Kreativt skrivande I ain’t.
Betygen i min bekantskapskrets sträcker sig från det sämsta jag någonsin skrivit, till det bästa. ”Men jag förstår den inte, vad vill du säga, egentligen?”, lyder ett omdöme från en närstående.
Min vän South Park-Fredrik, som fått sitt smeknamn eftersom han är oerhört känslig gällande tv-serien ”South Park”, säger att han ibland får höra samma sak om sina krönikor. ”Allt behöver inte alltid ha en poäng, det är inte alltid du vill säga något”, brukar han svara på sådan kritik. ”Ibland räcker det bra att bara vilja underhålla i tre minuter.”
Och så är det även för mig denna gång – jag har faktiskt ingen som helst poäng. Tror jag. Förslag på syfte och mening tas tacksamt emot som kommentar. För nu publicerar jag krönikan, här, på internet. Där alla kan se dig misslyckas. Väl mött.
Telefonplan behöver Gud
När jag vaknade en morgon ur mina oroliga drömmar fann jag mig liggande i sängen förvandlad till Marcus Birro. Där jag låg på min nakna rygg lyfte jag en smula på huvuded, blickade nedåt mot fötterna och konstaterade att min första insikt var korrekt. Jag var en poet. Från Göteborg. Mina tankar, snabba som blixtar, skar omvärldens blasfemiska brus i strimlor. Jag måste ut. Jag måste skapa. Kärleken driver mig.
Svart kavaj, vit t-shirt, tonerna av Sisters of Mercy lovsjungandes läppstift på en cigarett – sedan är jag redo att möta hatet som samtiden kastar i mitt ansikte. Men min Gud är en mullrande urkraft, ingen ynklig homobög i läder. Tillsammans kan vi med kärlekens kraft besegra det svarta. Telefonplan behöver oss båda.
Men först måste jag äta så jag får kraft att frälsa. Och skapa. Och tycka. Och känna mig kränkt.
Ute på gatan är det halt. En råtta halkar längs trottoaren, precis som mina kritiker halkar in och ut ur moraliskt förfall när de tar hedern av mig på internet. De säger att jag inte kan ta kritik.
Jag gör ju inget annat.
Ah, Pizzeria Italia. Jag gillar Italien. Parmaskinka! Jag beställer, sätter mig ned, öppnar min dator. Inspirerad av gnagaren jag sett skriver jag snabbt 10 000 tecken om att de fega uslingar som attackerar min person inte ska tro att jag sänker mig till deras rännstensnivå. De är råttor, mina belackare. Pissråttor. Jag – och min Gud – står över förljugenhet och hatattacker. Det är råttorna och bögarna och abortläkarna som hamnar i helvetet. Inte jag.
Stärkt av Parmaskinkan och mitt nyförfattade kärleksmanifest lämnar jag pizzerian. Jag funderar på om jag ska stämma möte med Wayne Hussey, min gamle The Mission-idol som nu har mig som sin förebild. Valet 2012 rycker allt närmare. KD, som jag valde att inte leda, behöver stärkas. En slagkraftig kristen svartrocksbit kanske kan värva in de unga som redan charmats av Lisbeth Salanders gothstil? Inte en dum idé alls faktiskt.
Jag och han har jobbat ihop förr och min Gud (urkraft!) har inte protesterat än. Trots att Wayne dricker rödvin på turné och alltså bör stenas vid stadens port, det vill säga Hornstull.
Vi kan träffast på Smörgåshuset. De har också Parmaskinka. Viva Italia!
Sedan ser jag Konstfack på andra sidan gatan. Mitt humör förmörkas av åsynen av horornas högborg. Utbilda sig till konstnär, poet, artist, virtuos?! Barockt. Hela poetscenen rapar åt samma håll. Ingen ifrågasätter utan bara gör. Alla gör det för att alla andra gör det. Ingen tänker en egen tanke. Ingen står upp och frågar vad det är som händer.
Ingen, utom jag. Och Gud.
Konstfack, jag hatar dig. Med kärlek.
Sedan noterar jag att råttan jag tidigare sett blivit påkörd av en bil. Jag hör rytandet av den stora maskinen som redan hunnit svänga kring hörnet. Het metal, svart gummi, utplånad råtta. Det gör mig glad. Ondskans skadedjur är förintat medan jag står kvar, stärkt av min Gud och hans (ja, det är en vit heterokarl, fråga påven) evinnerliga kärlek.
Med den kärleken överlever jag er alla, era förbannat äckliga fähundar med ryggraderna fyllda av lögnens härskna var.
Är ni inte med mig är ni mot medeltiden.
Christoffer Röstlund Jonsson
Ytterligare referenser:
Soundtrack:
Inlägg
21 kommentarer:
texten har en poäng, problemet är du struntade i den
Meh! Det där får du ju utveckla!
Jag kan ha fel, men jag får en svag känsla av att du inte gillar Marcus Birro? För övrigt så hörde jag Birros röst i huvudet som en speaker när jag läste texten. Det var prick lika läskigt som det låter.
Efter hans senaste utspel DYRKAR jag honom: http://canthateenough.blogspot.com/2012/01/funeral-birro.html
Jag gillar att texten inte har en given poäng, och jag hörde, precis som ormen, Birros röst i huvudet under vissa partier av texten... Lite småläskigt, ja.
Det känns lite grann som ironi när du säger att du dyrkar honom. Men det brukar du ju aldrig använda dig av. Så nu vet jag varken ut eller in. Fast det är ju å andra sidan inte första gången som du är inblandad i det kyrkliga. Du fick väl någon slags satanistmässa stoppad har jag för mig?
Jake the snake: Nu börjar din egen ironi slå knut på sig själv.
We’re through the looking glass here people…
Och ”satanistmässa” är nog att ta i…
http://canthateenough.blogspot.com/2011/10/praise-lord-and-pass-ammunition-fran.html
Hm, mästerligt! Jag hoppas verkligen att det jag skrev till min bror (se kommentaren i "Funeral Birro") hade viss inverkan.
För framtida tillfällen då du vaknar upp och tror att du är Birro, glöm inte att använda formuleringar som "en bödels brist på empati" och "själsdöda fascister"...tro mig, dessa ord upprepas i det oändliga i hans böcker (och ja, jag har läst många av dem, och till och med funnit viss behållning i några).
"Sedan ser jag Konstfack på andra sidan gatan."
Vadå saknar lokal förankring?
Att göra ett seriöst försök att faktiskt sätta sig in i hur det är att vara Marcus Birro anser jag vara vara poäng nog. Världen förstår inte Marcus Birro så du ska ha all heder för din insats.
Jag skulle gärna se att detta upprepades och att du även upplever en dag som Runar Sögaard, Jimmie Åkesson, Joakim Berg, Ulf Lundell etc. Möjligheterna är oändliga. Sverige, och världen för all del, kryllar av allehanda bifigurer som inte får tillräckligt mycket förståelse eller uppmärksamhet.
Hahahaha!
Det känns spontant som att du vill spränga luftslottet Birro genom den där texten.
Bortsett från en tendens att bli storvulen på ett bubblande Lundellskt vis, i det att önskan att vara den som nedtecknar Telefonplans senaste årsring nära nog forsar ute genom din panna likt en Athena på språng (inga likheter i övrigt), så var det inte en helt oäven betraktelse.
Att du sen missat att poeternas estrad är mer eller mindre ankdammarnas ankdamm är mer av parentes i sammanhanget. Men är vi inte alla en blandning av reformister och revolutionärer någonstans långt där nere i vänstra hälen?
Off topic:
Finns det någon kommuniké från Peter Birro avseende broderns utveckling?
lite kul men jag blev mest sugen på att lyssna på Sisters of mercy och det kan ju aldrig vara fel.
Kul text. Fortsätt så.
Semi-Off Topic: Enligt "Svenska Akademiens Språklära", paragraf 8.3.1.5., så ska presensparticip inte innehålla s-ändelser (springandes, cyklandes, gåendes o.s.v.) när det gäller skriftspråk. Dock kan din text klassas som talspråksnära och därför är ditt "lovsjungandes" inte inkorrekt. Däremot, om du skriver en mer facklig/saklig text, så bör s-ändelsen tas bort. Inget viktigt - bara något som slog mig.
Helt oironiskt TACK. Konstruktiv kritik!
Helt oironiskt: Det heter THE Sisters Of Mercy. De sägs t o m ha en klausul som säger att de har rätt att ställa in konserter om arrangören missar att skriva THE framför.
Helt oironiskt är det en skada från när jag jobbade på Close-Up. Där tas ALLA ”the” bort. Därför skriver jag inte heller The Ramones. Och så vidare. Men ett rimlig påpekande av dig, ja.
Eftersom jag gillar dig lite grann vore jag lite glad om du kommenterade min förra kommentar...(ja, jag är i desperat bekräftelsebehov!)
JC: Jag är mkt tacksam för tipsen om "en bödels brist på empati" och "själsdöda fascister" då jag aldrig läst en enda bok av Birro. Kudos!
Skicka en kommentar