Connect the goddamned dots

Eftersom jag jobbar på Sthlms filmfestival faller det sig naturligt att jag snackar en hel del film om dagarna. Förra veckan kom jag och kollegan Mattias in på ämnet om någon vågar göra en storfilm om Adolf Hitlers liv och leverne. Anledningen till att det ämnet dök upp är inte för att jag, trots vad många tror, är besatt av Hitler. Nej, anledningen är att festivalen ska visa ”The Argentine”, första delen i Steven ”Oceans blah blah blah” Soderberghs mastodontberättelse om Ernesto ”Che” Guevara.
Che må vara världens mest igenkända varumärke, men det är tvivelaktigt om han var en sådan allround good guy som Rage Against The Machine vill att han ska vara. Sant, han krossade USA-marionetten Batista och kämpade mot jänkarimperialism i hela Sydamerika – hurra! Han hjälpte även till att införa 50 år av stenhård diktatur – bu! Ändå gör ngn uppemot en fem timmar lång, hyllande film om mannen. När blir det Hitlers tur att skildras på samma grandiosa sätt, från barndomen i kortbyxor till undergången i bunkern? Mattias tror att det bara är en tidsfråga. Jag är mer skeptisk.
Allt det här pratet om Tredje Rikets ledare får mig att tänka på Japan. 2002 var jag på turné med mitt band i den uppgående solens rike, och efter en konsert i Tokyo (tror jag) sitter vi på en restaurang med diverse lokala musiker och scenprofiler. Alla är rätt bladiga. Efter en stund pekar jag på vår gitarrist Jonas, som vid den tidpunkten stoltserade med en kraftig snedbena. ”Look, he looks like Hitler”, sa jag och pekade på Jonas. ”Ah, yes, yes” sa killen mitt emot mig, varpå alla japaner i sällskapet höjde högerarmen i den bekanta sieg heil-gesten och började skråla Darth Vaders signaturmelodi ur ”Star Wars”. Detta pågick ett tag och kändes helt naturligt, rätt och riktigt. Sedan sjöng vi karaoke in på småtimmarna.