Seven inches of pleasure does Riche: What was said and where it went and who played what, vol. 2

Jag hittar inte på. Mätaren har låst sig på etthundratrettioåtta.

Tröttheten slår till som en gaffel i ryggraden. Jag och Ika står och hänger som två lik, tärda av jobbhets och sänkta av ynka två starköl/två järn. Det blir bara en runda var i dj-båset på Sjuan på Riche. Kudos till Bobo, mer gusto nästa gång.

Av alla vinyler jag kånkade med landar fokus på dessa:

Danava: White nights of murder (aktuellt)

Damnation: Insulter of Jesus Christ (elit)

Nihilist: Severe burns (klassiker)

Ika valde:

The Devil’s Blood: The graveyard shuffle

The Make Up: Wade in water

M/A/R/R/S: Pump up the volume

Vinnis: När Damnation spinner på tallriken kommer tre personer fram och frågar vad det är för ljuv musik som sköljer över det vackra folket. Genomslag!

Nederlag: Nihilist snurrar på trettiotre varv, inte fyrtiofem varm som sig bör. Hela låten. Medhörningen på Riche är icke-existerande, bakgrundssorlet enormt och vår utmattning översvallande. Förlåt.

Leverans från Boy Records i Tokyo: andra superlimiterade återsläppet från Zouo. Inser dock att jag redan har låtarna på en gammal bootleg av V/A ”Hardcore unlawful assembly”. Glad och ledsen smiley på en och samma gång.

Seven inches of pleasure does Riche, vol. 2

Ikväll ska jag och Ika försöka spela vinylsinglar på klubben Sjuan på Riche. Om ni kommer och bjuder på en stänkare får ni kanske höra någon av ovanstående klassiker. Ja, ni får väl höra musiken oavsett om ni köper sponken åt oss eller ej. Men ni fattar principen: bjud oss.

Så här gick det senast vi var där.

Seven inches of pleasure does Riche: What was said and where it went and who played what

Så här går det när du glömmer stämma av kvällens stil med bästa vännen. Tut-tut-tvillingarna FTW.

Jag och Ika ger oss alltså på klubben Sjuan på Riche Lilla Baren. Konceptet är lika enkelt som klockrent kul för hela familjen:

1. Ta med dig en bunt vinylsinglar.

2. Skriv upp dig på en turordning.

3. Spela tre låtar på samma stereo när det är din tur. Inget mixande!

4. Börja om från ettan igen.

Jag spelar som följer:

Venom: Warhead

Syphilitic Vaginas: In devil night

W.A.S.P.: Chainsaw Charlie (först fel sida, sedan fel hastighet)

Void: Who are you? (live, trettonde februari 1983)

Antisect: Out from the void

The Vectors: Rape the pope

Poison Idea: Just to get away

Gauze: Pressing on

G.I.S.M.: Death, agonies and screams

Judgement: Night brings

Misery: Midnight (här blev jag avbruten av stängning)

Dock vill jag hävda att Riches vinylspelare går för fort. Kräver kontroll!

Ika, Krillebus, Jonas.

Jonas dyker upp och spelar naturligtvis bara punksinglar värda kring tusenlappen styck. Vi pratar om att han förmodligen är den ende i hela Sverige som inte försöker sälja in sig själv som ”gammal hårdrockare”.

Han har aldrig någonsin lyssnat på hårdrock, helt enkelt för att ”när den första musik du hör i ditt liv är The Dead Kennedys är det ganska svårt att gå igång på Dio.” Rimligt.

Det är som att jag har sällan blir imponerad av The Stooges eftersom jag upptäckte Napalm Death före. Svårt att toppa den råa kraften.

Jan, Ika.

Jan dyker upp och spelar Bad Brains på återutgiven vinyl. Ika spelar Black Flag och Bomb The Bass. Mycket b.

En grafisk profil blir aldrig så fulländad som när den härstammar från Void och 9:30 Club, Washington DC, USA, 1983.

Mot slutet av kvällen blir turordningen lätt anarkistisk.

Soundtrack: ”The dead end”, av och med Abandon.

Som hittat.

Seven inches of pleasure does Riche

Ikväll ska jag och Ika försöka få spela vinyl på Sjuan på Lilla Baren Riche. Jan Gradvall har kallat klubben för ”semilegendarisk”. Får vi lira hoppar den upp till hellegendarisk.

Ovan ser ni min selektion. Lite svenskt, lite UÅHC-patriotism, lite japanskt, lite brittisk, lite amerikanskt. Ett smörgåsbord av yppersta kvalité.

Vad Ika tar med sig är högst oklart.