En flaska i huvudet på Dr. Alban

Min Rockbjörnensida på papper idag. Delar av den på internet – här. Kudos till Sikas som roddade med bild på Defiance. Superkudos till Johanna som tog bilden.

Kamrat Johan mailar in en ögonvittnesskildring efter att ha läst ovanstående krönika:

”Tja! Dr. Alban fick en flaska i skallen på Statt i Söderhamn 1997. Lämnade scenen efter två låtar. ’Spela lite Credence’, typ. Ha en fin rocksommar!”

Rimligt.



Ovanstående lättsamma artikel det roligaste jag skrivit på länge. Också det säkraste sättet att bli fullständigt molluskförklarad. Må så vara.

Det är det värt.

I nya numret av Hårdrock!, ute nu på torsdag. 29 kr. Som hittat.

Umeå Hardcore: Where the wild things were

Hepp.

GBG/GHB/GBH/Gubbslem

För första gången på åratal steppar jag in innanför Göteborgs stadsgränser. Syfte: bevaka Metaltown. Lite paus här alltså, desto mer action här. Väl mött.

Hur var Exploited igår, förresten? Någon som vet?

Och förresten, igen, min tisdagskrönika finns nu på internet – här.

Just nu i Gamla stan: Bullet City Decontrol

Får ett mail från Staffan: ”Ditt folk?”

Eh. Ja, Zandra i alla fall. Bullet är mer oklart, trots att de just nu faktiskt jobbar för Aftonbladet Hårdrock!, precis som jag gör.

Victims of madness

Tut-tut, peta in punk, tut-tut.

”Din kollega däremot, hon har fan ingen koll!”

Mats chefar över sitt fuck you-finger, Apocalyptic Desolator chefar över att se ut som Chris Holmes, Petra chefar över House of Metal.

En sista vrakspillra spolas fram ur kameran efter Sweden Rock 2011. Apocalyptic Desolator är gymt nöjd med att Nifelheim-tröjan fick fem plus i Aftonbladet. Med sin bjässenäve sopar han till min axel så att den håller på att hoppa ur led, och citerar min recension rakt av:

”Ja, det SKA se ut som en tuggummitatuering från 80-talets Ukraina. Nifelheim vet vad de pysslar med, vilket inte minst märks i att de fattar coolheten med collegetröjor. Visst. skevheten är oerhört sökt och konstruerad, men inte desto mindre elegant för det. Full pott!”

Läs mina korrekta bedömningar, Ninas klavertramp, rösta själv – här.

En efterlysning: Såg du Metallica 1987?

Fel sättning, men jag kunde inte motstå GBH-tröjan.

Såg du Metallica på Frölundaborg i Göteborg 13 februari 1987?

Maila mig på christoffer.rostlundSNABEFUCKINGAaftonbladet.se.

Fort som satan. Jag är genuint intresserad.

Heil Henry

Einarsson, Persson, Larsson.

Konversation i en fulstuga, 04.15, söndagsmorgon, Sweden Rock.

Markus: Men du gillar ju inte ens Whitesnake.
Jag: Jo, jag gjorde det när jag var ung. Växte upp med ”1987” och hela paketet. Sedan växte jag ifrån det. Mognade.
Markus: Växte ifrån?! David Coverdale var den bäste vite soulsångaren någonsin.
Jag: Soul schmoul. Fast jag har fortfarande kvar någon skiva, tror det är ”Slip it in”.
Joacim: ”Slip it in”?! Du menar ”Slide it in”.
Jag: Nej, just ja, ”Slip it in” är Black Flag. Lätt hänt att blanda ihop Coverdale och Rollins, som också är en fenomenal vit soulsångare.

Sedan säger jag att Håkan Hellström ser ut som en autistisk sjöman och att hans enda kvalité är att hans initialer är desamma som en känd nynazistisk bokstavskod. Då blir det lite sämre stämning, främst från Einarssons håll. Larsson kontrar med att Nifelheim ser töntiga ut.

Ouch.



Idag har jag en sida i papperstidningen. Inte på internet.

Note to Andreas Carlsson: Rent generellt är det en mycket dålig idé att skriva insändare när du är pruttfull

Stark jävla tobak av totalt vansinne.

Andreas, från en som både ”upplevt begreppet rock’n’roll, känt hur revbenen bytt plats i bröstkorgen när man spelar ett öppet G på en Les Paul inpluggad i en glödande Marshall förstärkare”, samt behärskar det svenska språket: ordet ”förlegade” är aldrig ett positivt laddat ord, även om du tycks tro det.

Oskuld – bort

Mina två första recensioner för Aftonbladet. Bara på internet.

Inte på papper.



Overkill – här.



Electric Wizard – här.

Phil med penisen kollar patches

Så här gränslös är jag.

Hitler rasar mot Aftonbladets hårdrockstidning

Och just ja, den här går att köpa idag i alla tidningsaffärer.

Too extreme?! Aldrig!

Too extreme

Idag. På papper. Ej internet.

Uppdatering: Nu internet.

Femplushelg: frukten av slit

I affärerna på onsdag.

Tills vidare får ni hålla till godo med en snutt Morbid Angel som inte fick plats i den slutgiltiga artikeln. Varsågoda, David Vincent filosoferar kring titeln på nya skivan:

Jag: ”Illud Divinum Insanus” – uttalade jag det rätt?
David: Ja, jag vet inte.
Jag: Eh, va? Men hur uttalar du det?
David: ”Illud… Divinum… Insanus”. Men jag vet inte om jag säger det på rätt sätt.
Jag: Okej. Vad betyder det?
David: Jag vet inte. Måste det betyda något? Det är latin och översätts ungefär till ”gudomlig, galen… någonting”. Jag gillar mest hur det låter.
Jag: Okej.

Fjortisen i mig gillar mest att ordet ”anus” är med.


Notera smurfar.

”Wake up wild child”

Jag har en krönika inne i dagens papperstidning. Jag har även en gigantisk överkropp, taxben och inga ögon på min bylinebild.

Texten finns på internet – här.
Min oproportionerliga lekamen hittar du – här.

För övrigt: Zandra ska intervjua Blackie Lawless. Dagen är inte bestämd, det kan ske när som helst, och han ringer prick klockan 07.00. Vilket fantastiskt väckningssamtal! En femtiofyraårig man som skriker ”I’m a wild child/Come and love me/I want yooouuu”.

Vem vill inte vakna så?!



Soundtrack: ”Persistence of time”, av och med Anthrax.

Fan att jag missade 11 dagar och 38 timmar…

…eller vänta nu.

Riskbeteende vol. 138: ”Living on a razor’s edge/Balancing on a ledge/You know, you know/The evil that men do”

Två dagar innan jag åker utomlands för att göra en livsavgörande intervju, så:

- Cyklar jag i full regnstorm och låter kläderna torka på kroppen.
- Äter mozzarella som gått ut för över en månad sedan.
- Hänger med ett barn som har fyrtio graders feber.
- Tränar.

Förtroendet för mitt immunförsvar är obrutet.

En sund själ i en sund kropp under en sund keps

Konversation i ett massmedialt lunchrum, klockan 11.38.

(Zandra ondgör sig över att alla ser så hälsosamma ut.)

Zandra: Och kolla den den solkyssta killen från våning åtta, han ser inte direkt ut som någon som drack en sjuttiofemma i helgen.

Jag: Vad, ingen på det här jobbet ser ju direkt ut som Christer Pettersson. Det gör ju ingen här vid vårt bord heller.

(Zandra vänder sig mot mig, skärskådar min uppsyn.)

Zandra: Den där kepsen du har ser inte så hälsosam ut. Du skulle aldrig komma in på Wellness-redaktionen med den.

Jag: Jag sitter typ redan där…

Sandy: Skulle inte förvåna mig om du hamnar där så småningom. Du nästlar dig in precis överallt.

Zandra: Varför tvättar du den inte?

Jag: Jag är rädd att den förlorar formen.

Sandy: Du tänkte den där fantastiska formen?

Jag: Jo… Men det är ett japanskt original!

Zandra: Ha! Det imponerar inte på mig! Det ska till mer än så för att jag visa visa upp en häpen min!

Jag hoppas att jag kan imponera mer imorgon med min nya t-shirt från Shitlickers. Ett malaysiskt original.

”All geography is gone”

Jag intervjuar en amerikansk metalgigant:

”Jag älskar ert land. Jag älskar Stockholm. Jag har alltid kul hos er. Det finns massvis av svenska band jag älskar. Vilka? Jag ska vara ärlig nu, för jag vill inte kratta manegen för att framstå som korkad. Problemet är att det finns Sverige och staden Stockholm, och de sitter ihop, eller hur? Och sedan finns Skottland. Så ibland blir det förvirrande.”

Min vardag

Det här gör jag.