Motörwrong

Lite gammalt men jag kan inte motstå. I protest mot Dagens Nyheters fullständigt omdömeslösa och felaktiga recension av senaste Motörhead-albumet, ”Motörizer”, slår jag till med min egen. Den går att läsa på papper i senaste Close-Up Magazine, en tidning som jag fram tills för en vecka sedan skrev för. För att strö än mer salt i såret bjuckar jag på en bild på bandet när de fortfarande var något att räkna med. Med tanke på att min bästa vän och bandkamrat Linnéa börjat få omotiverad telefonsamtal från en av gubbarna på bilden, gissar jag att det kommer att dyka upp en hel del Motörhead i den här bloggen.

Motörhead
Motörizer
Steamhammer (Border)
I ett avsnitt av ”Scrubs” skäller Elliot ut JD angående hans nya flickvän. Elliot anser att förhållandet bygger på hetlevrad dramatik som inte längre finns kvar, och lånar en frukostflingeslogan när hon deklarerar att relationen ”got no snap, it’s got no crackle. JD… it’s got no pop”. Exakt så ser min liaison med Motörhead, ett band jag älskat mer än halva mitt liv, ut 2008. Vi sliter på, försöker få det att fungera, träffas så ofta det går – men det finns inget snap, inget crackle och verkligen inget pop.
De dagar då gruppen tog livet av grannens gräsmatta, som Lemmy själv så fyndigt uttryckte det i tidernas begynnelse, är så avlägsna att jag betvivlar att han ens själv minns dem. Motörhead är numera en krunchfri trio som friktionsfritt glider förbi utan att stöta sig med vare sig människa eller vegetation. Pliktskyldigt samlar jag på mig varje nytt album som får samla damm i hyllan. Jaha, årets skiva är ”Motörizer”. Den förra heter ”Kiss of the death”, den innan kallas ”Inferno” och dessförinnan var det ”Hammered”. Vad som skiljer dem åt är bortom min uppfattningsförmåga. Vad som förenar dem är lättare att sätta fingret på: ett ointressant låtmaterial utan sväng, finess eller driv. Ett par, på sin höjd tre, godkända kompositioner omgivna av mediokra självparodier.
Jag förväntar mig inte att Motörhead ska stå för innovation. Helvete, jag VILL inte att Motörhead ska förnya sig eller testa nya saker. Vad jag däremot vill ha är odödlig kärlek, gränslös passion och den intensiva rock’n’roll-känsla som Englands mest ikoniserade metalöverlevare en gång stod för. Men redan drygt två minuter in i första spåret ”Runaround man” – då ett pseudohårt pumpparti typiskt för åldrade akter utan någon koll på vad hårdhet innebär, egentligen – inser jag att loppet är kört. Ring dödgrävaren, beställ kistan, boka prästen - mitt och Motörheads partnerskap är så gott som dött.
Det som hindrar den totala skilsmässan denna gång är, precis som på de senaste tio albumena, några halvt glimrande bitar bland allt valium. I år är de tre till antalet. Vedervärdigt döpta ”Rock out” är namnet till trots ett anständigt nummer som kommer att inbilla publiken på nästa turné att den hör Carlingsfavoriten ”Ace of spades”. Och fartiga ”Buried alive” samt ”Time is right”, båda med visst drag av den rätta sjuttiotalskänslan, passerar tristessens nålsöga.
Men resten? ”English rose”, ”One short life”, ”Back on the chain”, ”Heroes”… Gudars skymning vilken intetsägande musik. Ett ord: pensionsdags. Nu. [4]
Christoffer Röstlund Jonsson