”Stripped, raped and strangled”

Barbapapparens.


Kannibalisk moshpit.

Corpsegrinder: This one… this is for the women here tonight.
Publik: Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!! (kvinnliga skrik)
Corpsegrinder: Yeh man, that’s how it should be. That's fucking cool. Usually when I say that there’s just a bunch of dudes going ”ehhhhhhhhhhuuuu”. So let’s hear all the ladies.
Publik: Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!
Corpseginder: Fuck yeh. More women at metal shows. This… this one… is called.… ”Fucked… with… a… kniiife”!
Sedan juckar Corpsegrinder, denna rensets Barbapappa, med underlivet och simulerar att han sticker upp en kniv mellan benen, samtidigt som han framstöter läten som måste framstå som ett skämt för människor som aldrig hört bandet.

Cannibal Corpse. Cannibal fucking Corpse. Ett gäng marijuanaälskande amerikanska death metal-fanatiker som lever och andas för att spela orimligt komplicerad mangelmetal med over the top-bestialiska texter. De är som en karikatyr av Hem och Skolas värsta mardröm, när det i själva verket är oerhört oprovocerande musik. Konstfackentusiaster göre sig icke besvär. Men hårt är det, ja jävlar, och så musikaliskt invecklat att en jazzfusionmusiker skulle krypa in i sitt eget rövhål av rädsla.
Enda skrämmande med Cannibal Corpse är just Corpsegrinder. Han har en nacke som är bredare än hans skalle, och han använder den till att propellerheadbanga 45 minuter i sträck. Det ser, för att inte skräda orden, jävligt äckligt ut. I kombination med hans svartklädda, degiga fysik påminner hela spektaklet om en scen ur ”From beyond”: orealistiskt, gummiartat, groteskt.
”Hammer smashed face”? Ja, givetvis. Magnifikt.

Efter det fanns det bara en sak att göra på tuben hem: spisa Funeral Mists ”Blessed curse” tätt följ av Revolting Cocks med ”I’m not gay”, ”Do ya think I’m sexy?” och ”Gila copter” (feat. Timothy Leary). Fullständigt logiskt. Al Jourgensen och Mortuus – vilket helvetiskt band det skulle bli.

Noterat 1: När Close-Up fyllde 10 år så firades det med fest på 44:an. Destruction och Murder Squad gjorde fantastiska spelningar. Just Murder Squad knockade mig totalt. I en tid då vartenda band jag stötte på spelade Cryptopsy-meck, fick jag se redigt sluskig snuskdöds. Jag var lyrisk. Efter spelningen sa jag till trummisen Peter att jag var så glad för att de påminde mig om hur nära tidig death metal och tidig hardcorepunk är varandra. Han, trots ett förflutet som #1 DLK-fan, tittade på mig med avsmak. Min poäng med det här är att jag nog aldrig sett ett band vara så sinnessjukt opunk som Cannibal Corpse. Det finns inte ett mikrouns punk där inte. Ändå: värt.

Noterat 2: SMS-konversation under spelningen.
Jag: Alltså… Ja fattar typ inte cannibals riff. Kan DU spela sådant här?
Johan: Tveksamt. Med lite övning kanske. Finns ju värre.
Jag: Fast inte som är BRA.

Noterat 3: Konversation efter konserten.
Vän: Innan "I cum blood", när han sa "This one is about shooting blood from your cock", jag är nog den ende på Tyrol ikväll som faktiskt har gjort det på riktigt.
Jag: Ja. förmodligen.