AC/DC i Sthlm: en odyssé i gonorré, snuskig striptease och rövrensande rock’n’roll

Jens Rens och Mattias förpeppar på Mosebackes mest öde pizzeria/bar. Kvällens nördigaste metaldiskussion spårar ur när vi sitter och försöker komma ihåg vad den enda Accept-skivan utan Udo heter.


Andakt. Mattias är knappt kontaktbar minuterna innan de går på scenen.


Intro: en tecknad film med övertydliga erotiska anspelningar för de äldre, samt burdus action och övertydlig djävulssymbolik för de lite yngre. Unga kvinnor med orimliga figurer, overkligt korta kjolar och åtsmitande stringtrosor böjer sig fram stup i kvarten, och det är sällan jag får så här många referenser till oralsex serverade på så kort tid. Plötsligt tar filmen slut i ett regn av gnistor och på scenen står – ett tåg. Ett fucking jävla lokomotiv.


Tillsammans med en ouppskattbar mängd flintskalliga män betalar jag 600 kr för att se en 54-årig man utföra en segdragen bluesstriptease. Ni gör rätt i att ifrågasätta vår mentala status.


Kommentar överflödig.


”Ja hejsan, jag ringer från ett rockband som heter AC/DC. Ja precis, de är från Australien. Nej, de är inte kriminella. Längre. Hur som, vi tänkte beställa lite uppblåsbar rekvisita. Vi behöver en 30 m stor prostituerad i rött raffset. Ja, rött, det är mycket viktigt. Hon ska även ha cpcpcpstora pattar, med en tatuering på den vänstra patten, och det ska stå AC/DC på armen. Kan ni fixa det? Super! Japp, vi kommer och hämtar henne på torsdag. G’day mate. ”


SMS från Goth-Henrik mot slutet: ”AC/DC = ondare, fulare och mer sataniskt än Funeral Mist.”
Jag lägger till ”sexigare”.
Johan Wallins kommentar: ”Bah humbug”.

Jag: Och i sista låten tog de fram massa kanoner som sköt.
Cornelia: Det ser jättetöntigt ut. Men det var säkert kul.

Bäst 1: Att jag efter Supersuckers förra veckan, då jag insåg att jag hatar rock’n’roll, nu har återfått mina sinnens fulla bruk.
Jag älskar rock’n’roll.
Bäst 2: Att de under ”The jack” bara filmade kvinnor i publiken. Det ledde till att, när de inspekterade raden längst fram vid kravallstaketet, vi andra fick se knappt 13-åriga tjejer i leopardtoppar och tandställning som sjöng med i en låt om en ”dirty dirty woman” som har gonorré. Classy.

Sämst: Eh… Inget. Att jag ville höra ”It’s a long way to the top” men inte fick göra det. Kanske.

Uppdatering: Läs Linnéas recension här. Notera att hon får jättmånga kommentarer om hur bra recensionen är, trots att hon skriver exakt lika bra som hon alltid gör. I vanliga fall brukar det vara massa kommentarer om hur dålig recensionen är, eftersom hon sällan delar ut toppbetyg. Summering av denna Leif Edling-logik: en bra, kunnig och stilistiskt duktig recensent tycker alltid att ditt favoritband förtjänar full pott.