Tack vare Strages filmsida i På Stan lyckades jag se Cinematekets visning av ”Hardware” idag. Jag och Strage delar fascinationen för efter katastrofen-genren, dyrkar ”The Road Warrior” och fattar att framtiden uteslutande kommer att rotera kring radioaktivitet, bensin, svart läder och ond, bråd, död. ”Hardware” är en brittisk rulle från 1990 och jag har i arton år räknat den till mina favoritfilmer. Kanske inte helt genomtänkt inser jag så här i backspegeln, men jag står fast vid mitt beslut. Jag är lojal.
Filmens grundtema är enkelt: allt är skit och regeringen vill ha mindre människor att bekymra sig om. Man inför barnbegränsningslagar och designar en robot, Mark 13, som ska kunna göra sig av med överflödiga humanoider. Det är alltså en av dessa robotar som löper amok i filmen och slaktar sig igenom den redan från början magra rollistan.
Det här är andra gången på kort tid jag får anledning att begrunda det absoluta vansinnet med att skaffa barn. Vi människor är parasiter som i allt raskare takt utplånar vår värd. Vi är för många, och alla etanolbilar i världen kan inte ändra på det faktumet. För några veckor sedan gick jag och Cornelia och kollade på amerikanske komikern Doug Stanhope. He’s like… man… ya know, controversial, dude.
Förutom att han pläderade för nolltolerans mot all religion, något jag kommer att återvända till många gånger i den här bloggen, så pratade han om den nuvarande hypen kring miljöförstöring. Han avfärdade Al Gores mediokra miljörulle eftersom den inte presenterar den enda lösningen: sterilisera mer, knulla mindre och föd färre barn. Men, precis som Stanhope sa, är det en rätt svårsåld lösning. Då är det lättare att sälja in meningslös källsortering som dövar samvetet direkt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar