett från att jag hade långt hår, glasögon och midjeväska. I övrigt är det liknande skinnjacka, Poison Idea-munkjacka och kängor som fortfarande gäller. Fan att jag inte hittar den bilden.

Londonresan med klass Mp2 innebar ett par livsavgörande inslag. Jag och Fredrik rökte marijuana för första gången någonsin, i kön till en Bad Religion-konsert på Astoria. Fredrik fixade en ring ögonbrynet, men jag skulle självklart vara värst av alla klasskamrater som piercade sig, vilket var en imponerande majoritet. Kom ihåg att det här var 1994, och enda sättet för umebor att ens ta hål i näsan var att åka till Skellefteå där tanterna på Indiska sköt hål med pistol. Hur som helst: jag tog hål bröstvårtan, något som ledde till en väldigt kylig stämning i familjen Jonsson när jag kom hem. Fredriks ring växte ur efter ett tag, medan jag efter ett par månader fick en inflammation i hjärtmuskeln och var mycket, mycket nära att dö på riktigt. Alltså, verkligen på riktigt. Piercings: sjukt töntigt.

Hur som helst: stort grattis Fredrik.

Bloggare vs. schimpanser

Dessa två har något gemensamt. Jag kan bara inte sätta fingret på vad.

Ovan: insändare i dagens DN om bloggare.
Neda: Wikipedia.

"Upphovsrätten gäller endast det som skapas av människor; djur, till exempel målande schimpanser, har således ingen upphovsrätt."

Kultur och AA

Konversation på ett kulturellt kontor 11 november, 18.10:

Jag: Hela det här kontoret skulle behöva en intervention.
Mattias: Ja, det kallas december

Where's me bulletproof vest honey?

"Världens just nu mest omtalade författare, Roberto Saviano, har tackat ja till inbjudan från Stockholms filmfestival och kommer till Stockholm för att närvara vid premiären av filmen Gomorra. I dessa dagar är författaren Roberto Saviano på allas läppar och den organiserade brottsligheten är otäckt aktuell i verkligheten såväl som på vita duken. ”Gomorra”, den prisbelönade filmen regisserad av Matteo Garrone, är baserad på Roberto Savianos bästsäljande bok om Camorrans skräckvälde i Neapel. Filmen har sin Sverigepremiär vid Stockholms filmfestival den 26 november."

Ja jävlar. Är skottsäker väst avdragsgillt om man jobbar på festivalen?
Lämplig låt att spela just nu: Heart Attack med "Shotgun" eller Black Sabbath med "Mob rules". Eller Buckshot OD med "Gangsta gangsta choose 187" om du vill vara buskis.